5 mars
Jag klev på bussen vid hållplatsen på Vasagatan, precis som jag skulle. Det var nästan fullt, men ett ensamt säte var ledigt bredvid en man som såg ut att vara lite äldre än jag själv. Jag tänkte inte så mycket på min bänkgranne till en början. Nästan sju timmar på E4:an väntade innan jag skulle vara hemma hos mamma och pappa i Umeå, och i huvudet snurrade oräkneliga bekymmer.
Bussen satte sig i rullning norrut. Efter någon minut kände jag en svag doft av mysk och mörkrostad kaffe. Doften var så behagligt bitter att minnen genast trängde sig på.
Sommarlov, värmebölja, jag var sjutton och låg i gräset vid Umeälven med min dåvarande pojkvän Algot. Han doftade just så. Vi kysstes i natten under stjärnorna och Algot viskade gång på gång att vi alltid skulle hålla ihopatt han aldrig skulle lämna mig. Han var min första, stora kärlek. Jag älskade honom så högt att jag var beredd att offra min utbildning, hela min framtid för att vara nära honom.
Men ödet ville något annat. Algot ryckte in i lumpen och kom aldrig riktigt tillbaka. Plötsligt hade han träffat en annan tjej i Boden och gift sig där. Själv blev jag kvar med ett brustet hjärta. Med åren undvek jag nya förhållanden, fortfarande kär i Algot trots att han svikit mig för länge sedan.
Nu sneglade jag förstrött på mannen bredvid. Va? Det är inte sant! Mörkt hår, blå ögon, markerad näsa och fylliga läppar, lång. Han var kusligt lik Algothjärtat började slå snabbare.
Ursäkta, heter du möjligtvis Algot? frågade jag lite försiktigt.
Nej, jag heter Sigvard, svarade han och log sådär brett att det kändes som att hela bussen lyste upp inombords. Han såg ut precis som den person jag burit inom mig alla dessa år.
Och du? Vad heter du?
Malin, sa jag och rodnade en smula. Det tog någon sekund innan orden kom ut, men till slut fick jag fram det. Trevligt att träffas, Sigvard.
Verkligen trevligt att råka på dig, Malin, svarade han och log igen. Du är så lik en tjej jag kände förr. Mitt hjärta. Hon och jag gick skilda vägar på ett snöpligt sätt. Hon träffade någon annan, och jag har inte kunnat släppa henne på tio år. Att möta dig här känns nästan overkligt.
Sigvard pratade med en sådan ärlighet, och det rosiga ansiktet avslöjade känslorna direkt.
Det är märkligt, sa jag. Jag har exakt samma historia Du är som en kopia av min första stora kärlek som jag aldrig riktigt glömt. Kan det verkligen vara en slump?
Vad säger du, Malin? Ska vi byta nummer och hålla kontakten? frågade han.
Ja, låt oss göra det, svarade jag.
Vi småpratade hela vägen mot Umeå. Vad framtiden bär med sig vet bara ödet, men ibland verkar det nästan som att livet ger oss en andra chansom så med någon annan, men ändå så lika den man en gång älskade.
Så tänker jag nu, där jag sitter på mitt lilla rum med kaffekoppen bredvid mig. Kanske finns det inga riktiga tillfälligheter. Det jag lärde mig idag är att gamla sår kan få en chans att läka, bara man tillåter nya möten att ske.
