Ett oväntat möte
Karin Ekströms dunkappa värmer bara nertill. Dunet har klumpat ihop sig, och upptill har kappan förvandlats till en tunn jacka som vinden blåser rakt igenom. Nertill räddas hon av yllebyxor och tjocka fårskinnsstövlar, och sjalen av ull drar hon upp över axlarna under jackan för att inte frysa.
Bilen som hennes väninna från marknaden, Annika, lovade, svek dem. Så de står båda med sina väskor och försöker få lift. Väskorna är så många att de inte skulle få plats i en bil tillsammans, så de går åt olika håll, var och en på egen hand.
När Karin jobbade för en annan behövde hon inte bekymra sig om sådant här. Men pengarna räckte inte hon är ensamstående med två barn, så nyligen följde hon med Annika på sin första inköpsresa till Tyskland.
Pengarna blev dock inte fler, varorna är fortfarande orealiserade, men problem har blivit fler.
Nu måste hon varje morgon ta varorna till loppmarknaden, och på kvällen bära hem dem igen i omgångar upp till fjärde våningen, om inte sonen är hemma.
Inte så länge sedan sjöng hon högt “Vi kräver förändring”, men nu har förändringarna trängt sig in i hennes liv på ett oförskämt vis. Byggföretaget där hon arbetade har gått i konkurs, personalen blev uppsagd. Hennes man har försvunnit för länge sedan, och Karin hade inget val annat än att börja handla på egen hand. Fastän hon alltid trott att försäljning verkligen inte passar henne.
Nu står hon vid vägkanten i ett snöigt slask. Trots allt är hon en hyfsat ung kvinna, men läpparna är nariga, ansiktet blossar av alla kalla marknadsvindar, och ögonen tåras.
Bilarna susar förbi och skvätter gråslask. Karin försöker undvika att titta på smutsen; istället fäster hon blicken på snötäckta hustak och trädtoppar, där snön är vit och ren. Av det här grå finns alldeles för mycket i livet, så hon vill inte ens titta på det.
Hon vinkar igen försöker få en bil att stanna, och till sist stannar en smutsig, fullt normalt sliten utlandsbil bredvid henne.
Kan du ta mig till Västra Vägen för en rimlig peng? säger hon i den öppna dörren men tystnar genast.
Hon känner igen honom direkt. Som om åren inte alls har gått. Egentligen har han inte förändrats, kanske bara blivit ännu snyggare. Samma allvarliga, gåtfulla blick, lätt höjda ögonbryn, ett svagt leende.
Medan hon försöker hämta sig, hoppar han ur bilen och lastar snabbt in väskorna i bagaget.
Karin sjunker ner på passagerarsätet, rättar till sjalen och börjar förbereda sig mentalt för att förklara varför hon ser så risig ut just idag. Han borde väl känna igen henne?
Eller … Det har ju gått så många år. Hur många?
***
Hon var tjugotvå då, och på väg ut på praktik till en gammal skogsförvaltning utanför Sundsvall. I Uppsala väntade hennes fästman, Jonas. Allt var utstakat: praktik, examen, bröllop.
Vad kunde tre månaders praktik ändra på detta? Ingenting …
Karin fick hyra rum hos en äldre kvinna, Margareta, som också jobbade på skogsförvaltningen och bodde med sin döva svärfar. Karin, lättsam av naturen, blev snabbt vän med Margareta, och de hjälptes åt med gubben.
Så en dag fick svärfadern ett anfall när Karin var hemma. Han föll ihop, Karin sprang till grannen för att hämta hjälp, men där var ingen hemma. Då körde en traktor förbi på gatan och Karin vinkade till sig den. Ur traktorn hoppade en lång och stilig ung man med allvarsam, lite hemlighetsfull blick.
De skyndade in, han lyfte gubben i famnen och så placerade de honom på traktorns passagerarsäte. Karin hoppade efter, nervös för vad som skulle hända.
De lyckades få honom till distriktssköterskan, och ambulansen mötte upp. Mannen följde med in i ambulansen tillsammans med Karin.
Först när gubben var omhändertagen och de allt lugnat sig, pratade de ordentligt. Han visade sig arbeta inom samma organisation och bodde grannskapet. Killen hette Erik.
Det började bli sent. Gubben blev inlagd på sjukhuset, de hann precis i tid. Men hur skulle de ta sig tillbaka? Ambulansen tänkte inte köra ut på skogsvägar till byn igen.
Kom, min kompis mamma bor här i närheten. Vi sover över där, och på morgonen kan vi åka med de andra till jobbet.
Karin insåg att han var pålitlig och att hon inte behövde oroa sig. Men hon tvekade ändå:
Nej, känns konstigt. Jag sover kvar här på sjukhuset. Ni kan plocka upp mig imorgon, eller hur?
Men Karin, ska du sova sittandes på stolarna här? Tanten är jättesnäll. Stor villa, jag kan sova i ladan med min kompis.
Karin gick med på det, och Erik hade rätt hon sov på en hög mjuk fjädermadrass tills tant Britta väckte henne med frukost. Under frukosten berättade Britta att Erik varit gift och blivit lämnad ensam med en liten son. Han är driftig, driver en grisgård och bygger nytt hus, och pojken är så rar men skulle må väldigt bra av en mamma.
Karin bara log. Nej, hon har sin egna Jonas blivande ingenjör och framtidsman. Vad hon inte intresserad av är frånskilda pappor.
Men efter den dagen stötte hon hela tiden på Erik, på hygget, i matsalen eller bara ute på byvägarna. Margareta kände honom väl, och när gubben kom hem från sjukhuset hjälpte Erik till.
Du har gjort intryck på Erik, sade Margareta. Han rodnade som en skolpojke när jag frågade honom om dig. Ni skulle passa bra ihop.
Sluta nu, skrattade Karin, jag har ju Jonas.
Men han är inte din man än. Erik är pålitlig. Han har byggt upp hela grisgården själv. Sonen behöver en mamma.
Karins hjärta gjorde ändå små volter. För nu började hon också hålla utkik efter Erik överallt. Lång, trygg och varm, sådär som det känns i hela kroppen när han är i närheten, och när han går förbi möts han alltid av respekt.
Fråga Pradenius, sade folk ibland. Alla lyssnade på honom.
Karin var något av en sensation i det lilla samhället en stadsflicka, lång och smal, med sin ljusa, svepande kappa hon svor över i vårens sönderslaskiga byvägar. Hon hoppade nästan fram för att inte smutsa ner sig, och männen blev ståtliga i hennes närhet.
“Fröken, hur har ni vågat ta er hit?”
Karin, vänta, jag kör dig.
Det var inte långt från skogsförvaltningen hem, men regnet öste ner och Karin tog gärna skjuts av Erik.
Vem tar hand om din son? För mig är en man med barn redan vuxen, även om du är bara ett eller två år äldre än jag.
Sluta nu, du kan kalla mig du. Oskar är med min mamma, och ibland hjälper grannen till. Vi har honom på förskolan. Han växer och mår bra …
Vad heter han?
Albin, sade Erik och log, kärleksfullt. Han är så vild. Man får vara på sin vakt. Farmor slåss för honom, han gav Karin en snett leende, Du trivs inte här hos oss?
Jodå, det är helt okej
Du ska ge det lite tid. När slasket torkar och det börjar spira grönska, då är det underbart här. Ån ligger där borta Bara gatlamporna inte funkar, men det fixar vi snart.
De körde genom mörka gator. Kommunen hade dragit in belysningen, pengarna räckte inte längre. Och Erik tog genast ansvar, som om hela byn var hans.
Vad visste hon då att ansvar är kanske den viktigaste egenskapen hos en man?
Hans uppvaktning blev alltmer tydlig. Han kom förbi, levererade ved, köpte mediciner till gubben. Karin kämpade mot känslorna.
Hon kunde inte se sig själv bo här i byn. Visst, det höll egentligen inget henne kvar i stan utom Jonas och bröllopsförberedelserna. Hon föreställde sig släktens reaktion om hon erkände att hon hittat någon ny på praktiken, hur besvikna de skulle bli.
Vill du verkligen bo på landsbygden? skulle mamma fråga.
Och så detta: att framtida maken har varit gift, har barn och sysslar med grisuppfödning. En ingenjörsstudent, hennes stolthet, skulle överges för detta? Nej.
Men på kvällarna, med bara hundskall och vind utanför, fantiserade hon om ett liv med Erik. Han skulle älska henne, respektera henne. Hon skulle älska sonen som sin egen. Kanske skulle de få egna barn, lika honom.
Men mellan fantasi och verklighet var steget för långt. Det fanns ju Jonas, ringarna var köpta, bröllopet ordnat, släkten involverad. Hon kunde inte svika allas förtroende.
Men i hjärtat låg en vag, berusande aning om en annan sorts kärlek, och våren fördunklade förnuftet.
Nu, så här efteråt, tyckte Karin att hon aldrig riktigt älskat Jonas. Däremot älskade hon Erik på riktigt. Att det fanns en stadspojkvän som väntade hemma gav en romantisk konflikt hon inte kunde slita sig från.
En kväll under särskilt emotionella omständigheter lät hon händelserna ha sin gång med Erik. Hon visste själv inte varför ett avsked till det förflutna, eller ett avsked till denna nya kärlek? Han höll tillbaka, såg henne i ögonen, men sedan lät han det ske.
För henne var det första gången så vackert att det inte fanns någon ånger.
Men något definitivt beslut kom aldrig. Omdömeslöshet, naivitet, kanske bara brist på livserfarenhet.
Till sist kom ändå en vändpunkt. Vid brunnen en morgon såg hon en liten vitblond pojke försöka klättra upp på kanten. Det var farligt hon skyndade sig dit.
Nu får du akta dig, klättra inte där, du kan ramla ner! Var är din mamma?
En ung kvinna, grå och oansenlig som en sparv, rusade fram. Pojken slet sig från Karin och kastade sig gråtande i kvinnans kjol.
Han klättrade, jag ville bara hjälpa
Albin, gråt inte nu, du vet att du inte får, sade kvinnan sorgset. Hon tog pojken i handen och gick.
Albin? Eriks son? slog det Karin. Hon blev rädd. Ett främmande barn Att knyta band till honom han flydde ju från hennes grepp.
Senare kom Eriks mamma, Klara. Grät. Berättade att Albin hade fäst sig vid grannen, snälla men fattiga Gabriella, vars mamma dött och som nu tagit hand om pojken som sin egen. Gabriella älskade Erik, allting var bra innan Karin kom dit som “familjesplittrare”.
Karin blixtrade av förvåning splittra familjer? Det var ju Erik som nästan splittrat henne från Jonas! Hon kände sig som den drabbade. Men nu var det hon som gjort någon olycklig.
Hur Erik bad henne att stanna! Han följde henne till tåget, försökte förklara att Gabriella och hans mamma blandat ihop allt. Att Gabriella inte var rätt. Hon var tyst, osynlig, utan färg. Men Karin ville inte lyssna sårad, arg, besluten att leva sitt eget, urbana liv.
Han stod kvar vid perrongen: skjorta i rutigt, stora händer i fickorna, axlarna tunga, en rynka mellan ögonbrynen. Det är bilden hon minns.
Hon grät till tågklackets dunkande.
Tre månader praktik fick detta slut.
Men ungdomen reparerar. Hon gick vidare, såg sig inte om, gifte sig med Jonas, livet fortsatte.
**
Karin sjunker ner på passagerarsätet, rättar sjalen och letar efter bortförklaringar varför hon ser så trist ut just idag. Han känner väl igen henne?
Eller … Hon har förändrats mycket. Blivit fylligare, nariga läppar, dålig dunjacka, sjalen…
Så lång tid har gått.
Sexton år. Ja, sexton.
Till en början kör de tysta.
Ja, vilket väder, säger hon när en mötande bil stänker vatten från en pöl upp på rutan.
Det är bara så här i stan. Ute på landet är det renare, och vägarna är faktiskt riktigt bra nu.
Bor du där ute?
Ja, pendlar fram och tillbaka. Jobb.
Tack för att du tog mig, bilen dök aldrig upp idag. Jag brukar ju annars köra själv, men just idag Jag betalar gärna
Han vänder sig mot henne, den där gåtfulla blicken, och hon inser han har känt igen henne.
Hej, säger hon tyst för säkerhets skull.
Hej, Karin!
Åh, du kände igen mig? Jag trodde du kanske hade glömt.
Inte glömt, säger han allvarligt och ser ut genom rutan.
Karin känner en smärtsam värme inombords hans röst, händer, blick. Hon tar av sig sjalen.
Hur har du det, Erik?
Han väntar lite, som om han också måste skaka av sig minnena.
Jag? Det går hyggligt. Man kämpar på. Sådana tider. Och du?
Jobbar du kvar i skogen?
Nej, den lades ju ner under 90-talet. Jag slutade långt innan dess. Jobbar för mig själv nu.
Såklart. Det är bäst så idag. Är det fortfarande grisgården?
Både det och annat. Köttproduktion, egen firma, butiker
Alla gör det numera.
Då minns Karin plötsligt hur hon sett namnet “Pradenius” på korvarna i affären. Hon hade trott det var en slump.
Men vänta är “Pradenius chark” dina varor?
Ja, det kan man säga. Är de inte goda? ler han.
Jo, mamma åker faktiskt dit bara för deras skull. Tänk jag hade ingen aning.
Han berättar vidare, nästan urskuldande:
Vi började småskaligt, utökade gården, det blev mycket kött, många blev ju arbetslösa. Snart byggde vi fabrik, öppnade butiker.
Imponerande. Är du ensamägare?
Tja, jag har en stab, men äger själv. Många från min by jobbar hos oss. Nu säljer vi över hela länet.
Karin känner sig olustig. Hon i gammal dunkappa, fårskinnsstövlar, forna stadstanten i ljus kappa. Och han, en gång traktorpojke, nu företagare. Som om rollerna bytts.
Hur går det för din son?
Erik ler.
Jag har tre.
Tre barn?
Ja, tre pojkar. Och du?
En son och en dotter, säger Karin och torkar svetten ur pannan.
Albin är i lumpen, har varit utomlands på uppdrag. Vi var oroliga, Gabriella blev gråhårig. Men nu kommer han hem till våren, tack och lov. Mellangrabben går på gymnasiet, den minsta i femman.
Gabriella Så han gifte sig med henne ändå.
Hur gärna Karin nu vill säga hur mycket hon ångrar sin flykt! Men hon säger istället:
Min äldsta går i nian, dottern är i sjuan. Tiden flyger.
Ja, den gör ju det.
De tystnar. Båda vill prata om det mest väsentliga, men varje tror att det bara är viktigt för den andra.
Karin känner skuld inför Erik. Men minns samtidigt hans gråtande mamma och Gabriella det var ju de hon lämnade fältet för. Och i början var det bara stolthet och barnslig envishet i hennes “jag behöver ingen”.
Och du? undrar han.
Jag? Ja, du ser. Fick sparken. Försöker nu klara mig själv, hon skjuter undan håret, Men det är tufft ensam.
Din man? Jonas, va?
Du minns?
Ja, jag såg ju dig som brud tillslut. Jag körde efter ert bröllopsfölje ända till festlokalen.
Va? Vad säger du?
Margareta berättade för mig dagen innan: Lämna det, nu gifter hon sig imorgon. Så jag kastade mig i bilen, körde dit, såg dig så lycklig. Tänkte inte visa mig. Vände hem och friade till Gabriella.
Herregud. Om jag bara hade vetat …
Du var vacker och riktigt lycklig. Bäst att lämna dig ifred.
Kanske… Bröllop är speciellt. Fast min lycka höll bara i några år. Fem år senare skilde vi oss, och jag flyttade hem till mamma med barnen.
Tråkigt, säger Erik stilla.
Men nu har jag vant mig. Jag är stark, inser jag. Klarar mycket själv, barnen har tak över huvudet, de pluggar och äter bra. Äldste vill bli läkare. Det är okej, även om jag säljer kläder på vintermarknaden i fårskinnsstövlar. Vi har en bra plats, dragigt men folksomt. Jag kämpar på.
Hon ville visa honom att allt ändå är ganska okej. Visst, inget stort företag men fattig är hon inte.
Erik sitter tyst och allvarsam.
Och din familj? Hur har Gabriella det?
Han rycker på axlarna, verkar tankfull.
Gabriella? Hon bakar bröd.
Själv?
Japp, först hemma. Men nu har hon ett eget bageri “Pastabröd” heter det. Butik, konditori.
Åh. Har bara handlat där någon gång. Är det hennes alltså?
Jodå. Jag byggde för hennes skull. Hon bakar bäst i hela stan.
Karin minns plötsligt att hennes väninna visat henne konditorns ägare en liten, energisk kvinna med kort frisyr och en ljus kappa med rosa sjal. Hon tyckte sig känna igen ansiktet.
Nu faller allt på plats.
Är det här? De närmar sig kvarteret.
Nästa, säger Karin.
Erik stannar, hoppar ut.
Sen ser hon honom i ett töcken när han springer till blomsterståndet tvärs över gatan och kommer tillbaka med en stor bukett krysantemum. Han öppnar hennes dörr och tyst lägger blommorna i hennes knä, på de stickade byxorna.
Karin ser på blommorna; de vita bollarna blir suddiga av tårar. Hon torkar snabbt ögonen, nyss ville hon ju visa sig stark.
Han hjälper henne med kassarna upp till trapphuset, där väggarna är fullklottrade. Hon går vilse bland blommor och väskor.
Ska du komma in? Fast det är nog rörigt hemma likadant som på marknaden, varor överallt. Och mamma där, full av frågor…
Men låt honom bara säga ja; att se känna, förstå…
Nej, Karin, jag måste vidare. Har mycket att göra idag, säger han. Han tar hennes handled, håller kvar handen några sekunder. Som i ett farväl.
Sedan försvinner han snabbt nerför trappan.
Ska hon ropa honom tillbaka? Berätta allt?
Karin ser hans rygg och känner plötsligt det är tyngre för honom nu. Han har tagit avsked, och de kommer aldrig ses igen. Insikten gör henne lättare.
Hon släpar kassarna in i lägenheten.
Direkt dyker mamma Maj-Britt upp i dörren pratar om problem, vardagsnyheter. Karin hör inte, i handleden känns fortfarande Eriks trygga grepp. Hon tar av sig fårskinnsstövlarna, hänger upp dem vid elementet, gör allt på rutin.
Mamma följer henne hack i häl, berättar om släkten, märker inte att dottern är någon annanstans.
När Karin bytt om och satt sig vid köksbordet frågar hon tyst:
Mamma, minns du killen jag nämnde innan bröllopet, från min praktik? Han uppvaktade mig i Sundsvall? Grisbonde, du vet?
Jo, visst. Varför undrar du?
Du sa: Det fattades bara att du skulle bo på landet och föda upp svin.
Och det hade jag rätt i. Då hade du varit fast i det där träsket.
Jag träffade honom idag.
Jaså? Och?
Hans företag Pradenius det är hans. Och hans fru äger Pastabröd. Så ligger det till.
Mamma stelnar med kaffekoppen i handen, sätter försiktigt ner den, ett kort smärtsamt uttryck i ögonen. Sedan, efter en stund:
Fast kan man verkligen välja sitt öde? Om det gick, skulle folk slåss om tur…
Karin känner plötsligt medlidande för sin mamma.
Lugn nu, mamma. Vi lever, vi klarar oss. Idag sålde jag två kavajer och tre jackor. Vi tar oss igenom detta!
Precis. Om man bara visste var man skulle falla, hade man kunnat lägga ut halm … Så är livet …
Snart kommer sonen hem. Lång, mörk, med allvarsam, lite hemlig blick. Nu inser Karin så lik han är sin riktige pappa.
Hur gick det till att hela släkten trodde trekilospojken var sju månader för tidigt född? Men ingen misstänkte Karin för något oseriöst.
Sonen sätter sig.
Mamma, bli inte arg. Jag har fått jobb på ridskolan tar hand om hästarna, på ackordslön. Oroa dig inte det påverkar inte skolan. Jag lovar, mamma…
Karin suckar. Igår hade hon blivit upprörd, men inte idag.
Kör på, Andreas. Du är vuxen nu. Allt jobb är värdefullt. Och du behöver pengarna.
Han börjar äta snabbt, kastar blickar på sin mor. Hon verkar förändrad, men vet inte riktigt hur. Men det känns tryggt.
Karin kan inte sova. Hon gråter inte, hon sörjer inte. Bara ett märkligt lugn har tagit över.
På bordet står vita krysantemer. Hon tänker på ödet, på mötet, att det är dags för dem båda att gå vidare var och en på sitt håll.
Då delade deras möte hennes liv i två delar: före och efter. Nu är det samma känsla igen.
Och båda har fortfarande överraskningar och möjligheter till lyckliga förändringar kvar.
De ses aldrig mer, men kommer ändå påverka varandra.
Allt sker av en anledning.
Det här mötet gav henne förståelse för något djupt och viktigt.
