Hjärtat fullt av katter: ett möte som förändrade allt
Ebba blev sällan sedd i sin hemby vid älven, en timmes bilresa från Örebro. Efter skolan flyttade hon till staden, och besöken hem kunde räknas på en hand. Livet gav honom alltid anledningar att inte åka. De senaste gångerna hon var där var för föräldrarnas begravning och hennes yngre systers födelsedag. Alma, systern, bodde kvar i barndomshemmet. Telefonsamtalen med henne väckte en längtan i Ebba, en längtan efter ungdomens sorglösa dagar. I sommar bestämde hon sig; barn och barnkinder var utflugna, och hon ville känna barndomens luft, gå barfota i det mjuka gräset och bo mellan de välkomnande väggarna, om än bara en kort stund.
Alma hade länge bjudit in henne på besök. Sommaren lovade bär, och snart skulle svampen komma – perfekt för att konservera inför vintern! Det skulle bli en god anledning att bjuda gäster på hembygdens mums. Husen i byn var stabila, gatan kantad av röda tvåfamiljshus – en rest från tiden då byn blomstrade. Ordföranden, en krigshjälte och lokallegend, hade gjort byn till en förebild med klubb, sjukstuga och skola – den bästa i området. Han mindes fortfarande med värme.
Ebba gick långsamt längs gatan. I en hand, en gammal resväska, över den andra en regnrock. Byns invånare hälsade, och hon svarade, även om hon inte kände igen dem. De verkade inte heller minnas henne, men i byn var det så – ingen lämnades utan en hälsning.
“Ebba! Är det verkligen du?” ropade en röst vid bensinstationen.
Hon ställde ner resväskan och kisade mot kvinnan.
“Birgitta! Jansson!” Hon log stort när hon kände igen hennes barndomskamrat.
“Jag såg dig ju långt bort på gatan!” skrattade Birgitta. “Ska du stanna länge?”
“Vi får se,” svarade Ebba undvikande med en axelryckning.
“Åh, så mycket som hänt hörrö! Kom över, så snackar vi!” Birgitta strålade av entusiasm.
“Ja, du blev aldrig trött på att prata!” fnissade Ebba och fångade upp hennes glädje.
Från affären kom en äldre man med en liten påse. Han nickade artigt när han gick förbi. Ebba besvarade leende hans hälsning. “Ren skjorta men skrynklig, gråvitt skägg och mustasch som var prydligt trimmat,” tänkte hon. “Han måste ha blivit ensam nyligen.”
“Vem var det?” frågade hon Birgitta när mannen gått.
“Åh, det är Olle, vår gamla veterinär,” svarade väninnan. “Fin karl, men när han gick i pension blev han lite udda. Fröken lämnade honom, stack till stan. Han bor ju bara med katter nu – spenderar hela pensionen på dem. Samlar in hemlösa, skadade och sjuka. Läker dem, gör till och med operationer, sägs det!”
En vecka senare träffade Ebba Olle i samma affär. Hon skulle köpa mjöl till bullar, men femkilospåsen kändes oväntat tung. Hon ställde den på en bänk för att vila.
“Får jag hjälpa dig?” hördes en lugn röst. Olle stod bredvid. “Vi går åt samma håll. Ta min påse med blöjor, så bär jag din mjöl.”
“Blöjor?” Ebba höjde på ögonbrynen. “Till dig?”
“Inte till mig,” svarade Olle, generat. “Det är till Misse, min katt. Han skadade ryggen, kan inte gå, bara krypa. Fattar du hur skämmigt det är för en stolt katt att bli smutsig? Så jag måste…”
“Herregud!” utbrast Ebba. “Har du fler såna?”
“Med ryggskador? Bara Misse. Två trebenta, en enögd, en utan svans. Skratta inte! En svans är som en fot för en katt – den håller balansen, ger dem skönhet!”
“Berättade de det själva för dig?” flinade Ebba ofrivilligt.
Olle rynkade pannan, tolkade hennes skratt som hån.
“Förlåt, Olle,” skyndade hon sig att säga. “Du talar så övertygande om deras känslor, som om de pratat med dig. Förresten, kalla mig Ebba.”
“Ja, Ebba, du anar inte hur mycket de kan berätta!” ljusnade han. “Deras ansikten avslöjar allt – glädje, sorg, kärlek.”
“Varför just katter? Du är juvarinär, du har jobbat med alla djur. Finns det inget klokare, mer användbart?”
“Nej,” svarade Olle bestämt. “Katter är mer mänskliga än människor.”
“Får jag besöka dina katter?” log Ebba.
“Vi väntar på dig,” svarade han och lade handen på hjärtat.
Samma kväll gick Ebba till Olle med en burk nykokt tistelsylt. Alma gav henne en påse med nybakade kanelbullar:
“Olle älskar mina bullar, säger att han aldrig ätit godare!”
“Har han varit här?” blev Ebba förvånad.
“Han är ju överallt! Vaccinerar kor, botar grisar – hjälper alla. En riktig raring! Får folk att skratta med sina katter, men alla respekterar honom.”
Olles hus stod längst ut på gatan. Solitt, men trädgården var övervuxen – märkbart oviktig för ägaren. Gården däremot var välskött: stabila uthus, kluckande höns, vedstapel för två vintrar. En dammig bil antydde sällsynta resor.
På farstången solade sig tre–fyra katter. En försvinna in när den såg Ebba, de andra betraktade henne misstänksamt. Hon stannade, men dörren öppnades och Olle log:
“Trodde du inte skulle komma! Men då kilade Maja hem och pep – ‘gäst, skynda dig!'” Katten tittade fram under sin fot. “Kom in, vi tar en kopp te.”
Olle åt glatt bullarna, berömde sylten och bjöd Ebba på kaffé och kakor. Bakom dem satt över ett halvdussin katter på hyllor längs väggarna. Ingen lukt av djur, inga ungar.
“Jag sterilisera dem,” förklarade Olle. “Ingen markering, inga kunder. Byns folk lämnar sina katter hos mig numera. De går ut om behov, även på vintern. Öppnar dörren – de susar ut, är tillbaka på fem minuter. Bara Misse…” Han lyfte en grå katt i blöja. Misses blick var lugn, förtroende.
Ebba tog honom i famnen, katten tryckte sig mot henne.
“Är alla här?” frågade hon.
“Tigris är ute och jagar,” svarade han och såg sig omkring bland sina katter.
“Har det varit så länge?” undrade hon, märkandes inte att hon övergått till ‘du’.
“Tre år,” funderade Olle.”Men i natt kunde inte Ebba sova, hon vred och vände sig, minnena av Olle, hans mjuka röst, varma leende och alla katter fyllde hennes tankar.
