Ett samtal från min svärdotters telefon förändrade helt mina planer att hjälpa en ung familj att hitta en lägenhet
Jag bor ensam i en fin etta mitt i Stockholms city. Min make gick bort för fem år sedan, och jag ärvde en annan, rymligare tvåa i Södermalm av min moster. Lägenheten ligger kanske inte i det mest exklusiva området, men den är ändå väl inredd och trivsam. Jag har hyrt ut den till ett ungt och ansvarsfullt par, som en gång i månaden kommer förbi för att betala hyran och se över lägenheten. Under två år har jag aldrig haft några klagomål.
När min son gifte sig valde han och min svärdotter, Märta, att stå på egna ben. De hyrde själva en liten lägenhet och började spara till en insats för ett eget boende. Jag protesterade inte, även om jag i bakhuvudet hade planerat att så småningom ge dem min mosters lägenhet. Tanken var att de skulle få bestämma helt själva sälja, renovera eller inreda som de ville.
Ett år efter bröllopet fick de en son, och när jag blev farmor kände jag mig ännu mer övertygad om att formalisera mitt testamente om lägenheten till min son. Ändå, för bara en vecka sedan, ändrades allt.
Jag hade just fyllt 60 och bestämt mig för att fira ordentligt, mest för min egen skull. Jag bokade ett långbord på en restaurang vid Vasaparken, bjöd in många vänner och bekanta naturligtvis också min son, Märta och deras barn.
Min relation med Märta har alltid varit artig men något ansträngd. Hon är känslosam, ibland rent av vass i repliken, även mot mig. Jag har försökt bortförklara det med hennes ungdom och brist på livserfarenhet. Men det sätt hon satte mig på plats under festen förändrade allting.
Min son och Märta dök upp tillsammans med det lilla barnet. Det var mycket stoj och stim på restaurangen, vilket jag förstod inte var det bästa för ett spädbarn, så Märta meddelade redan från start att de nog skulle behöva gå hem tidigt. Jag hade full och uppriktig förståelse för det.
Precis innan de skulle gå upptäckte Märta att hennes mobil var borta. Vi gick efter tillsammans, och för att hjälpa till slog jag hennes nummer från min telefon.
Ett ögonblick av förväntansfull tystnad följde, blicken riktades mot oss. Plötsligt, från fönsterblecket, började ett ursinnigt hundskall och ylande ljuda Märta hade använt en hund som ringsignal just för mitt nummer! Alla gäster stelnade till, flera stirrade förvånat från Märta till mig. Märta, blossande röd i ansiktet, kastade sig mot fönstret, ryckte åt sig mobilen och stoppade signalen.
Resten av kvällen låg en tryckt stämning över sällskapet. Gästerna viskade, och blickarna smög mellan oss. Temat på samtalen blev inte min födelsedag utan den, enligt vissa påhittiga, ringsignalen kopplad till min kontakt i Märtas mobil. Min bror försökte rädda stämningen, musiken spelades upp och han höll ett skål, men något hade ändå gått sönder.
Dagen efter ville jag ha en förklaring. Jag frågade min son, som tydligen många gånger hört ringsignalen, men han avfärdade det hela som en småsak.
Sedan dess har jag tagit avstånd. Presenten med lägenheten får vänta tills vi kan laga vår relation. Något slags ursäkt borde jag åtminstone kunna begära av både Märta och min son. Om de nu verkligen ser mig som en hund ja, då är det deras val.
