Ett hem för Lovisa
Anton var alltid stolt över sin storebror och tog efter honom sedan barndomen. Vid bordet åt han bara det Viktor åt, även om han inte tyckte om det. Om brodern sprang ut utan mössa, slet Anton av sig sin egen. Mamman tvingade den äldre sonen att sätta på sig mössan genast, annars skulle Anton bli förkyld.
Skillnaden mellan bröderna var sex år, men för Anton kändes det som en hel evighet. Varför kunde inte mamma ha fött honom minst två eller tre år tidigare? Viktor åkte iväg med sina vänner men tog aldrig med sin lillebror.
“Jag är ingen barnvakt. Killarna kommer att skratta åt mig”, sa Viktor överlägset.
Anton började gråta.
“Sluta nu! Annars ritar jag inte med dig mer.”
Och Anton tystnade genast, som om någon tryckt på en knapp.
Viktor kunde rita bra. Anton såg fascinerat på hur broderns penna rörde sig över papperet, men när han försökte själv blev det bara klotter. Då satte sig Viktor bredvid och förklarade tålmodigt hur man höll pennan och hur hårt man skulle trycka. De satt där tillsammans, och för Anton var det de lyckligaste stunderna i hans liv, något han höll kärt.
Naturligtvis bråkade och slogs de också. Anton fick stryk av sin storebror. Av maktlöshet hämnades han genom att gömma Viktors pennor eller rita mustascher på porträtten i hans skissbok. Viktor gav honom då en örfil och kallade honom “krympa” eller “valp”, något Anton hatade.
En dag tog Viktor ändå med Anton till parken, där killarna från närheten hängde. De gömde sig bakom buskarna och rökte.
“Om du säger nåt till föräldrarna, sparkar jag ihjäl dig”, muttrade Viktor mellan tänderna.
Och Anton trodde honom. Även när Viktor var hård mot honom, klagade han aldrig till föräldrarna.
I skolan visste alla att Anton var Viktors bror, så ingen rörde honom. Viktor var ingen bråkmakare, men folk var rädda för honom. Han tränade brottning och kunde slåss blodigt. Få klarade av att mäta sig med honom.
Anton övertalade mamman att låta honom börja i samma klubba som brodern. Men precis som med teckningen gick det dåligt. Han gillade inte att slåss. Snart slutade han, erkände till slut sitt nederlag mot storebrorsan och kastade sig istället över skolan. Där var han klart bättre än Viktor.
Viktor var bra med nävarna men skötte skolan halvdant. Efter gymnasiet började han på tekniska högskolan, byggnadslinjen. I hans teckningar dök en och samma kvinnofigMen i hans teckningar dök en och samma kvinnofigur upp om och om igen, och Anton förstod att Viktor äntligen hade funnit kärleken – Lovisa, den tysta flickan med de varma ögonen som en dag skulle bli deras familjs hjärta.
