Ett helt år av att ge pengar till barnen för att betala av ett lån! Aldrig mer ska jag ge en krona extra!
Min make och jag har bara ett barn, en vuxen son. Numera har han sin egen familj, vi har till och med blivit morföräldrar.
Jag växte upp under folkhemstiden i Sverige och gifte mig sent, vid trettio års ålder. På den tiden betraktades man som nästan gammal om man inte hade gift sig tidigare. Det var självklart att folk förväntade sig att man skulle skaffa barn snart. Att vara barnlös då var som att bära på en osynlig skam.
Men min man och jag bestämde oss för att det räckte med ett barn. Som akademiker förstod vi båda att det krävs mycket resurser för att uppfostra ett barn och ju fler barn man har, desto mer kostar det.
Vi höll fast vid vårt beslut av en anledning. Det gav oss också möjligheten att både ge vår son en bra utbildning och ordna våra egna liv på ett ordentligt vis.
Vår son däremot tänkte annorlunda. Kort efter att han och hans fru gift sig, blev hon gravid och vårt barnbarn föddes. De unga hade ingen egen bostad, så de tog ett lån på en lägenhet. På något vis lyckades de betala varje månad. Men så fick vi reda på att vår svärdotter återigen var gravid. Självklart frågade jag hur de skulle ha råd med två barn och ändå betala lånet. De blev förnärmade och sa att de skulle klara det själva. Då sa jag bara att det var utmärkt om de kunde det.
En tid gick det faktiskt bra för dem. Men sen kunde svärdottern inte arbeta längre och vår son blev uppsagd. Vad skulle de göra? De flyttade in i den lägenhet vi brukade hyra ut. Min man sa att vi skulle hjälpa de unga att betala av lånet. Så vi spenderade ett helt år med att betala deras bolån. Jag trodde verkligen vi gjorde en god gärning när vi hjälpte barnen men det visade sig inte stämma.
Så nyligen fick vi veta att lånet inte ens var betalt; de hade sex månaders eftersläpning. Vart hade pengarna tagit vägen? Min make är rasande och säger att han inte orkar längre. Jag själv är alldeles ställd och vet egentligen inte vad jag ska tänka eller göra. Vi har hjälpt våra barn, samtidigt som de bara vilat på våra axlar och latat sig. Och nu? Vad gör man då?
