Maja ryckte till vid den skarpa rösten:
“Hallå där, din lilla skit!” Viktor höjde en tung väska över en valp, sedan vände han sig mot henne: “Har du tappat förståndet? Mata gatans hundar med mina matvaror?”
En vårdag kände Maja plötsligt en stark längtan efter kärlek.
Hon stod framför spegeln och granskade tankfullt sin spegelbild. “Tiden går så fort,” suckade hon. “Det känns som igår jag var ung som en blåklocka, och nu… ja, mer som en mogen blomma. Vacker, men med en antydan av höst. Snart kommer vintern, och sedan… dags att ta tag i livet!”
Trettiosju år – en ålder där visheten redan samlats men skönheten ännu inte falnat. Hög tid för bestämda beslut! Men var skulle hon hitta den där kärleken? På jobbet fanns bara kvinnliga kollegor, slumpmässiga möten på gatan var inget för henne, och internet ingav mest misstro.
Men som man säger: den som söker, han finner.
Och lyckan log: på personalavdelningen dök en ny kollega upp – Anders Bergman. Lång, något rundlagd, med ett gott leende och strikta glasögon. Ungefär i hennes ålder. Maja lade genast märke till hans lugna sinnelag och behärskade självsäkerhet.
Konkurrensen var tuff. Bara den unga Linn, juniorpersonalansvarig, var en utmaning: ung som en rådjursunge, med långa ben, fylliga läppar och ögonfransar som kunde framkalla en storm med ett enda slag.
Maja tappade först modet. Hur skulle hon, blyg och hemtrevlig, kunna mäta sig med en sådan skönhet? Anders skulle säkert falla för Linn utan att ens kasta en blick åt Majas håll, förblindad av hennes ungdom och fräcka charm.
Men hon hade fel. Linn dansade runt Anders som en påfågel, visade upp både urringning och ben, men han förblev oberörd:
“Linn, har du en fråga till mig? Jag är klar om en stund.”
Och han mötte hennes blick rakt, obrydd om hennes tricks.
Men när Maja en dag tog med sin legendariska äppelkaka till jobbet, lyste Anders upp:
“Maja, du är en riktig trollpacka! Sådan kaka bakade min mormor. Det känns som att återvända till barndomen.”
Komplimangen var märklig. Maja ville inte påminna en vuxen man om hans mormor. Hon ville ha en man, inte en pojke som längtade tillbaka. Men efter en stunds eftertanke tyckte hon att det var en bra början. Bättre en sådan komplimang än ingen alls.
Dessutom insåg Maja: Anders var svag för hemlagad mat. Hon kunde laga mat och älskade det, även om det kostade – en gång hade hon haft storlek 38, nu var det stadigt 42. Så hon började ta med sina kulinariska mästerverk till jobbet: glädje för kollegorna och mindre att äta själv.
Genom kakor och köttbullar hittade Maja vägen till Anders hjärta. Enkel, banal, men effektiv – genom magen. Snart blommade deras förhållande: blommor, komplimenter, långa hjärtliga samtal.
“Det är underligt, Anders,” erkände Maja en dag. “Jag började precis drömma om kärlek, och så dyker du upp. Så… äkta. Och jag trodde inte jag hade en chans. Särskilt inte med Linn som nästan dansade för dig.”
“Linn?” Anders såg uppriktigt förvånad ut. “Äsch, vad pratar du om? Sådana som henne finns det miljoner av: konstgjorda fransar, långa naglar, ben som alltid ska visas. Tror att alla män är galna i dem. Nej tack, det är inget för mig. En kvinna ska vara äkta: snäll, hemtrevlig, huslig. Som du, Maja.”
“Där är det, mitt lycka!” jubilade Maja inombords. “Kanske dröjde det, men det hittade mig till slut!”
Det verkade som om Anders saknade brister. Men ack, inga människor är perfekta…
Deras romans varade i ett halvår, och det såg ut att leda mot bröllop. Kanske hade det blivit av, om det inte varit för den dystra novemberkvällen.
Vädret den dagen var som besatt: regn, blött snöfall, och vinden bytte riktning som om den lekte med dem. Maja och Anders skyndade hem, arm i arm under ett paraply.
“Titta, en kattunge!” utbrast Maja plötsligt och stannade.
Under en lykta satt en liten svart kattunge och darrade av kyla. Våt, smutsig, bedrövlig.
“Låt den vara, Maja, jag fryser och är hungrig,” muttrade Anders och drog henne i ärmen.
“Ett ögonblick bara,” Maja böjde sig ner. “Kom hit, lilla vän.”
“Maja, är du seriös?” fräste han. “Din blivande make är hungrig och genomvåt, och du leker med katter!”
“Vi tar med den,” sa Maja bestämt och gömde kattungen under sin jacka. “Klaga inte, Anders, den har det värre än vi.”
“Galen kattdam,” grymtade han och marscherade vidare.
Maja följde efter med kattungen.
“Var inte rädd, han är snäll, bara sur,” viskade hon till katten.
Men hemma försvann hans snällhet.
“Mata den om du måste, och släpp ut den sedan!” morrade han.
“Släpp ut den? Ute är det snö, regn, köld! Den är liten och hjälplös!” protesterade Maja.
“Sluta vara dum. Det finns massor av såna katter ute. Ska du ta in alla? Du gjorde en god gärning – nu räcker det. Släpp ut den, jag är hungrig!”
“Nej, Anders, jag tänker inte kasta ut den. Förstår du inte?”
Men Anders ville inte förstå.
“Jag står inte ut med katter!” fräste han. “Djur i hemmet är onödiga. De ska vara användbara: kött, mjölk, ull. Men dina katter är bara skadedjur. Sånt vill jag inte ha!”
Maja såg plötsligt en helt annan människa. Kall, egoistisk, beräknande.
“För det första är det mitt hem,” sa hon stadigt. “Och jag älskar djur. För det andra, Anders: valde du din fru efter ’nytta’ också?”
“Är det något fel med det?” stammade han. “Ja, jag vill att min fru ska sköta hushållet, inte bara måla naglarna. Det är normalt!”
“Där har vi det,” sa Maja lågt. “Så jag är ’användbar’ för dig. Huslig. Medan Linn är för självisk. Du vill att allt ska kretsa kring dig. Gå nu, Anders.”
“Så ingen middag då?” fnös han. “Tänk efter, Maja, du blir ensam med en massa katter som en gammal änka.”
“Gå.”
Och han gick. Han hoppades att Maja skulle ångra sig, kasta ut katten och be honom komma tillbaka. Men hon gjorde det inte.
Nyåret firade Maja med kattungen, som hon döpte till Kolle. Han växte, blev fluffig och väHan fyllde hennes hem med värme och munterhet, och till slut förstod hon att kärleken ibland kommer på fyra ben istället för två.
