**Dagbok**
Det var en kall morgon när jag hörde henneen svag jamning som nästan gick förlorad i stadens brus. Hon satt hopkrupen i ett hörn, med en liten, skakande valp tryckt mot sin sida. Ingen verkade märka dem. Folk skyndade förbi med blickarna fästa på sina telefoner eller i fjärran, som om de inte ville se.
Varje morgon gick jag fem hus längre till taxihållplatsen där en av chaufförerna alltid väntade. Jobbet som finansiell analytiker krävde myckethela dagar fyllda av rapporter, möten, och siffror som aldrig tycktes sluta. Det fanns inte mycket tid kvar för annat. Mornar framför datorn, kvällar då jag knappt orkade ta mig till sängen. Så hade det varit länge.
Men den här historien handlar inte om det.
Den dagen var det inget taxi. Jag stod och väntade, huttrade i vinden, när något fick mig att vända mig om. Kanske var det ljudet av rasslande löv, eller en känsla av att bli iakttagen. Där, i en trång passage mellan två hus, satt de: en grå, ståtlig katt och en liten valp som darrade av rädsla. Katten slickade honom lugnande och tittade upp mot de passerande.
Hon jamade tyst, men ingen reagerade. Valpen kröp närmare vid varje steg som ekade mot asfalten. Katten lade sig runt honom, som en skyddande ring, och tryckte nosen mot hans päls.
Jag rotade i väskan och hittade en macka med ost och skinka. Skinkan lade jag framför katten, resten till valpen. Han tryckte sig mot marken och blundade, som om han inte vågade tro att det var sant. Katten tittade på mig, jamade mjukt, och lade sedan huvudet mot min hand innan hon vände tillbaka till att tvätta valpen.
Jag märkte inte att jag stod kvar förrän taxichaufförens irriterade röst bröt igenom:
“Hallå! Hör du inte? Kom nu, vi åker!”
Nästa dag tog jag med mig mat till dem. Innerst inne hoppades jag att de skulle vara kvar. Och det var de. Katten jamade glatt, och valpen viftade på svansen. Från den dagen blev det en vanaen liten måltid på morgonen, något gott på kvällen.
Den morgonen regnade det. Jag skyndade migdagen skulle bli full av möten. Jag stannade vid deras gömställe, lade ner maten, och strök dem båda över huvudena. När jag reste mig mötte jag blicken av en vaktmästare.
“Har ni satt igång ett djurhem här nu?” muttrade han irriterat. “Och sen ska jag städa upp efter er. Försvinn!” Han höjde sopkvasten och svingade den mot djuren.
Valpen gnydde och gömde sig bakom katten. Hon spände sig, som en fjäder redo att slå tillbaka, och blundade hårt inför slaget.
Jag minns inte hur jag hamnade framför dem. En impuls fick mig att röra migrakt in i kvastens väg.
Träffet träffade mitt ben och sida. Smärtan skar genom mig. Jag flämtade till och höll för ansiktet.
Vaktmästaren stelnade. “Jag menade inte Förlåt, jag såg dig inte”
Jag lyssnade inte. Katten stirrade på mig med stora ögon, och valpen kikade fram bakom henne, svansen osäkert viftande. Jag sjönk ner, grimaserade av smärta, och strök dem igen.
På jobbet flämtade chefen när hon såg mig:
“Vad har hänt? Vem har gjort så här mot dig?”
När hon hörde historien tog hon telefonen:
“Jag ringer polisen! Att slå någon med en kvast? Är han galen?”
“Behövs inte”, sa jag lågt. “Snälla, gör det inte.”
“Är du klok? Sånt kan man inte bara ignorera!”
“Jag ignorerar det inte. Jag vill bara inte att han ska jaga bort dem. Låt dem stanna.”
“Då så”, sa hon bestämt. “I morgon tar du med dem hit. Jag ordnar ett hem åt dem. Ett bra ett. Jag känner direktören. De får vara tillsammans. Okej?”
Jag nickade, men inuti protesterade allt.
Den natten sov jag inte. Ordet “hem” ekade i mitt huvud. Jag vaknade flera gånger, hjärtat bultade. På morgonen, utmattad, packade jag mat och gick ut i det grå regnet.
Fem hus. I regnet. Inte långt, men idag kändes det tungt. Jag skyndade mig, fortfarande osäker. Lade ner maten, skulle precis gå
Taxichauffören tutade, ropade irriterat genom rutan. Jag vinkadejag kommer. Då fick en vindstöt paraplyet att vända ut och in, och plötsligten vild jamande från katten. Jag tappade paraplyet, vände mig om. Katten sprang fram och tryckte sig mot mitt ben.
“Vad är det, lilla vän?” sa jag och strök hennes våta päls. “De säger att det är ett bra hem ni får vara tillsammans ni får mat”
Vem försökte jag övertyga? Katten? Valpen? Mig själv?
Mig själv. Naturligtvis.
Taxichauffören tutade igen och körde iväg. Ett ögonblick senareen skräll. Lastbilen kom från sidan, krossade taxit, pressade det mot väggen.
Tystnaden var öronbedövande. Till och med regnets droppar mot pö
