Ett helt år till tillsammans… Arkadij Karlsson hade inte gått ut ensam på länge. Inte sedan den där dagen han vandrade bort till vårdcentralen och glömde både sitt namn och var han bodde. Han gick åt fel håll, virrade runt länge bland kvarteren tills hans blick föll på en välkänd fabrik – klockfabriken där han arbetat i nästan femtio år. Han stod och såg på byggnaden, visste att han kände igen den, men vem han själv var förblev en gåta tills någon plötsligt klappade honom på axeln bakifrån. – Arkadij! Hej, gamla vän, vad gör du här? Vi pratade just om vilken fantastisk mästare och mentor du var, känner du inte igen mig? Det är ju jag, Jörgen Åkesson – du gjorde mig till en ordentlig man! Någonting klickade till i Arkadijs huvud, minnena kom tillbaka och han blev sig själv igen. Jörgen kramade om sin gamle mentor. – Kände du inte igen mig? Det är bara mustaschen som är borta, gått och ändrat mig lite… Ska du följa med in, grabbarna blir glada? – En annan gång, Jörgen, jag är lite trött, svarade Arkadij. – Jag har bilen här, jag kör dig hem, jag minns ju adressen! Jörgen skjutsade hem honom, och sedan dess släppte Arkadijs fru, Natalia, honom aldrig ut ensam – även om minnet kommit tillbaka. De gick alltid tillsammans – till parken, hälsocentralen och affären. Men så blev Arkadij sjuk, med feber och hosta. Natalia sprang själv iväg till apoteket och matbutiken, även om hon också kände sig krasslig. Hon köpte det mesta nödvändiga, men svagheten tog över och hennes matkasse kändes tunga som bly. Hon vilade ett tag, fortsatte, tog några steg till men var tvungen att sätta sig ner på snön med den tunga kassen. Hennes sista tanke var: ”Varför skulle jag köpa så mycket, man är väl inte ung längre?” Tur att grannarna Nina och andra såg henne, ringde ambulans och hjälpte till med kassen. Natalia blev körd till sjukhuset, grannarna tog hand om Arkadij och knackade på dörren. – Han är nog hemma, kanske sjuk, jag har inte sett honom, sa Nina. Arkadij hade hört ringklockan, men hostan gjorde honom svag och han svimmade nästan av febern. Han drömde att Natalia kom hem, tog hans hand och hjälpte honom upp. – Arkadij, öppna dörren, det är viktigt! Han öppnade dörren och in kom Nina och Jörgen. – Var är Natalia, hon var ju här just? frågade Arkadij oroligt. – Hon är ju på sjukhuset på intensiven! sa Nina förvånat. – Han hallucinera nog, insåg Jörgen och hann ta emot Arkadij som föll ihop. De ringde ambulansen. Arkadij var medvetslös av feber. Efter två veckor kom Natalia hem, Jörgen körde henne och tillsammans med grannarna tog de hand om Arkadij tills han blev bättre. Det viktigaste – de var fortfarande tillsammans. När Arkadij och Natalia var hemma igen, satt de tysta med tårar i ögonen. – Tur att det finns goda människor, Arkadij, minns du när Ninas barn kom över efter skolan och vi hjälpte till? – Ja, inte alla glömmer, sa Arkadij. Nu har Nina och Jörgen verkligen visat att de bryr sig. – Snart är det nyår, så skönt att vi är tillsammans igen, sa Natalia och kramade sin man. – Men hur kom det sig att du kom hem från sjukhuset och fick mig att öppna dörren? Jag höll ju på att dö där ensam, frågade Arkadij försiktigt. – Var det på riktigt? De sa att jag hade hjärtstillestånd, och det kändes verkligen som att jag besökte dig, såg mig själv ligga på intensiven och sen kom hem till dig… – Vilka underliga saker som händer oss på ålderns höst – och ändå älskar jag dig ännu mer nu, viskade Arkadij medan han höll hennes händer. Länge satt de där och såg på varandra, rädda att bli åtskilda igen. Innan nyår kom Jörgen förbi med hembakade bullar från sin fru, och grannarna drack tillsammans te och det kändes varmt och gott i själen. Nyår firade Natalia och Arkadij ensamma. – Jag har bestämt, om vi möter det här nyåret tillsammans, så är det vårt år, och vi får leva ett år till – sa Natalia med ett leende. De skrattade båda åt tanken. Ett helt år till tillsammans i livet – det är mycket, det är ren lycka.

Ännu ett helt år tillsammans…

Senaste tiden har jag, Arne Svensson, knappt gått ut ensam. Inte sedan den där dagen då jag gick till vårdcentralen och helt plötsligt glömde bort både var jag bor och vad jag heter.

Jag började gå åt helt fel håll och vandrade runt länge i kvarteret. Plötsligt fastnade min blick vid en väldigt välbekant byggnad. Det visade sig vara klockfabriken där jag jobbat i nästan femtio år.

Jag stod där och stirrade, visste att jag kände till stället, men kom inte ihåg varför eller vem jag själv var, inte förrän någon plötsligt klappade mig på axeln bakifrån.

Svensson! Javisst Arne, är det du som kommit hit? Vi pratade om dig häromdagen, om vilken mästare och mentor du varit. Är jag så förändrad att du inte känner igen mig? Det är ju jag, Johan Blomqvist du gjorde verkligen människa av mig!

I huvudet slog det plötsligt om, allt blev klart, och jag kunde minnas igen. Tack gode Gud…

Johan blev glad, han kramade om mig.

Nu känner du igen mig va? Jag har rakat av mig mustaschen, ser inte ut som förr. Ska du komma in och säga hej till grabbarna?

Kanske en annan gång, Johan, jag är trött nu, svarade jag.

Jag har ju bilen här, låt mig köra dig hem, jag minns din adress, utbrast han.

Han skjutsade mig hem, och sedan dess har min fru, Elsa Svensson, inte låtit mig gå någonstans ensam även om minnet nu är som det ska igen.

Vi gick tillsammans till park, vårdcentral, affären. Men så blev jag sjuk, hög feber och kraftig hosta, och Elsa fick ge sig ut själv till apoteket och ICA, trots att hon själv kände sig risig.

Hon köpte mediciner och mat, inte överdrivet mycket, men någon slags konstig svaghet kom över henne, och andan blev kort. Kassen med varor kändes orimligt tung. Elsa stannade för att hämta andan, släpade vidare och kom några steg till, men fick stanna igen. Hon ställde kassen i den nyfallna snön och satte sig mjukt ner på stigen hemåt.

Hennes sista tanke var: varför var jag så dum och köpte allt på en gång, man har väl ingen vett kvar i åldern!

Vilken tur att grannarna Lennart och Ingrid kom ut ur porten just då och såg henne sitta i snön. De skyndade fram och ringde ambulans.

Elsa fördes bort med ambulansen. Grannarna tog varorna och medicinerna, gick hem till oss och ringde på dörren.

Han är nog hemma, Arne, kanske är sjuk, jag har inte sett honom på ett par dagar, sa Ingrid. Sover väl, Elsa har ju sagt att han också har ont med hälsan. Och, ja, åldern är ingen glädje, men jag kikar in senare…

Jag hörde ringklockan, men den där envisa hostan gjorde det svårt att andas, och när jag försökte resa mig snurrade huvudet och jag höll nästan på att falla.

Hostan tystnade äntligen, men jag hamnade i ett märkligt drömtillstånd, svävande mellan sömn och vakenhet. Var håller Elsa hus, varför dröjer hon?

Jag låg länge halvvaken, och plötsligt hörde jag nästan tysta steg. Min Elsa stod där så skönt att hon kommit tillbaka.

Arne, ge mig handen nu, håll fast i mig, res dig, sa hon. Och jag reste mig, höll hennes svala och svaga hand.

Nu öppnar du dörren, skynda! viskade Elsa.

Varför då? undrade jag, men gjorde som hon sa, och plötsligt klev Ingrid, grannen, och Johan, min unge arbetskamrat, in i hallen.

Arne, varför öppnade du inte, vi har både ringt och bankat?

Men Elsa, var tog Elsa vägen, hon var ju nyss här? undrade jag med torra, bleka läppar.

Men Arne, Elsa är ju på sjukhuset, på intensiven, sa Ingrid förvånat.

Han yrar nog, sa Johan och lyckades precis fånga mig, för jag var på väg att svimma…

Både Ingrid och Johan ringde ambulans, och det visade sig vara svimning från hög feber.

Två veckor senare skrevs Elsa ut från sjukhuset.

Johan skjutsade henne hem, och med grannens hjälp hade han ställt upp för mig hela tiden. Jag tillfrisknade också.

Det viktigaste av allt vi var fortfarande tillsammans.

När vi så småningom blev ensamma, satt vi båda med tårarna brännande under ögonlocken.

Tur att det finns goda människor, Arne, Ingrid är fantastisk. Minns du hur hennes ungar sprang in till oss efter skolan, åt mellis och gjorde läxorna, innan Ingrid slutade jobbet och kom och hämtade dem?

Ja, alla minns inte godhet, men hon har hjärtat kvar så fint, höll jag med.

Och Johan, som var så ung när jag blev hans mentor, jag hjälpte honom att få fötterna på jorden. De unga glömmer fort bort gamla, men han gör det verkligen inte.

Om några dagar är det nyår, Arne, tänk att vi får vara ihop igen, sa Elsa och höll sig tätt intill mig.

Elsa, kan du förklara hur det gick till då, att du kom hem från sjukhuset och fick mig att öppna dörren för våra räddare? Utan dig hade jag nog inte klarat mig, vågade jag säga.

Jag oroade mig för att hon skulle tro att mitt huvud spökade igen, men Elsa bara tittade förvånat på mig.

Allvarligt, var det så? Jag fick ju veta att jag haft hjärtstillestånd, och lilla jag svävade som i dröm bort till dig? Jag minns ju också hur jag låg där på intensiven, gick ut ur sjukhuset och kom hem till dig…

Vilka otroliga saker vi varit med om, ändå älskar jag dig som förr, nej, ännu starkare, sa jag, tog hennes händer och vi satt tysta länge och såg varandra i ögonen.

Som om vi vore rädda att något skulle skilja oss åt igen…

Kvällen före nyår kom Johan förbi, han hade med sig godsaker hans fru hade bakat bullar.

Sen kikade Ingrid in, vi drack te och åt bullar tillsammans, kände värmen sprida sig i själen.

Nytt år firade Elsa och jag på tu man hand.

Vet du, jag har bestämt att om vi får möta nyår ihop, då är året vårt, och vi får leva vidare, sa Elsa leende.

Och vi skrattade båda åt den glada tanken.

Ännu ett helt år tillsammans, det är så mycket det är ren lycka.