Strax före jul överraskade Lena sin man Göran på ett sätt som fick honom att tappa fotfästet. Tjugo år tillsammans hade de haft, som han trodde, lyckliga sådana. De hade en dotter, Malin, som nyss gift sig och redan gett dem ett barnbarn. Vad mer kunde man önska? Det var väl bara att njuta av livet.
Men allt hade inte varit så bekymmersfritt. Göran hade slitit hårt för sin familj, kört långtradare i åratal, varit borta hemifrån i månader i sträck, bara för att hans familj inte skulle sakna något. Han såg alltid till att Lena och Malin kunde åka på semester, köpte en ny bil, renoverade lägenheten, och när det var dags för dottern att gifta sig så ordnade han en fantastisk bröllopsfest.
Men bakom ryggen på honom hade Lena länge haft en romans, samtidigt som hon i telefon suckade: “Jag saknar dig, väntar på dig, kudden är våt av tårar…” Allt blev som i ett dåligt skämt han kom bara hem tidigare än väntat från lastbilen.
Han höll sig lugn, bråkade inte, packade sina saker och lämnade huset tyst. Utanför stan stannade han bilen, händerna skakade, han fattade ingenting. Allt han gjort för hemmet, för familjen och så blev det så här?
Han tänkte på hur han alltid kommit hem med presenter från varje resa, ringde flera gånger om dagen, längtade hem. Och ändå var Lena otrogen bakom hans rygg. Visst, män är inte heller perfekta många har någon vän längs vägen men Göran hade hållit sig, älskat sin hustru och varit trogen sina känslor. Allt var förgäves.
Motlös körde han rakt ut på motorvägen, utan mål. Tankarna snurrade, besvikelsen sved värre än kyla. Det enda han kunde komma på var att köra tillbaka till sin barndomsby i Dalarna, trettio mil bort. Bort från hemmet, från det som brukat vara tryggheten.
Telefonen ringde om och om igen. Både Lena och Malin försökte nå honom, men Göran slog av mobilen. Sviket brände som is. Han mindes lyckliga stunder: när han och Lena gifte sig, när han hämtade Malin från BB, första skoldagen, hemkomsten med blommor… Allt det goda flimrade förbi. När blev det så här? Att Lena inte längre älskade honom?
Hans svärmor brukade säga: “Lycka sitter inte i plånboken. Du riskerar att mista din man om du alltid lämnar honom ensam hemma. Familjer går i bitar så.” Hon fick rätt till slut.
Byborna hade ibland antytt saker, men Göran hade vägrat tro. Aldrig hade han känt eller anat något. Nu satt han där, på väg mot en by han inte sett på tio år. Kanske fanns den inte ens längre? Skulle han komma fram till ett ruckel eller en övergiven gård?
Han stannade på en bensinmack och köpte på sig mat och förnödenheter som om han ämnade övervintra utan bekvämligheter. Åkrarna låg snötäckta, de gamla byarna låg ödsliga, bara enstaka ljusglimtar syntes. Snö och blåst tilltog. Men Göran kände vägen. Han älskade barndomens trakterna.
Hans mamma hade alltid bott kvar, ensam. Hon ville inte flytta till stan. “Här är allt som det ska vara, här mår jag bäst,” brukade hon säga. Hon dog där, stilla och fridfullt. Göran hade stängt igen huset och aldrig återvänt.
Nu i snöyran, med sista biten kvar, såg han byn där den låg i mörkret. Många hus stod tomma, men ett fönster lyste. Hans barndomshem såg skruttigt ut med lutande staket och brädade fönster, men dörren stod på glänt. Han hittade den gamla nyckeln i uthuset, där den alltid suttit gömd. Hänglåset var rostigt men gav sig till slut.
Med ficklampan lyste han upp väggen, slog på strömbrytaren. Allt var precis som den sista dagen, bara fuktigare, dammigare och tyst. Här saknades hans mammas värme.
Han bar in ved, tände den gamla kakelugnen. Elden spred genast värme, skuggorna dansade på väggarna. Den gamla vattenpumpen fungerade, så han fyllde hinkar, satte på tevatten. Det doftade snart varmt och friskt när han torkat rent. Göran dukade upp maten han köpt, fixade kvällsmackor och slog sig ner. Klockan slog elva.
“Snart nytt år,” mumlade han. “Dags för ett nytt liv. Hur det ska bli får natten visa. Imorgon är en ny dag, brukade mamma säga.”
Just när han skulle ta första glaset hördes en oväntad bultning på fönstret. Han hoppade till. Någon annan bodde visst ändå kvar i byn! Han öppnade. En kvinna stod där, insvept i sjal med snö på axlarna och orolig blick.
“Jag vet inte ens vad du heter, för jag har bara bott här i tre månader. Min son är sjuk, det verkar vara blindtarmen. Vi har ingen sjuksköterska kvar i byn, bara tio hus återstår. Och nu blir han bara sämre…”
Göran kastade på sig jackan, drog mössan över öronen.
“Då åker vi, men vi måste ha spade med vägen har nog snöat igen. Jag höll knappt på att ta mig fram själv.”
Vinden lade sig. Göran lyfte upp den gråtande, feberheta pojken, de styrde ut i natten mot stora landsvägen. Vägen var svår, men med snöskoveln tog de sig fram. Efter nästan två timmar var de framme på jourläkarstationen. Läkaren bekräftade: blindtarm. Pojken togs omedelbart in på operation. Klockan var två på natten.
“Ja, nu är det verkligen nyår…” suckade kvinna, som hette Elin.
“Förlåt att jag förstörde ditt firande.”
“Äh, det viktiga är att det går bra. Allt annat är oviktigt nu.”
De satt under natten utanför operationssalen. Tårar rann längs Elins kinder, blicken fastnaglad på dörren. Tiden drog förbi, spänningen växte. Slutligen kom läkaren.
“Det var tur att ni kom i tid. Lite till och det kunde slutat illa. Nu får ni vila här. God fortsättning på nya året.”
De satt uppe hela natten. Senare fick Elin komma in till sin son, Anton, som repat sig snabbt.
Göran åkte tillbaka till huset, eldade i spisen, åt och somnade. Dagen därpå gick han för att hälsa på sina nya bekanta. Anton log, men var ledsen för att ha missat nyår och att han inte fick chansen att se Tomten.
“Tomten kommer alltid varje år, han lägger presenten under granen. Men i år hann han nog inte, eller så kom han inte in. Jag är ju stor nu, jag vet hur det fungerar, han går genom dörren, inte genom skorstenen.”
“Jag tror du oroar dig i onödan,” sa Göran. “Jag körde förbi ert hus i natt och såg stora spår i snön. Det hade snöat hela natten, och de var inte våra. Tomten måste ha varit där och lämnat din present.”
“Men huset var ju stängt… då kanske han bara stod utanför… Nu blev det ingen brandbil…”
“Ge inte upp hoppet! När jag var liten brukade Tomten gömma paketen ute på farstubron eller i förrådet. Han kanske gjort det hos dig med. Du får leta ordentligt när du kommer hem.”
Anton sken upp. “Jag har varit snäll hela året, det vet du väl mamma?”
Elin log och nickade. “Det vet jag.”
“Jag får inte stanna här med dig”, sa hon bekymrat. “Läkaren säger att jag måste åka hem, men jag vågar inte lämna dig ensam. Du är ändå stor, det finns andra barn här, det går nog bra, va?”
“Det går bra, jag är stor. Leta nu efter min present hemma, annars kanske snön gömmer den.”
Elin och Göran åkte iväg. På väg hem berättade Elin tystlåtet: “Tack för snacket om Tomten. Jag har faktiskt inte kunnat köpa present. Pengarna räcker knappt. Jag flydde från stan med Anton, hans pappa super och blev våldsam. Vi stack mitt i natten till min mosters gamla stuga här. Den hade jag ärvt, och min man vet ingenting, annars hade han sålt den och supit upp pengarna. Vi börjar om här, från noll.”
Göran svängde in vid affären. “Vi måste köpa en brandbil åt Anton. Han får ju aldrig tappa tron på Tomten.”
Han köpte leksaksbilen, godis och de for till sjukhuset. Elin försökte tacka nej.
“Vi kan inte ta emot så dyra presenter. Han är inte ditt ansvar…”
“Men låt mig få glädjen att ge någon något gott i nyårstid.”
Veckan gick och Göran bodde kvar i byn. Han hade att göra: skotta snö, fylla på ved, hjälpa Elin och hälsa på Anton som klarade första gången ensam på sjukhus.
När Anton kom hem letade han genast, och hittade leksaksbilen, gömd i förrådet.
“Han glömde inte bort mig!” ropade Anton lyckligt. “Tomten finns på riktigt! Mamma har inte pengar till en sån dyr bil, så det är sant.”
Göran log för sig själv. Det är en fantastisk känsla att ge bort gåvor.
Elin bjöd Göran på middag.
“Tack, Elin. Jag har saknat människovärme.”
“Var är din familj?” undrade hon försiktigt.
“Den finns inte kvar. Vi kan prata om det en annan gång.”
Kvällen blev lång och trivsam, Anton somnade med leendet på läpparna. Göran tvekade inför farstun.
“Jag vill egentligen inte gå, men måste vidare. Resan väntar.”
“Vi hoppas att du kommer tillbaka,” sa Elin tyst. “Anton kommer fråga efter dig.”
“Vi får se. Livet är förvirrat just nu. Men ni har gjort avtryck… Hej då.”
Göran gav sig av. Veckor flöt förbi med nya körningar, men tankarna återvände ständigt till byn, Elin och Anton.
Efteråt stannade han till i stan hos Malin och barnbarnet, men åkte snart tillbaka till Dalarna. Något höll honom kvar.
Anton väntade, log finurligt och sträckte fram handen: “Det tog tid. Mamma har längtat efter dig.”
“Sade hon det?” undrade Göran.
“Nej, men jag ser ju själv. Hon blir alltid glad när en bil kör förbi. Gå in till henne nu, jag går ut och leker lite.”
Göran steg in. Elin stod vid spisen och vände sig inte om.
“Jag trodde du aldrig skulle komma igen. Vad gör man här i ödemarken?”
“Man behöver tänka ibland. Jag har inte kunnat släppa tanken på dig. Vill du ha mig här?”
Elin mötte hans blick, log och lutade huvudet mot hans axel.
De började ett nytt liv tillsammans. På sommaren renoverade Göran mammans gamla stuga, fixade vatten och bastu. De köpte höns, en get, grävde potatisland. Elins lilla hus hyrde de ut till sommargäster. Livet fick stadga igen. Anton ville aldrig slita sig från Göran, och började kalla honom pappa.
Livet är snårigt. Man vet aldrig vad som väntar. Men ibland kan det som först ser ut som slutet på allt, bli en oväntad början. Som man säger i Sverige: Livet är som en backig grusväg ibland skumpar det rejält, men det går alltid att hitta en ny väg framåt, bara man vågar fortsätta gå.
