Jag bor ensam i en fin etta mitt i centrala Stockholm. Min man gick bort för fem år sedan, och efter hans död ärvde jag dessutom en bättre tvåa av min faster den ligger visserligen utanför city, i ett lite lugnare område, men har ändå en bra planlösning. Jag har hyrt ut den till ett ungt, skötsamt par. En gång i månaden tar jag pendeln förbi och hämtar hyran, samt tittar till lägenhetens skick. På två år har jag aldrig haft anledning att klaga.
När min son gifte sig, valde han och hans fru att själva bygga upp sitt familjeliv, så de hyrde ett boende själva och började spara till kontantinsatsen. Jag hade inget emot det även om min långsiktiga plan var att på sikt ge dem min fasters lägenhet, så att de fritt kunde renovera, möblera om eller till och med sälja den om de så ville.
Ett år efter bröllopet föddes deras son, mitt första barnbarn. När jag såg honom bestämde jag mig på allvar för att göra i ordning papperen så att de får lägenheten. Men för bara en vecka sedan ändrade jag mig.
Det var i samband med min 60-årsdag. Jag ville fira ordentligt, mest för min egen skull, så jag bokade en trevlig festlokal på en restaurang. Jag bjöd in många av mina vänner och bekanta, självklart också min son och hans fru Elin.
Jag och Elin har alltid haft en fungerande relation, även om hon ibland är känslosam och säger saker lite för spontan ibland, ibland även till mig. Jag har alltid tänkt att det säkert hör åldern till och har inte tagit illa upp. Men det som hände under min fest förändrade något i grunden.
Min son och Elin kom tillsammans med sin lille pojke till restaurangen. Det var ganska stimmigt där och Elins syster påpekade att de nog inte skulle stanna mer än en timme, vilket jag förstod fullt ut.
När de skulle gå kunde Elin plötsligt inte hitta sin mobil. Jag gick runt tillsammans med henne och hjälpte till att leta. För att göra det enklare slog jag hennes nummer från min egen mobil.
Det blev tyst i lokalen när gästerna insåg att vi letade. Plötsligt hördes ett högt och ilsket hundskall, nästan som ett rytande och ylande. Alla vände sig mot ljudet och såg hur Elin snabbt rodnade, rusade fram till fönsterbrädan, grep mobilen och tryckte av samtalet.
Mina vänner och släktingar stirrade först på henne, sedan på mig. Min bror tog snabbt ton, musiken började spela igen och han utbringade en skål, men man märkte att stämningen förändrats.
Resten av kvällen viskade gästerna sinsemellan och många skrattade lite bakom ryggen på Elin och mig. Nästa dag frågade jag min son om han kände till signalen på Elins mobil. Han verkade förvånad och sade att det inte var någon stor sak.
Sedan dess har jag inte haft någon nära kontakt med dem, och minnet av lägenhetspresenten känns avlägset tills vidare. Jag hade gärna sett att Elin och min son hade kunnat be om ursäkt, åtminstone en enkel sådan. Om de nu tänker på mig som en hund, då är det deras sak. Men livet har lärt mig att relationer, hur svåra de än blir, alltid kan repareras om man möter varandra med respekt och lite eftertanke. Det är betydligt mer värdefullt än både pengar och lägenheter.
