Ett helt år har vi betalat barnens lån och nu vill jag inte ge ett öre till mer!
Min man Lars och jag har bara ett barn, vår vuxna son Johan. Han har redan bildat egen familj och vi har alltså blivit mor- och farföräldrar.
Jag växte upp under efterkrigstiden i Sverige och gifte mig i trettioårsåldern. På den tiden ansågs en ogift kvinna i fyrtioårsåldern vara en gammal ogift. Alla förväntade sig att man snabbt skulle skaffa barn; att vara barnlös var nästan lika stigmatiserat som att ha pesten.
Till slut fick vi en son, och vi bestämde att det var nog. Som bildade människor vet vi att uppfostran kostar mycket pengar. Ju fler barn, desto större utgifter. Så vi bestämde oss för att ett barn räckte, och vi lyckades ge Johan en god utbildning och ett stabilt liv.
Johan hade en annan uppfattning. Kort efter vårt bröllop blev hans fru Elin gravid och vårt barn, lilla Maja, föddes. Det unga paret hade ingen egen bostad, så de tog ett bolån. Vi hjälpte dem med avbetalningarna varje månad. När jag fick veta att Elin var gravid igen frågade jag hur de skulle klara både barnen och lånet. De tog illa upp och svarade att de skulle lösa det själva och jag svarade: Om ni kan, så är det bra.
Under en tid klarade de. Men sedan kunde Elin inte längre gå till jobbet, och Johan fick sparken. Vad skulle de göra? De flyttade in i vår hyreslägenhet i Stockholm. Lars pekade på att han var beredd att hjälpa dem att betala bolånet, så Lars och jag betalade deras ränta i tolv månader. Jag trodde att vi gjorde dem en enorm tjänst.
Det var dock inte så. Jag fick nyligen reda på att lånet fortfarande var försenat med sex månader. Vart tog pengarna vägen? Lars är rasande och säger att han inte har mer kraft att fortsätta. Jag är i chock och vet inte vad jag ska säga eller göra. Vi har försökt hjälpa barnen, men de har bara suttit på oss och njutit av förmånarna. Vad gör vi nu?
Det är en hård påminnelse om att kärlek och stöd måste gå hand i hand med tydliga gränser annars blir man själv fångad i en skuld utan slut.
