Ett kaotiskt klädskåp, högar av ostrukna kläder, sur soppa i kylen – allt detta är vårt hem. Jag bestämde mig för att försiktigt ta upp frågorna med min fru, men på något sätt fick jag även skulden. Jag blev förälskad i Maria vid första ögonkastet. Det gick inte att motstå hennes skönhet och charm. Jag tänkte att jag hade en otrolig tur som fick vara med en så intelligent, attraktiv och ordningssam kvinna, och därför friade jag utan tvekan. Vi bestämde oss för att flytta ihop, och Maria sa direkt att hon inte gillade hushållsarbete. Hon ville hellre satsa på sin karriär och att vi skulle dela på sysslorna hemma. Det lät rimligt för mig då, men jag visste inte vad framtiden skulle föra med sig. Vi delade upp hushållssysslorna och Maria försäkrade mig att hon skulle klara av både jobbet och hemmet. Jag litade på henne och stod fast vid vårt gemensamma beslut. Sex månader gick och jag märkte att saker och ting inte blev som vi hade tänkt oss. Marias yrkesliv blev inte som hon hoppades. Hon hade en oregelbunden deltidsanställning med osäker lön och arbetstider. Samtidigt såg jag att hon framför allt använde sina pengar till egna nöjen, medan jag själv jobbade långa dagar. Men Maria höll envist fast vid vår sysslofördelning och ignorerade ibland sitt ansvar. Hon gjorde sin del i början, men sakta avtog engagemanget. Hemmet blev allt mer rörigt, med högar av ostrukna kläder överallt. Till min förvåning anklagade hon mig för att inte hjälpa till tillräckligt. Det gjorde mig riktigt ledsen – det är svårt nog att balansera ett stressigt jobb och hushåll. Vi hade ju kommit överens om att dela allt rättvist från början. Jag hoppades att det skulle bli bättre när barnet kom, att Maria skulle ta hand om hemmet under mammaledigheten. Men det blev tyvärr bara sämre. Ibland tänker jag att det skulle vara lättare utan henne. Förutom våra problem är gräl numera vardag. Trots att jag försöker förstå min frus perspektiv och sätta mig in i hennes situation, kan jag inte låta bli att känna att mina behov hamnar i skymundan. Jag jobbar både på kontoret och hemma, jonglerar med många uppgifter och stöttar med hushållet. Allt jag önskar är att få vila ibland. Jag undrar vad Maria egentligen gör på dagarna under mammaledigheten, vad som hindrar henne från att laga middag eller städa lite hemma. Vår bebis är bara två månader och sover mest. Jag tycker jag själv skulle hinna med en del hushåll om jag var i hennes läge. Hur ska vi klara oss om vi får fler barn? Jag tror på jämlikhet och ömsesidigt stöd, men Maria verkar ha svårt att ta till sig det. Jag vill inte förstöra vår familj, för jag älskar verkligen vårt barn. Men jag känner att mitt tålamod är slut. Jag vet inte hur jag ska gå vidare. Vems sida står du på i den här berättelsen?

Ett kaotiskt skafferi, högar av ostrukna kläder, sur soppa i kylen allt det där är vårt hem. Jag försökte ta upp det med min fru på ett varsamt sätt, men av någon anledning blev jag ändå anklagad.

Jag blev förälskad i Elsa vid första ögonkastet, precis när jag såg henne första gången. Jag drogs direkt till Elsas utstrålning och skönhet. Jag tänkte att jag måste vara otroligt lyckligt lottad som hade en så klok, vacker och ordningsam tjej vid min sida, så jag väntade inte länge innan jag friade.

Vi bestämde oss för att flytta ihop, och Elsa sa redan från början att hon inte gillade hushållsarbete. Hon ville i första hand satsa på sin karriär och att vi skulle dela på sysslorna jämlikt. Det kändes rimligt och rättvist för mig då, så jag gick med på det utan att oroa mig så mycket för hur det skulle bli längre fram.

Vi delade upp sysslorna hemma, och Elsa försäkrade mig om att hon lätt skulle klara både jobb och hem. Jag litade på hennes ord och knuffade inte på med mina egna förväntningar.

Ett halvår senare märkte jag dock att saker och ting inte blev som vi tänkt oss. Elsas arbetsliv gick inte alls som hon hade hoppats hon hade ett halvtidsjobb på ett mindre bolag i Göteborg, lönen kom oregelbundet och tiderna var svajiga. Pengarna hon tjänade gick uteslutande till hennes egna intressen. Samtidigt jobbade jag långa dagar utan att spara på krafterna. Ändå mindes Elsa väldigt tydligt vår arbetsfördelning och kunde ibland blunda för sina åtaganden hemma.

I början skötte hon sina sysslor noggrant, men snart tappade hon intresset. Lägenheten blev bara rörigare, med tvättberg överallt. Till min förvåning lade Elsa skulden på mig hon tyckte att jag skulle hjälpa till mer. Det gjorde verkligen ont, för det var redan så svårt att hinna med både ett krävande jobb och allting hemma. Vi hade från början kommit överens om att dela ansvaret rättvist.

Jag hoppades att det skulle bli bättre när barnet kom, eftersom jag trodde att Elsa då skulle få tid att sköta hemmet under sin föräldraledighet. Tyvärr blev det bara värre. Någonstans har jag börjat undra om det kanske vore enklare att vara själv. Våra gräl har blivit en vardag.

Jag anstränger mig för att förstå Elsas situation och försöker sätta mig in i hur hon känner. Ändå kan jag inte släppa känslan av att mina egna behov kommer i sista hand. Jag jobbar heltid på kontor, tar hand om hushållet och tar på mig mer än jag orkar. Det enda jag vill är att få vila ibland.

Jag försöker förstå vad Elsa gör om dagarna under föräldraledigheten, varför hon inte kan laga middag eller plocka undan i vardagsrummet. Vår dotter är bara två månader och sover större delen av dagen jag hade nog hunnit med lite hushållssysslor då. Jag kan inte låta bli att undra hur vi ska klara ännu ett barn. Jag står för jämställdhet och ömsesidig hjälp, men det verkar inte vara lika självklart för Elsa.

Jag vill verkligen inte förstöra vår familj, för jag älskar vårt barn djupt. Men ärligt talat känner jag att mitt tålamod är på väg att ta slut. Jag vet inte riktigt hur jag ska fortsätta leva så här. Vems sida står du på i den här historien?