Jag blev förälskad i Linnea vid första ögonkastet, så fort jag såg henne. Det var helt omöjligt att motstå hennes skönhet och charm. Jag kände mig otroligt lyckligt lottad som hade en så smart, attraktiv och ordningsam tjej vid min sida, så jag tvekade inte att fria till henne.
Vi bestämde oss för att flytta ihop, och Linnea berättade direkt att hon inte gillade att göra hushållsarbete. Hon ville fokusera på sin karriär och dela på sysslorna rättvist. Jag såg inget problem med det och gick med på upplägget. Det kändes som en rättvis och rimlig lösning då, men jag hade ingen aning om vad framtiden skulle föra med sig.
Vi delade ansvaret för hushållsarbetet, och Linnea försäkrade mig om att hon skulle klara både jobb och hem utan svårigheter. Jag litade på henne och stod inte på mig med min åsikt.
Sex månader har gått nu och jag märker att saker inte riktigt blev som vi tänkt oss. Linnea har haft det tufft på arbetsmarknaden hon jobbar deltid på ett litet företag, har oregelbunden lön och ingen fast schema. Samtidigt använder hon nästan alla sina pengar på sig själv och sina intressen. Själv jobbar jag fortfarande långa dagar, men Linnea verkar minnas uppgörelsen om uppdelning av sysslor mycket väl och blundar ibland för sina egna ansvar.
Till en början gjorde hon visserligen sin del noggrant, men allteftersom har hennes engagemang dalat. Hemmet är alltmer stökigt, med högar av ostrukna kläder överallt. Till min förvåning skyller hon på mig, och tycker att jag borde hjälpa till ännu mer. Den inställningen har sårat mig djupt. Det är oerhört tungt att både arbeta mycket och ta hand om hela hushållet. Från början var vi ju tydliga med att ansvaret skulle delas jämlikt.
Jag hade hoppats att allt skulle ordna sig efter att vårt barn föddes, och tänkte att Linnea skulle ta hand om hemmet under föräldraledigheten. Men istället har det blivit ännu värre. Ibland känns det som att livet vore enklare utan min fru. Dessutom har vi allt fler gräl, och det blivit en del av vardagen.
Trots att jag försöker förstå Linneas perspektiv, och sätta mig in i hennes situation, kan jag inte låta bli att känna mig bortglömd. Jag sliter på jobbet och tar ansvar även hemma, samtidigt som jag försöker ta hand om vårt barn. Allt jag önskar är lite vila.
Jag funderar också på hur Linneas vardag ser ut på föräldraledigheten, och vad det är som hindrar henne från att laga middag eller städa ibland. Vår lilla dotter är bara två månader och sover större delen av dagen jag tror att jag själv hade kunnat hinna med lite hushållsarbete på den tiden. Jag undrar hur vi ska klara oss om vi får ett barn till. Jag tror på jämställdhet och ömsesidigt stöd, men det verkar som om Linnea har svårt att förstå just det.
Jag vill inte förstöra vår familj, för jag älskar verkligen vårt barn. Men jag känner att min tålamod är på väg att ta slut. Jag vet inte hur jag ska orka fortsätta så här. Vems sida tar du i den här historien?
