Jag blev förälskad i Linnea vid första ögonkastet, redan när jag såg henne första gången. Jag var verkligen förtrollad av Linnea direkt. Det var omöjligt att stå emot hennes skönhet och charm. Jag kände att jag var otroligt lycklig som fått en så intelligent, attraktiv och ordningsam tjej vid min sida, så jag tvekade inte att fria till henne.
Vi bestämde oss för att flytta ihop, och ganska direkt berättade Linnea att hon inte alls tyckte om hushållsarbete. Hon ville hellre fokusera på sin karriär och menade att vi skulle dela på allt hemma helt lika. Jag såg inga problem med det då, och höll med. Det kändes rättvist och rimligt för mig i det ögonblicket, men jag hade ingen aning om vad framtiden hade i beredskap för oss.
Vi delade upp sysslorna hemma, och Linnea försäkrade mig om att hon skulle klara av både jobbet och livet hemma utan problem. Jag litade på henne och kände inget behov av att insistera på min egen mening.
Efter ett halvår märkte jag dock att allting inte blev som vi först tänkte oss. Linneas arbetsliv gick inte alls som hon hoppats. Hon jobbade deltid på ett litet okänt företag, hade ojämn lön och oregelbundna tider. Samtidigt la hon alla sina inkomster på egna nöjen och personliga saker. Själv slet jag från morgon till kväll, men Linnea verkade bara komma ihåg vår överenskommelse när det gällde varför jag borde göra mer hemma och många gånger stängde hon ögonen för sina egna uppgifter.
I början tog hon hand om sin del med noggrannhet, men efter hand avtog hennes entusiasm. Hemmet blev allt stökigare, med högar av ostrukna kläder överallt. Till min förvåning skyllde hon på mig och påstod att jag borde hjälpa till mer. Den attityden gjorde mig verkligen ledsen. Det var nästan olidligt att försöka balansera ett krävande jobb och samtidigt ta hand om hela hushållet. Från första början hade vi ändå varit tydliga om att dela ansvaret rättvist.
Jag hoppades att situationen skulle förbättras efter att vårt barn fötts jag antog att Linnea skulle ta hand om barnet och hemmet under sin föräldraledighet. Men tyvärr blev det bara värre. Ibland tänker jag att jag skulle klara mig bättre utan min fru. Förutom alla våra svårigheter, grälar vi nu hela tiden, det har blivit en vanlig del av vårt liv.
Jag försöker verkligen förstå Linneas perspektiv och sätta mig in i hennes situation, men jag kan inte skaka av mig känslan av att mina egna behov helt ignoreras. Jag jobbar på kontor hela dagen, tar med mig jobb hem och tar dessutom hand om hushållet. Allt jag önskar är att få tid för lite vila.
Jag undrar ofta vad Linnea gör under dagarna när hon är hemma på föräldraledighet. Vad hindrar henne egentligen från att laga mat eller städa lite? Vår lilla bebis är bara två månader och sover större delen av dagen. Jag tror att jag själv hade hunnit ta itu med en hel del hemma under tiden. Jag kan inte låta bli att tänka på hur vi skulle hantera vardagen om vi fick ett barn till. Jag är för jämlikhet och att vi ska stötta varandra, men det verkar som om Linnea har svårt att förstå den balansen.
Jag vill verkligen inte förstöra vår familj, för jag älskar vårt barn otroligt mycket. Samtidigt känner jag att jag är vid gränsen för mitt tålamod och vet inte hur jag ska orka leva såhär. På vems sida står du i den här berättelsen?
