Ett helt år tillsammans till… På senare tid hade Arkadi Ivanovitj inte gått ut ensam. Han slutade efter den gången han gick till vårdcentralen och glömde var han bodde och vad han hette. Han gick åt helt fel håll och vandrade runt i området tills han fick syn på en bekant byggnad – klockfabriken där han jobbat i nästan femtio år. Han stirrade på byggnaden, han visste att han kände igen den, men varför och vem han själv var kunde han inte minnas, förrän någon plötsligt klappade honom på axeln bakifrån: – Ivanovitj! Farbror Arkadi, har du längtat efter oss? Vi pratade nyss om vilken mästare och mentor vi hade! Arkadi Ivanovitj, känner du inte igen mig? Det är ju jag, Jörgen Akulov, du gjorde ju mig till en riktig människa! Det klickade till i Arkadi Ivanovitjs huvud och minnet kom tillbaka, tack gode Gud… Jörgen omfamnade sin gamla mentor: – Känner du igen mig? Jag har rakat mustaschen, ser lite annorlunda ut. Ska du inte komma in till oss? Grabbarna skulle bli glada! – Kanske en annan dag, Jörgen, jag är så trött, erkände Arkadi Ivanovitj. – Jag har ju bilen här, jag kan köra dig hem, jag minns adressen, sken Jörgen upp. Han körde honom hem, och sedan dess har Natalia Lejonovna aldrig släppt sin make ut ensam, även om minnet är tillbaka. De går bara tillsammans nu, till parken, apoteket och affären. Men så en dag blev Arkadi sjuk, feber och svår hosta. Hans fru gick ensam till apoteket och affären, fast hon själv inte mådde så bra. Hon köpte medicin och lite mat, men kände sig svag och andfådd, och hennes väska kändes plötsligt jättetung. Hon tog några steg, stannade, och sjönk sedan ner på stigen i nyfallen snö, med sista tanken – varför köpte jag så mycket, gamla huvudet! Tur att grannarna såg henne och kallade ambulans… Natalia Lejonovna blev hämtad av ambulansen, grannarna tog påsarna och ringde på hos Arkadi. – Han lär väl vara hemma, han har ju varit sjuk, sa Nina Mikaelsson, – Sover nog, Natalia sa att han också ofta mår dåligt. Ja, jag kollar senare… Arkadi Ivanovitj hörde ringklockan, men hostan och febern gjorde att han knappt kunde stå. Han somnade i ett märkligt tillstånd och undrade var hans Natalia höll hus. Men så hörde han lätta steg, och plötsligt stod hans hustru där – vad skönt att hon kommit hem. – Arkadi, ta min hand, håll i mig, stå upp, sa hon. Han reste sig med hennes kallt svaga hand. – Öppna dörren nu, sa Natalia tyst. – Varför? undrade Arkadi, men öppnade, och in kom grannarna Nina Mikaelsson och Jörgen. – Ivanovitj, varför öppnar du inte, vi har både ringt och knackat? – Natalia, var är Natalia, hon var ju precis här? frågade Arkadi med bleka läppar. – Hon är ju på sjukhuset i intensivvården, sa Nina förvånat. – Han verkar yra, insåg Jörgen och hann precis fånga sin gamle vän som svimmade… De ringde ambulans, det var feberfrossa… Två veckor senare kom Natalia hem från sjukhuset. Jörgen skjutsade henne hem, han och grannarna hade hjälpt Arkadi, och han blev också bättre. Det viktigaste – de är fortfarande tillsammans. När Arkadi och hans fru till slut blev ensamma, höll båda tillbaka tårarna. – Tur att det finns godhjärtade människor, Arkadi, Nina är verkligen fin, minns du hur hennes barn brukade komma hit efter skolan, vi lagade mat och hjälpte dem med läxorna innan Nina kom hem och hämtade dem. – Ja, men alla minns inte godhet, men hon har inte blivit hård om hjärtat, det är fint, instämde Arkadi. – Och Jörgen – jag har varit mentor för honom, hjälpte honom på fötter. Ungdomar glömmer snabbt de äldre, men han har inte glömt oss. – Snart är det nyår, Arkadi, vad skönt att vi är tillsammans igen, sa Natalia och kramade sin man. – Natalia, kan du förklara hur du kom till mig från sjukhuset och fick mig att öppna dörren för mina räddare? Utan dig hade jag nog inte klarat mig, vågade Arkadi fråga. Han var rädd att hon skulle säga att han blivit förvirrad igen, men Natalia såg förvånat på honom, – Så det hände alltså? De sa att jag hade hjärtstillestånd, men under den tiden kom jag till dig, som i en dröm. Jag minns också hur jag såg mig själv på intensiven, sedan gick ut ur sjukhuset och kom till dig… – Vilka under som händer oss på gamla dar, jag älskar dig precis som förut, kanske mer, sa Arkadi, tog hennes händer, och de satt länge och såg på varandra. De var rädda att något skulle skilja dem åt igen… På nyårskvällen kom Jörgen förbi, med hembakade piroger från sin fru. Sen kom Nina in, de drack te med piroger och det kändes varmt i själen. Nyår firade Natalia och Arkadi Ivanovitj ensamma. – Vet du, jag önskade att om vi får fira nyår ihop, då blir året vårt. Då får vi leva vidare, sa Natalia till Arkadi. Och de skrattade av lycka åt den tanken. Ett helt år till tillsammans – det är så mycket, det är ren lycka.

Ett helt år till tillsammans…

Den senaste tiden hade Arne Johansson inte gått ut ensam på gatan.
Han hade inte vågat sig ut själv sedan han en gång gick till vårdcentralen och glömde var han bodde, och till och med vad han hette.
Han gick då åt helt fel håll och irrade länge omkring i kvarteret, innan hans blick fastnade på en välbekant byggnad. Som han senare förstod var det urfabriken där Arne jobbat nästan ett halvsekel.
Han stod och stirrade på fabriken, och kände genast igen den. Men han kunde ändå inte minnas varför, eller vem han själv var, förrän någon kom fram bakom honom och klappade honom på axeln.
Johansson! Farbror Arne, är du här, saknade du oss? Vi pratade om dig häromdagen, vilken fantastisk mästare och mentor vi haft. Arne Johansson, känner du inte igen mig? Det är ju jag, Jörgen Lund, du gjorde ju mig till en riktig människa!
I Arnes huvud klickade det till, och plötsligt var allt tillbaka, tomheten i huvudet släppte, och minnet kom tillbaka, tack och lov…
Jörgen blev glad, kramade sin gamle mentor.
Ser du vem det är nu? Jag har rakat av mig mustaschen, så jag ser annorlunda ut, men Arne, vill du komma in till oss, grabbarna skulle bli glada!
En annan gång, Jörgen, jag är så trött, erkände Arne Johansson.
Jag har bilen här, jag kör dig hem, jag minns ju din adress, log Jörgen.
Jörgen körde honom hem och sen dess lät Ingrid, Arnes hustru, aldrig honom gå ut ensam, även om minnet höll sig stabilt numera.
Nu gick de alltid tillsammans till parken, till vårdcentralen och till matbutiken.

Men så blev Arne sjuk, feber och en envis hosta slog till. Och frun fick ensam kila iväg till apoteket och butiken, trots att hon själv egentligen inte mådde så bra.
Hon köpte mediciner och mat, inte särskilt mycket egentligen. Men en plötslig trötthet överväldigade henne, och hjärtat bultade hårt. Kassarna kändes orimligt tunga. Ingrid stannade upp, andades långsamt ut och fortsatte sedan släpa kassen hemåt genom nysnön.
Hon tog några steg till men tvingades stanna igen. Sänkte sin tunga matkasse på den vita snön och… sjönk själv mjukt ner på vägen mot huset.
Hennes sista tanke var: varför skulle jag köpa så mycket på en gång, gamla hjärnan fungerar verkligen inte!

Som tur var kom grannarna ut ur porten och såg henne ligga på snön, sprang fram och ringde efter ambulans…

Ingrid kördes iväg med ambulansen och grannarna tog hennes kassar med mat och mediciner, gick tillbaka och började ringa på hennes dörr.
Arne är nog hemma ännu, han blev ju sjuk. Jag har inte sett honom på några dagar, han sover säkert, Ingrid sa att han ofta mår dåligt, ja, åldern är ingen glädje, jag får försöka senare funderade Birgitta Palm, grannen.

Arne hörde ringklockan.
Men hostan gjorde det svårt att andas, han försökte resa sig, men svagheten och febern snurrade till i huvudet, och han föll nästan omkull…
Hostan tystnade, och Arne föll in i en märklig, drömlik slummer. Var tog hans Ingrid vägen, varför kom hon aldrig hem?

Han låg så länge, i dvalan, men plötsligt hörde han lätta steg. Och Ingrid kom fram till honom, hans kära hustru, äntligen hade hon kommit hem.
Arne, ge mig din hand, håll i mig, res dig upp, res dig, kallade hon. Han reste sig och tog hennes kallt svaga hand.
Nu öppnar du dörren, öppna snabbt, viskade Ingrid.
Varför då? undrade Arne, men öppnade, när hon bad honom. Och in kom grannen Birgitta och Jörgen, hans gamla arbetskamrat.
Men Arne, varför öppnade du inte? Vi både ringde och knackade.
Ingrid? Var är Ingrid, hon var ju nyss här! frågade Arne med bleka läppar, förvirrad över att frun bara försvann?
Men hon ligger ju på sjukhuset, på intensivvården! utbrast Birgitta.
Han yrar nog, gissade Jörgen, och hann precis ta emot Arne när han svimmade…
Birgitta och Jörgen ringde ambulansen igen, och det visade sig vara svimning av febern…

Två veckor senare skrevs Ingrid Johansson ut från sjukhuset.
Jörgen hämtade henne i bilen och han och Birgitta hade hjälpt Arne under tiden, så även han började återhämta sig.

Det viktigaste de är fortfarande tillsammans.
När Arne och Ingrid till slut blev själva hemma igen, kunde ingen av dem hålla tillbaka tårarna.
Tur att det finns snälla folk, Arne, Birgitta är en så god människa. Minns du hur hennes barn brukade komma till oss direkt efter skolan? Vi bjöd dem på mat, hjälpte med läxorna, och sedan kom Birgitta från jobbet och hämtade dem.
Ja, men inte alla minns gott, men hon har hjärtat kvar på rätt ställe, det är så fint, nickade Arne.
Och Jörgen, så ung när han började, jag var hans mentor, hjälpte honom igång. Ofta glömmer de unga oss gamlingar, men han gjorde det inte.
Om några dagar är det nyår, Arne, vilken lycka att vi är tillsammans, sa Ingrid och kramade sin man.
Ingrid, kan du berätta för mig hur kunde du komma till mig från sjukhuset och få mig att öppna dörren för mina räddare? Utan dig hade jag nog inte klarat det här, vågade Arne äntligen fråga.
Han var rädd att hon skulle tro att huvudet spökade igen, men Ingrid såg förvånad ut,
Så det hände verkligen? Jag fick veta att jag hade varit kliniskt död en kort stund, och just då, liksom i en dröm, gick jag till dig? Jag minns också hur jag såg mig själv på intensiven, sen lämna sjukhuset, och komma till dig…
Vilka underliga saker som kan hända på gamla dar, men jag älskar dig, precis som förr, kanske ännu hellre, sa Arne och tog hennes händer i sina, och de satt tysta länge och såg på varandra.
Rädda att något skulle skilja dem igen…

På kvällen före nyår kom Jörgen förbi med hembakta bullar från sin fru.
Sedan dök Birgitta in, de drack te tillsammans och åt bullar. Allt kändes varmt och tryggt.
Ingrid och Arne firade nyår bara de två.
Vet du, jag önskade att om vi får fira det här nyåret tillsammans, då är året vårt. Då får vi leva ett år till, sa Ingrid.
Och båda skrattade av den glada tanken.

Ett helt år till tillsammans, det är ju så mycket. Det är ren och skär lycka.