Jag minns första gången jag såg Ebba det var omedelbar förälskelse. Jag blev tagen av hennes utstrålning och skönhet på en gång. Jag kände mig verkligen lyckligt lottad att få vara med en så klok, attraktiv och ordningsam kvinna, så jag tvekade inte alls att fria till henne.
Vi bestämde oss för att flytta ihop, och redan från början var Ebba tydlig med att hon inte uppskattade hushållsarbete. Hon ville satsa på sin karriär och tyckte att det var rimligt att vi delade allt hemarbete jämt. Det kändes rättvist och modernt jag accepterade direkt utan att tänka så mycket mer på hur framtiden skulle bli.
Vi gjorde upp en plan där vi delade på sysslorna, och Ebba försäkrade mig om att hon klarade av både jobbet och hemmet. Jag litade på henne och sa aldrig emot.
Det gick ungefär ett halvår och jag började märka att allt inte blev som vi tänkt oss. Ebbas yrkessituation blev inte alls som hon hoppats. Hon jobbade deltid på ett mindre företag i Malmö, lönen var osäker och tiderna väldigt varierande. Samtidigt lade hon sina egna pengar på saker enbart till sig själv. Själv slet jag varje dag på kontoret från morgon till kväll. Ändå höll Ebba hårt i vår fördelning av plikter och blundade ibland för sina egna.
Till en början var hon noga med att hålla sin del, men så småningom började hennes engagemang falna. Lägenheten blev allt mer rörig med högar av ostrukna kläder överallt. Till min förvåning skyllde hon på mig och menade att jag borde hjälpa till ännu mer. Hennes inställning sårade mig djupt. Det kändes närapå omöjligt att balansera arbetslivet och hushållssysslorna på egen hand. Vi hade ju faktiskt kommit överens om en rättvis uppdelning.
Jag hoppades att det skulle bli bättre efter att vårt barn föddes jag trodde att Ebba skulle hinna med både barnet och hemmet under föräldraledigheten. Men istället blev det ännu sämre. Ibland undrar jag om jag inte skulle må bättre utan min fru. Bråken har blivit en vardag.
Jag försöker verkligen se saker ur Ebbas perspektiv, men ändå kan jag inte skaka av mig känslan av att mina egna behov glöms bort. Jag jobbar heltid och tar samtidigt ett stort ansvar hemma. Det enda jag önskar är att få vila lite emellanåt.
Jag förstår uppriktigt sagt inte vad Ebba gör hemma hela dagarna under föräldraledigheten som hindrar henne från att laga middag eller städa lite. Vår son är bara två månader gammal och sover största delen av dagen. Jag tänker att jag själv nog skulle hinna fixa en del hushållssysslor då. Dessutom oroar jag mig för hur vi ska klara oss om vi får ett till barn. Jag tror ju på jämlikhet och ömsesidigt stöd, men det känns som om Ebba inte riktigt vill ta till sig av det.
Jag vill verkligen inte att familjen ska gå sönder, för jag älskar vårt barn av hela mitt hjärta. Men jag börjar också känna att min tålamod håller på att ta slut. Jag vet inte hur jag ska fortsätta i den här situationen. Den här erfarenheten har verkligen fått mig att inse hur viktigt det är att prata om förväntningar på riktigt innan man tar stora steg tillsammans.
