Dagbok En oväntad återkomst
Min dunjacka värmde bara nedtill. Dunet hade glidit ner mot fållen, och upptill hade jackan blivit till ett tunt, blåstätt skal som inte skyddade mot vinterns bitande vindar. Tack och lov för stickade långkalsonger och tjocka yllestrumpor i kängorna. Sjalen virade jag gång på gång över axlarna, försökte pressa in värmen genom tunna ärmar.
Bilen som Lovisa lovat min försäljningsvän från torget svek. Så vi stod, just nu var och en på sin kant, bland väskor och tygkassar, med frostbitna fingrar utsträckta för att stoppa en bil. I ärlighetens namn hade vi aldrig fått in allt i samma bil ändå, så vi sade hejdå och gick åt varsitt håll. Ensamma på väg.
När jag var anställd som marknadskvinna i butiken fanns inte dessa problem. Men pengarna räckte aldrig. Ensamstående med två barn hade jag nyligen tagit mod till mig och börjat åka till Danmark med Lovisa för att köpa varor. Något måste man ju göra.
Det blev inte mer pengar för det, men många fler problem. Inköpen blev stående, lagret svällde, och på något sätt måste jag nu släpa lådorna till loppmarknaden på morgonen, rulla hem allt igen till kvällen fyra trappor upp och ner, om inte min son var hemma för att hjälpa till.
För några år sedan gick jag och sjöng för full hals Vi kräver förändring! och drömde om frihetens tid. Nu hade förändringarna ramlat in över mig på sitt sämsta vis: fabriken där jag arbetade som administratör lades ner, vi blev av med jobbet. Min man ja, han försvann långt innan. Då fanns ingen annan väg än att börja frakta och sälja saker. Fast jag alltid tyckt att handel var raka motsatsen till det jag ville.
Så där stod jag, ung ändå, vid vägrenen i snösörjan, med spruckna läppar och rödblå fruset ansikte. Ögonen tårades i draget. Medan bilarna dundrade förbi och skvätte upp smutsig, grå slask försökte jag låta bli att se på det. Jag fäste blicken mot hustaken och träden, där snön ändå låg vit och ren. Allt det gråa som finns i livet det kan man lika gärna blunda för.
Jag höjde handen än en gång, bönade om skjuts. Till sist stannade en vinterskitig utlandsregistrerad bil. Jag lutade mig mot rutan.
Hej, kör ni mot Slottsgatan för en rimlig peng? Orden dog i munnen. Jag kände igen honom direkt, nästan som om tiden stått still. Han såg nästan ut precis som när vi sågs sist, bara bättre på något vis. Samma allvar, något mystiskt i blicken, sneda ögonbryn och ett litet leende.
Medan jag försökte samla mig hade han redan hoppat ur bilen, lastade vant in mina väskor och kassar i bakluckan. Jag sjönk ner på passagerarsätet, rättade till sjalen och letade i huvudet efter någon förklaring till mitt slitna utseende. Han borde minnas mig, eller…?
Så många år sedan hur länge?
***
Jag var tjugotvå då. Skickad till ett gammalt skogsbruk i Dalsland för praktik inför examen. Min fästman Emil väntade redan i Göteborg. Allt var upplagt: praktik, examen, bröllop. Vad kunde väl några månader på landsbygden förändra?
Jag blev inhyst hos Gertrud i Grums, lågmäld men snäll och van vid naturella stockholmare. Hon jobbade också i skogen och bodde med sin äldre, halvdöve svärfar. Vi kom överens, hjälptes åt med hushållet.
En dag när vi var hemma fick gamle gubben ett slaganfall. Jag rusade till grannen för att be om hjälp ingen hemma. Men då hördes ett traktordån. Ut klev en lång, ståtlig och ovanligt tystlåten kille Simon.
Vi skyndade till huset, Simon bar den gamle lätt som om det vore ett litet barn ut till traktorn, jag på sätet bredvid. Så orolig över hur det skulle gå.
Allt slutade väl. Vi hann till distriktssköterskan innan ambulansen kom. Simon följde med hela vägen till sjukhuset, tillsammans med mig. Först när farbror var inlagd fick vi prata. Det visade sig att vi bodde nästan grannar, arbetade för samma skogsföretag.
Det hann bli sent. Ambulansen skulle inte köra oss tillbaka till byn. Simon föreslog: Vi kan sova över hos min kompis mamma här i närheten. Det löser sig.
Något i hans röst fick mig ändå att tveka. Men när han stolt påpekade att tanten var snäll, att han själv skulle ligga i uthuset med sin barndomskompis, gav jag med mig. Han hade rätt. Jag sov gott på mjuka täcken i ett varmt rum tills tanten väckte mig. Under frukosten berättade hon om Simons liv: hans fru hade lämnat honom ensam med en liten son, men han klarade sig ändå höll grisar, sålde kött, byggde nytt hus. Kanske hoppades hon på en ny svärdotter?
Men jag bara log. Mig väntade Emil snart färdig civilingenjör. Ung och målmedveten, redo för storstaden. Skilda män med barn var inget för mig.
Men efter den där dagen såg jag Simon överallt: på hygget, i matsalen, hemma hos Gertrud. Hon kände honom väl. Tillsammans hade de hämtat farbror hem från sjukhuset.
Han gillar dig, sa hon. Jag frågade honom han blev röd om kinderna. Ni passar ihop.
Men jag har ju Emil
Inte gift än! Simon är reko. Har byggt upp en hel liten grisgård, köpt traktor. Hans pojke, Joel, är en riktig solstråle, och han behöver en mamma.
Mitt hjärta brann. Jag letade själv efter Simons gestalt, på hyggen och byvägar. Trygg, stadig, utstrålade värme och respekt. Folk ringde honom för råd han var byns klippa.
Själv gick jag som en udda fågel: lång, smal, sjögrön ullrock alldeles för ljus för vårens lervälling. Jag svävade fram över smutsen. Karlarna förändrades automatiskt när jag kom. Rensade språket. Förde sig.
Fröken, låt mig skjutsa er.
Det var bara någon kilometer till byn, men regnet vräkte ner, så jag hoppade upp bredvid Simon i traktorn.
Vem tar hand om din pojke, Joel? frågade jag.
Han log. Joel bor hos min mamma, och en granne hjälper till. Han går på dagis. Växer så det knakar.
Vad heter han?
Joel. Full fart hela tiden. Man får hålla i honom. Mamma är tokig ibland. Han tittade på mig. Trivs du inte här?
Jo, det går bra Det är så annorlunda bara.
Vänta bara, snart grönskar det. Bäcken rinner, fåglarna kommer tillbaka men vi har inga lampor på kvällarna nu kommunen har inte råd. Men det kommer.
Han anade ansvar för byn. Och det var ansvar inte styrka som var den verkliga kvaliteten i en man.
Hans intresse för mig blev tydligt: han hälsade på, körde ved åt Gertrud, hämtade medicin åt gamle morfar. Jag följde motsträvigt efter, försökte värja mig mot nya känslor.
Tankarna gnagde: emellan Göteborgs och byns värld kändes avståndet enormt. Jag ville inte vara den som sårade Emil eller min mamma. Hon hade alltid velat ha sin dotter i stan.
Kunde jag ens tänka mig ett liv här? Bygga lantbruk, ta hand om någon annans barn? Samtidigt Joel såg ju inte mig som sin mamma. Han skrek och slet sig vid brunnen när jag räddade honom från att klättra för högt. Hans riktiga extramamma, Kristina från granngården flickan alla tyckte så synd om, eftersom hennes mamma dött tidigt kom och såg på mig med djupt ömsint blick. Jag förstod att jag aldrig skulle kunna fylla ut hennes plats.
Simons mamma, Elsa, grät den dagen hon bad mig låta bli Simon. Joel behövde Kristina. Jag blev ställd jag trodde att det var jag som var den sårade. Istället blev jag orsaken till någon annans sorg.
Och Simon bad, bad mig att stanna. Han följde med till stationen dagen när jag åkte hem, förklarade och förklarade, att mamman och Kristina hade fantiserat ihop sin historia. Men jag hade redan bestämt mig; jag återvände till Emil.
Hans bild på perrongen skogshuggarskjorta, breda axlar, blicken tom stannade kvar i minnet i alla år. Jag grät hela tågresan mot Göteborg.
Så slutade mina tre praktiska månader på landet. Ungdomen läker alla sår. Jag vände blicken framåt, utan att se tillbaka. Vi gifte oss. Familjelivet snurrade igång.
**
Nu, på bilsätet, rättade jag återigen till sjalen och började tänka ut ursäkter. Kanske kände han ändå inte igen mig? Eller förändrades jag för mycket? Knappt att jag kände igen mig själv.
Så lång tid. Hur många år?
Sexton, ja. Sexton år.
Vi satt tysta till en början.
Fint väder, va? sa jag när en bil stänkte upp en kall dusch på rutan.
I stan ja. Men så fort man kommer utanför Uppsala blir det rent, nyplogat.
Du åker ofta?
Det blir mycket fläng. Måste hålla igång.
Tack för skjutsen bilen strejkade idag. Jag brukar annars ha egen bil, men Jag betalar självklart.
Han vände blicken mot mig, samma förtroliga ögon, och där förstod jag han hade känt igen mig.
Hej, viskade jag.
Hej, Johanna, sa han, nästan försiktigt.
Du kom ihåg mig Jag trodde kanske du hade glömt för länge sen.
Det gör man inte, svarade han stilla.
Där i bilen kände jag ett hugg av värme och smärta, minnena tumlade runt. Hans röst, hans händer. Jag tog av sjalen, försökte samla mig.
Hur har du det, Simon?
Han drog på det ett ögonblick, liksom samlade sig själv.
Det rullar på Börjar vänja mig vid det här tempot. Ser att du också kämpar.
Jobbar du kvar i skogarna?
Han skakade på huvudet. Nej, Dalsmark stängdes efter avregleringen. Jag hoppade av långt innan. Blev egenföretagare.
Vad gör du då? Grisarna fortfarande?
Han log. Både och, men nu är det företaget och gården, och så säljer vi charkprodukter över hela Uppland.
Något tickade till i mitt huvud jag hade nyligen sett Carlssons kött på etiketten på marknaden. Mamma åkte dit särskilt för korven.
Vänta, är det dina produkter?
Han böjde nacken. Ja Är de inte goda nog?
Mamma älskar dem! sa jag, lite chockad.
Han förklarade, nästan ursäktande: Det började smått, folk hade inget jobb kvar. Vi byggde ut, öppnade butik, tog in flera från byn. Nu säljs vi även i Stockholm.
Jag sneglade på min gamla dunjacka, stickade långkalsonger och slitna läderhandskar. Jag förr fin stadsbo nu torghandlare. Och Simon, bygdens traktorgrabb, blev framgångsrik företagare. Vi hade bytt roller.
Och Joel?
Han log: Tre pojkar nu.
Tre barn? Oj. Jag har två en son och en dotter.
Joel var i armén. Mellansonen på yrkesskola, minstingen i femman. Kristina ja, han hade tydligen gift sig med henne.
Så gärna ville jag berätta att jag ångrat mitt val, att jag många gånger längtat tillbaka. Men istället berättade jag om mitt liv: om Emil som inte blev den man jag hoppats på. Vi flyttade till Västra Götaland, han bytte jobb, började dricka, vi förlorade bostaden, flyttade till svärmor, och slutligen flyttade jag och barnen hem till mamma.
Jag ville att Simon skulle förstå att jag klarar mig trots allt. Barnen mår bra, äldste sonen vill läsa vidare till läkare. Visst, jobbet på torget är slitigt men jag överlever.
Simon satt tyst, rynkan mellan ögonbrynen djupnade.
Och du då? Hur är det med Kristina?
Han ryckte upp axlarna. Hon bakar bröd. Först hemma bara, men nu har vi öppnat konditori du vet Gillet i centrum?
Jag mindes att en vän hade tagit mig dit, pekat ut den lilla sprudlande ägarinnan i vit rock och rosa halsduk. Nu föll bitarna på plats.
Vi närmade oss han bromsade in utanför min gata. Plötsligt hoppade Simon ur, köpte en stor bukett vita prästkragar från en blomsterkiosk, kom tillbaka, öppnade min dörr och lade dem i mitt knä. Blommorna bländade mot mina grå byxor.
Jag blinkade bort tårarna. Han hjälpte mig bära upp väskorna fyra våningar. Trappväggarna var klottrade, hallen belamrad med varor och kläder. Inne väntade mamma med frågor och nyheter.
Kom in? hörde jag mitt eget röst säga, fast jag egentligen hoppades att han inte skulle.
Han skakade på huvudet: Nej, Johanna. Måste vidare. Han tog min handled, höll den länge, som ett tyst farväl. Sedan försvann han nedför trapporna.
Jag borde ha ropat. Berättat allt. Men när jag såg hans rygg visste jag det var det sista hejdået, och det var han som behövde det mest. Plötsligt kände jag mig lättare.
Jag släpade in väskorna, hängde upp mina geggiga skor på elementet, lät mamma prata. Men jag lyssnade inte. Allt jag kände var hans hand runt min handled.
Senare, när jag bytte om, satte jag mig vid köksbordet.
Mamma, kommer du ihåg att jag berättade om skogsbruket? Den där killen jag träffade han som var nybliven bonde
Jo, visst gör jag. Man skulle kunna hamna i ladugården för mindre.
Jag såg honom idag. Hans företag säljer all den chark du gillar. Och hans fru det är hon som har bageriet i centrum
Mamma tystnade, satte ifrån sig koppen, ögonen mörknade till. Så, efter tystnad, sade hon sakligt:
Man väljer inte alltid sin väg. Hade man vetat var man skulle snubbla hade man lagt ut halm
Jag blev rörd av hennes ord, och så ledsen för hennes skull.
Men, livet går. Idag sålde jag två jackor och tre overaller vi klarar oss. Långtifrån glansigt, men vi pratar, vi skrattar, vi överlever.
Senare kom min son hem. Lång, lite mörk under ögonen, men lik sin riktiga pappa. Alla i släkten hade sväljt min historia om hur han var född för tidigt. Ingen tvivlade. Jag hade ju aldrig varit någon lättsinnig person.
Han satte sig vid bordet.
Mamma, bli inte arg. Jag har fått extrajobb i ridskolan. Lugn, skolan kommer inte att ta skada. Jag lovar, mamma
Jag log och la handen över hans.
Selma, det är klart. Allt arbete är värdigt. Och pengar kommer du behöva. Jag säger ja.
Han log stort. Något hade förändrats mellan oss, han förstod inte vad, men det kändes gott.
Och jag kunde inte somna den kvällen. Det var ingen sorg eller ånger bara ett märkligt lugn. Jag betraktade de vita prästkragarna, tänkte på ödet, på mötet idag, på att vi nu båda skulle ta steget in i nästa fas av våra liv. Separata, men ändå på något vis sammanknutna.
Mötet idag hade en mening. Jag har förstått något viktigt ibland ger livet oss precis de stunder vi behöver, för att våga gå vidare.
