Ett helt år av att ge pengar till barnen för att betala av ett lån! Jag tänker inte ge en krona till!
Min fru och jag har bara ett barn, en vuxen son. Han har redan egen familj, och vi har till och med blivit morföräldrar.
Jag växte upp under 1970-talets Sverige, och jag var trettio när jag gifte mig. På den tiden ansågs jag vara en gammal ungkarl. Det var självklart att alla förväntade sig att vi snabbt skulle skaffa barn. Att inte ha barn betraktades nästan som något skamligt.
Nå, min fru och jag nöjde oss med en son. Vi förstod, som utbildade människor, att det krävs mycket pengar och tid att ta hand om ett barn. Desto fler barn, desto större kostnader.
Det är inte utan anledning vi valde att bara ha ett barn. Tack vare det kunde vi ge sonen en bra uppväxt och ordna våra liv utan större bekymmer.
Min son, däremot, tänkte annorlunda. Direkt efter att han och hans fru, Lovisa, gifte sig blev hon gravid och vårt barnbarn föddes. De unga hade ingen egen bostad, så de tog ett bolån. Vi hjälpte till att betala av det varje månad. Snart fick jag veta att Lovisa var gravid igen. Självklart frågade vi hur de tänkte klara två barn och ett bostadslån. De blev irriterade och sa att de skulle lösa det själva. Jag sa, om ni klarar det bra.
Länge verkade de klara sig. Men så kunde Lovisa inte gå till jobbet längre, och sonen blev uppsagd. Vad skulle de göra? De flyttade in i vår lägenhet som vi vanligtvis hyr ut. Min fru tyckte vi skulle hjälpa dem med lånet. Så min fru och jag lade ett helt år på att betala deras bolån. Jag trodde verkligen att vi gjorde rätt i att hjälpa barnen. Men så fel jag hade.
Jag fick nyligen veta att lånet ändå inte var betalt i tid sex månaders försening! Vart tog pengarna vägen? Min fru är arg och säger att hon inte orkar mer. Själv är jag mest chockad. Jag vet knappt vad jag ska säga eller göra. Vi försökte stötta barnen, men de har bara lutat sig tillbaka och tagit det lugnt. Och nu då?
Lärdomen? Att hjälpa till är självklart men det kan inte vara på bekostnad av vårt eget lugn och trygghet. Man måste också tillåta sina barn att ta ansvar, även om det är jobbigt att se dem kämpa.
