30 augusti 2023
Jag klev på bussen vid hållplatsen, precis som planerat. Det var bara en ledig plats kvar, bredvid en man som såg några år äldre ut än jag. Jag fäste inte så stor uppmärksamhet vid min medpassagerare tankarna snurrade kring praktiska saker, stress och funderingar kring det som väntade hos mina föräldrar. Det var sju timmars resa hem till Sundsvall, och i huvudet trängdes ett berg av olösta problem.
Jag sjönk ned i sätet, och bussen rullade iväg norrut, ut ur Stockholm. Efter bara några minuter fångade mitt sinne en svag doft av muskot och kraftigt rostat kaffe. Doften var så angenämt bitter att gamla minnen sköljde över mig.
Sommaren då jag var sjutton, obarmhärtig värme, min pojkvän Edvin vid min sida han doftade precis så. Vi låg i gräset vid Dalälven, kysstes under juniskyn, medan Edvin viskade att vi för alltid skulle vara tillsammans, att han aldrig skulle lämna mig. Första riktiga kärleken; så stark, så översvallande att jag faktiskt funderade på att hoppa av skolan, bara för att få vara med honom.
Men livet ville annorlunda. Edvin ryckte in i lumpen och kom aldrig riktigt tillbaka till mig han hittade någon annan tjej i Uppsala och gifte sig där. Jag blev kvar, sårad och ensam. Jag träffade aldrig någon ny; i tio år gick jag och bar på min kärlek till Edvin, trots hans svek.
Ett ögonblick vände jag blicken mot mannen bredvid. Va? Det kan inte vara sant! Mörkt hår, klarblå ögon, markerad näsa, fylliga läppar, lång. Han såg så otroligt mycket ut som Edvin att hjärtat började rusa.
Ursäkta, du råkar inte heta Edvin? frågade jag försiktigt. Nej, jag heter Viktor, svarade han och log brett. Men till och med leendet var så bekant att jag blev ställd. Och vad heter du? Jag… Jag heter Majken, fick jag ur mig till slut, överrumplad av känslan. Majken. Trevligt att träffas. Du påminner verkligen om en viss tjej, sa Viktor med ännu ett snett leende. Jaså? Vem då?
Min första stora kärlek, förstås. Vår historia slutade olyckligt; hon hittade en annan och jag har inte lyckats släppa taget, trots att det gått tio år nu. Och så kliver du plötsligt på bussen. Det känns faktiskt overkligt, sa Viktor med sådan öppenhet jag såg till och med hur han rodnade lätt, som om blodtrycket sköt i höjden av minnet.
Otroligt. Min historia är nästan på pricken likadan. Du liknar min första kärlek så mycket att jag ibland undrar om sånt här faktiskt händer på riktigt, sa jag.
Vet du vad? Majken, ska vi byta nummer och försöka hålla kontakten? Det kan vi väl.
Vi började småprata om livet och allt som hänt. Kanske ger livet oss trots allt en chans till, med någon ny som bär på samma känslor som den där förlorade personen. Jag tänker ibland att det inte finns några tillfälligheter, bara nya möjligheter.
Det jag lärde mig den dagen är att gamla sår läker oväntat när livet bjuder oss på nya möten. Och att våga släppa in någon kan förändra allt även längst bak på en SL-buss mellan Stockholm och Sundsvall.
