Majas hjärta var tung, som det alltid blir efter ett besök på kyrkogården. Bussen hon satt i var halvfull, men alla passagerare försjönk i sina egna tankar.
Bussen svängde av från ringvägen in mot stan. Utanför fönstret flimrade en- och tvåvåningshus i utkanten av staden förbi. Snart skulle även dessa försvinna, ersättas av moderna bostadsområden med breda gator och höghus.
Maja kände plötsligt en impuls och hoppade av vid nästa hållplats. Tänk om hon nästa gång hon kom hit inte längre skulle känna igen platsen där hon växt upp? Hon gick längs gatan med falnade små hus och kände en gnagande oro över att hon kanske inte skulle hitta sitt gamla hem, där de lyckligaste åren av hennes liv utspelats.
Fönstren i de flesta husen var krossade, portarna stod vidöppna som om de gapade i en stum vädjan. De sista hyresgästerna hade flyttat till nya, moderna lägenheter. Allt var tyst, bara enstaka bilar och bussar passerade. Och där stod hennes gamla hus. Maja log mot det, som mot en gammal vän.
Utan liv var huset bara en tom skal. Bänken vid trappan fanns kvar, svartnad av tidens tand. Och bara några hus bort syntes en krans med lyftkranar. Det var bara en tidsfråga innan även detta hus skulle rivas.
Maja slöt ögonen och såg plötsligt sin mor i fönstret på andra våningen, letande efter henne bland flickorna som hoppade hage på gården. Från öppna fönster hördes klirret av porslin, och det luktade stekt lök. Någonstans smattrade en TV, och från tant Agdas lägenhet ekade en gäll röst – hon skällde på sin berusade man.
*”Maja, middag!”* ropade mammas gälla röst, långt borta i tiden.
Maja ryckte till och öppnade ögonen. Ingen mamma, ingenting – bara tomma fönster som stirrade likgiltigt på henne.
Men minnena störtade nu fram, och hon kunde inte hejda dem.
***
*”Maja, middag!”* ropade mamma från fönstret.
Hon sprang upp längs de slitna trappstegen, in i lägenheten, och redan i hallen hörde hon mammas röst: *”Tvätta händerna och kom och sätt dig!”* Pappa satt mellan bordet och kylen och läste tidningen medan han väntade på att alla skulle samlas…
Maja mindes det så tydligt att hon nästan kunde känna doften av surkål. Tårarna rann, kittlande mot kinderna. Hon torkade dem bort med fingerspetsarna.
Och där gick hon, med skolväskan på ryggen. Hon hade knappt hunnit några steg när hon hörde Lukas gälla skrik bakom sig.
*”Maja, vänta!”* ropade han och sprang ikapp, flåsande.
*”Får jag låna din mattebok?”*
*”Varför kom du inte igår?”* frågade Maja.
*”Din mamma ser alltid på mig som om jag tänkte stjäla något.”*
*”Sluta hitta på.”* Maja sneglade på Lukas profil.
Han hade växt den senaste sommaren, blev lång och smal. Hans mörka hår var blekt av solen, och hyen hade mörknat. En tunn ådra pulserade vid halsen, synlig genom skjortkragen. Hon mindes den, som om den bränt sig fast i hennes minne.
När hade han blivit så här? Hon kände igen honom och samtidigt inte – barndomsvännen Lukas, som bott i samma trappuppgång, på första våningen. Han hade sett henne genom fönstret och rusat efter.
Lukas kände hennes blick och mötte den. Maja hann inte vända sig bort. Hans ljusa, tefärgade ögon brände som kokhett vatten. Hennes kinder och öron blossade, och hjärtat slog snabbt och oregerligt.
Bådas fäder arbetade på fabriken, därifrån de fått sina gamla lägenheter. Lukas mamma jobbade också där som redovisningskonsult, medan Majas mamma var sjuksköterska på sjukhuset. Fabriken låg fortfarande kvar, inte långt därifrån, med sina höga skorstenar som pumpade ut rök.
*”Vart ska du söka?”* frågade Maja plötsligt.
*”Till KTH. Efter examen ska jag bli ingenjör på fabriken, och sen bli chef och förändra allt här.”*
*”Allvarligt?”* Maja skrattade. *”Jag har aldrig hört någon drömma om att bli fabrikschef.”*
*”Du får väl se”,* sa Lukas självsäkert.
*”Ingenjör förstår jag, men varför fabriken? De kommer att lägga ner den snart. All utrustning är gammal, byggnaderna faller ihop. Lättare att bygga en ny.”*
*”Vad vet du? De kommer aldrig lägga ner den. Den är en av de äldsta i Sverige. En del av stadsbilden. Hela stan lever på den. Utan den blir tusentals människor arbetslösa.”* Lukas såg allvarlig ut. *”Och du då?”*
*”Jag ska plugga på universitet, men inte här – i Stockholm. Vill bli översättare, resa utomlands. Fast läkare vore också schyst, typ psykolog. Har ett år på mig att bestämma mig.”*
Sista söndagen i september åkte hela klassen till en klasskamrats sommarstuga för att fira hans födelsedag. Stugan låg inte långt från stan, vid Mälarens strand. Gula löv prasslade under deras fötter, och det låga solskenet som silade genom träden bländade.
Föräldrarna och flickorna dukade bord ute i trädgården, medan killarna spelade volleyboll. Efter maten strövade alla ut i skogen. Där kysste Lukas Maja för första gången.
Vilket år det blev! Båda mognade plötsligt, svimmade av kärlek, kramades och kysstes till utmattning. En kväll när Majas mamma jobbade natt på sjukhuset och det var stress på fabriken, så hennes pappa också blev sen, kom Lukas över för att låna hennes läxor.
Då hände allt – snabbt, fumligt. Bara stirrade på varandra, osäkra. Maja bad honom lova att det aldrig skulle hända igen. Lukas nickade och gick. Nästa dag gick de tysta till skolan, utan ord.
Först efter några dagar vågade de prata om det.
*”Vi gifter oss efter studenten”,* sa Lukas.
*”Men jag ska flytta”,* viskade Maja.
*”Stanna då”,* bad han.
Då grälade de för första gången.
På skolans nyårsbal såg Maja i halvmörkret hur Lukas kysstes med Linda. Hon sprang gråtande hem. Vinterlovet började, och det blev lätt att undvika honom. Men en dag stod han i hennes dörr.
*”Varför undviker du mig?”*
*”Du har Linda nu. Jag såg er.”*
*”Hon hängde på mig, jag kunde inte slåss med henne!”*
Maja kände Linda – hon jagade alltidHon såg honom nu, precis som då, och visste att hon aldrig kunde lämna honom igen.
