Ett glas mjölk
Det är inte bara de som har det svårt som har det jobbigt, utan även de som jobbar nära dem. Det har jag själv fått erfara under mina åtta år som biståndshandläggare i socialtjänsten här i Uppsala. Under dessa år har jag slitit ut både skor och tålamod, blivit smalare och bistrare, och lärt mig parera spydiga kommentarer, särskilt när någon fällde slängar om mitt yrke. “Vem är du som ska ifrågasätta mitt jobb?!” kunde jag fräsa till, och mina grönblå ögon kunde borra sig genom vilket förhör som helst. Det gick så långt att folk slutade ställa fler frågor eller helt enkelt smet iväg. Därför fick jag ibland höra, lite halvt på skämt, att jag var som Pesten, och kallades “Vera Pesten”.
Alla dessa år har jag handlat mat åt mina klienter, städat hos dem om det behövdes, och alltid lyckats hitta ett samtalston som passat. En enda gång blev det bråk, då en ensamfarbror gav mig en chokladkaka. Gåvor får vi inte ta emot, det visste jag mycket väl och hade heller aldrig gjort det förr, men den gången föll jag till föga. Hur skulle jag kunna neka när han bad “för Kristi skull”? När jag kom hem kunde jag dock inte bryta en bit av chokladen den fastnade som en klump i halsen. Jag gav den till en grannpojke istället, och nästa gång tackade jag nej till mer. Farbrorn klagade genast hos socialen och sa: “De där assistenterna vill minsann ha mer än bara choklad, de väntar sig rena kuvertet med kontanter…” Jag var nära att bli uppsagd men stod lugn: “Varsågoda, sparka mig jag är människa, inget golvtras!” Men mina andra klienter gick i god för mig, inte minst Anna Fedottersson. Anna och jag hade alltid haft ett gott öga till varandra, och efter detta blev hon som en syster jag aldrig haft.
Vi hade liknande öden. Båda föräldralösa tidigt Anna har ett medfött handikapp, medan jag ser frisk ut på ytan men är trasig inuti. Själen är rädd, gråter ofta något även Anna egentligen aldrig förstår. Det som förenar oss mest är barnlösheten. Jag har accepterat mitt öde, men Anna drömmer fortfarande och kan ryta ifrån om jag deppar för mycket. Sedan hon börjat repa med gruppen i rehabiliteringscentret inför en konsert har hon blivit käckare än någonsin. Först ville hon inte alls, särskilt inte när fader Lukas avrådde han, som brukar komma med bön och presenter på högtider, ansåg att Annas broderier var nog. Fastän Annas fingrar var tröga, visade hon stor uthållighet. Snart hade hon broderat både servetter och sjalar, och sedan prydde hon en linneklänning med färgglada mönster och smyckade den med röda ornament och glimrande smaragdfåglar. Den blev så vacker att den fick följa med till ett konstslöjdsmässa i Stockholm, där hon vann första pris, och på sista dagen såldes klänningen med Annas medgivande förstås. När Anna fick betalt, hela fjorton tusen kronor, ringde hon mig och grät hennes första löneintäkt i livet och hon visste inte vad hon skulle göra med pengarna.
“Vi hittar nog på något, ska du se!” skrattade jag men blev allvarlig: “Vi köper några nya klänningar, så har du jobb för åratal framåt. För du grubblar ibland på sånt du inte borde drömma om.”
Det där sista gjorde Anna ledsen, även om hon inget sa då. Tanken på man och familj låg nära för henne särskilt efter att ha sett allt på film. Men allt hon vågade var att hoppas i smyg.
Efter konstslöjden blev Anna kontaktad av rehabiliteringscentret som ville hon skulle fråga om att vara med i en dansgrupp för att träna in ett pardansnummer.
“Är nåt sånt ens möjligt?” häpnade Anna och slängde på luren, övertygad om ett skämt.
Men de ringde igen och övertalade henne att pröva:
“Plötsligt har du tur, du är ju pristagare nu! Vi ser potential och socialtjänsten har fixat så att du får en ledsagare till alla repetitioner”, hette det från dansläraren Margareta Isaksson, bestämd så det var omöjligt att säga emot.
Nästa dag kom en sur chaufför, rakad nästan skallig, och hämtade Anna. Hon åkte utan mössa för att inte förstöra håruppsättningen, lockad av mig alldeles innan. I bussen satt redan hennes danspartner, Albin. Anna blev ovanligt blyg men tog hans hand det kändes som ett mirakel att känna en stark manshand.
Framme vid centret hjälpte chauffören och jag Anna med rullstolen uppför rampen, medan Albin var självgående. I början gick repetitioner uselt. Anna svettades och rodnade, men höll ut, trots att stegen var så enkla och koreografen så spänstig och självklar bredvid. Snart var träningarna månader långa, två gånger i veckan, med mig hack i hälarna.
Nästan hela hösten och vintern satt Anna i dansstudion och glömde sitt broderi hon kunde inte leva utan repeterandet. Som riktiga arbetspass gick hon och såg fram emot varje övning.
Så också idag. Jag var mullrig och tyst vid dörren, som om jag bar väldig börda.
“Varför är du så sur?” undrade Anna.
“Jag är inte sur!” försökte jag dölja humörsvackan.
Anna bytte ämne: “Vi är knappt fyrtio klart vi kan ha familj!”
“Själv har jag varit där sju år slet sig min man, sen stack han. Men jag dömer honom inte. Straff för att jag sprungit som en vovve efter killar. Bara synd att mina föräldrar aldrig fick barnbarn.”
“Det där är historia. Jag skulle lätt gift mig igen!”
“Nu får du väl ge dig med förebråelser!”
“Vill du inte gifta dig, så kan man ju skaffa barn ändå numera.”
“Kostar skjortan! Tror du jag tjänar storkovan?”
“Men på nyheterna sa de att sådant var gratis nu för tiden!”
“Vi tar det sen Vad tänker du ha på dig idag?”
“Hörde du inte? Rosa tröja och grå kjol!”
“Ta festklänningen du behöver vänja dig vid den!”
“Det gör jag på genrep i morgon annars smutsar jag väl ned den på bussen!”
På genrepet tränade vi länge, och när vi kom hem badade jag Anna, välde in henne i badrock, bänkade oss vid köksbordet och drack te. Så frågade Anna plötsligt:
“Hur var det för dig första gången?”
“Vadå första gången?”
“Med en man…” rödde hon om kinderna.
“Jag minns knappt…”
“Ljug inte. Du var ju gift länge, och nu går Niklas här ibland.”
“Gick. Sen hittade han en yngre, efter skilsmässan. Inget att avundas!” snäste jag till.
“Jag tror Albin gillar mig” sa Anna plötsligt “så han tittar på mig!”
“Mörka gillar ofta ljusa. Släpp det där tänk om du bara blir besviken!”
“Hur var det, då?!”
“Inget jag vill prata om. Drick te nu och vila!”
Anna sa inget mer, och jag märkte att hon fastnat i just det jag försökt skydda henne från.
När jag sedan stack hem, påminde jag vid dörren: “Jag låser. Vad ska jag handla?”
“Du vet själv” muttrade Anna och slöt ögonen.
“Sov ordentligt nu! Det är genrep i morgon ju!”
Det blev tyst. Jag hann tänka, “Sån där blir man snurrig av dansen med!” men lät bli att säga det högt.
Väl ute fick jag en annan tanke: “Hon behöver nog ändå någon. De verkar hjälplösa men kan mer än man tror! Så bittert hon slängde Niklas i ansiktet det var dumt att berätta!”
När jag gått, ångrade Anna sitt bemötande mot mig. Men hon visste inte heller var hon skulle göra av känslorna. “Är bara jag kunde skriva poesi, skulle jag få ur mig det på papper!” tänkte hon genom tårar, och minnesbilden av Albin dök upp den prydliga frisyren och de bruna ögonen. Han hade starka, trygga händer, och hon hade vågat mer och mer på repetitionerna. Snart satt dansen, och både koreograf och Anna själv märkte förändringen.
Inför genrepet låg hennes silkiga konsertklänning klar mörklila med gnistrande paljetter, ett praktexemplar. Hon föreställde sig själv i den och blev genast nervös. Det viktigaste var att följa musiken och Albin, så inget gick snett för annars skulle de bara säga: “Vad kan man vänta sig…”
Hon blev avbruten i sina tankar av att nyckeln vreds om i dörren.
“Nå, stjärna, klar för genrep?” sa jag med ett snett leende.
“Tror det Men jag är så nervös!”
“Bra! Då är du ingen trästock. Dags att packa ihop oss nu.”
Vi tog god tid på oss, bad chauffören komma tidigt så Anna hann byta om först av alla. Men ändå kändes det som alla tittade på henne och Albin han i svart kostym och fluga, med en kvinna vid sin sida.
Bakom scenen rullade Albin fram, kysste Anna på kinden och viskade:
“Oroa dig inte, det går toppen!”
Hon hann bara nicka och kände hettan på kinden där läpparna varit. Hon blundade av förvirring, tills någon rörde vid hennes axel bredvid stod Albins följeslagerska med käppen.
“Det blir bra, försök slappna av”, sa hon svalt.
“Vem är du?” hann Anna fråga, iskall av aning.
Albin svarade direkt:
“Anna, det här är min fru, Sofia.”
Anna såg en vigselring glimma på hans finger som om den alltid funnits där, men ändå aldrig förut. Allt föll ihop inombords. Plötsligt blev det tungt att andas världen gungade.
När hon kvicknade till var Margareta Isaksson redan där:
“Vad hände med henne? Vad är det här för trams?” röt hon ovant stressad.
“Hon borde hem! Ser ni inte?”, sa jag bestämt.
“Inget hem! Få henne på benen vi har slitit i ett halvår med det här numret!”
De försökte liva upp Anna, och när hon kvicknat till satt hon bara tyst, oavsett frågor. Inte ens i bussen hem sa hon något, förrän vi stannade:
“Var är Albin?”
“Kvar, han kör sitt gamla nummer. Och du är väl som en liten fröken nu sluta gråta. Bättre så här, eller hur? Som prästen sa!” snäste jag, och Anna blev svanmärkt.
Väl inne i lägenheten föll hon på sängen i klänningen.
“Nu var det slutåkt va?!” skrattade chauffören för ovanlighetens skull.
“Slutåkt lämna oss ifred”, viftade jag bort honom och satte mig hos Anna. “Så, vill du förklara vad som hänt?” bad jag.
Efter en stunds tystnad, med tårarna rinnande, sa Anna tydligt:
“Albin är gift.”
Jag hade svårt att hålla mig för skratt, så allvarligt som det lät. Trodde det hänt värre.
“Och så hoppades du väl på honom då?”
“Inte din sak! Gå härifrån!”
Jag satt kvar ändå. Anna väste igen:
“Stick! Kom aldrig mer hit. Jag klarar mig utan dig! Du är bara elaka Pesten!”
Om hon hade sagt det ilsket, skulle jag tagit det till mig men så blev det pipigt som vanligt. Det gick rakt in. Under årens lopp hade jag lärt mig förstå henne. Trots att orden sved, gick det inte att bli arg på henne. Hon hade ingen annan, inga släktingar, och jag hade blivit en slags syster. Nu var allt det borta bara för att hon snöat in på ouppnåelig kärlek? Skulle det verkligen kunna bli så?
Andra hemtjänstare levererar bara mat och städar lite. Men jag sov över ibland, lagade mat, tvättade, kom förbi när det gick en bra film. Nu skulle jag vara “elak”. Och det värsta var så hade hon alltid sagt i skämt, men nu menade hon det.
“Tack för det, Anna Fredriksdotter” skrattade jag bittert.
Ytligt samlad, men så snart jag gick hade benen svårt att bära mig. “I morgon ber jag att få slippa henne eller byter jobb till förskolan som jag gjorde förr efter barnskötarutbildningen. Där var jag aldrig någon ‘Pest’.”
Hemma orkade jag inte laga middag tog en kopp te och lade mig på soffan. Efter dagens strapatser var jag utmattad. Sista tanken innan dvalan tog över var ändå Anna: “Låt henne få klara sig själv ett tag, så blir hon nog människa av det med!”
Jag somnade till på riktigt, men väcktes sedan av ett telefonsamtal. Det var fader Lukas, orolig:
“Vera Pettersdotter, du måste komma till Anna, det är bråttom hon måste till sjukhuset…”
Jag blev kall inom mig, hade glömt låsa hennes dörr. Något var allvarligt fel. Utan att tänka rusade jag ut. Vid porten mötte jag ambulansen och tänkte: “Snälla, låt det inte vara henne de tar med sig!”
Vid huset stod en polisbil, prästen och flera grannar.
“Vad har hänt med Anna?” fullkomligt slängde jag ur mig.
“Låter som förgiftning Hon ringde och sa att hon mådde dåligt, bad mig komma, sa inget mer. När jag kom låg hon avsvimmad med tabletter bredvid”
Uppsalapolisen, bredaxlad och bister, frågade:
“Vem är du till den drabbade?”
“Personlig assistent Socialarbetare. Vad har hänt med henne?”
“Försökte ta livet av sig!”
“Men hon levde som en ängel!”
“Då är det någon som pressat henne. Det får utredningen visa. Har du nycklar?”
“Ja”
“Följ med in. Du får se till så allt är avstängt.”
“Kylskåpet också?”
“Ut me’ maten på balkongen!”
När jag bar ut maten såg jag Annas mobil.
“Får jag ta den till henne?”
“Nej, allt stannar!”
Jag följde order, sedan kördes jag till stationen för förhör. Polisen log efter min berättelse:
“Tror du verkligen det är olycklig kärlek, eller?”
“Tja, vad annat”
“Då blir det nog inga fler bekymmer för någon. Hem och vila dig.”
Istället för att åka hem, tog jag en taxi till sjukhuset. I receptionen fick jag veta:
“Anna Fredriksdotter gick in nyss, förmodligen förgiftning. Ligger på intensiven. Hon har kvicknat till.”
“Kan jag träffa henne?”
“Du skämtar tidigast om några dagar. Och det är besöksförbud ändå influensan går. Är du syster?”
“Vän…”
“Bra, vi trodde hon var ensam. Rullstolen kan du ta när hon skrivs ut!”
Dagen därpå gick jag på nålar, ringde till jobbet och bad få behålla Anna trots allt:
“Hon finns kvar hos dig var lugn!” svarade chefen.
Alla följande dagar ringde jag till sjukhuset, men Anna hörde inte av sig. Fjärde dagen ringde en okänd kvinna:
“Du är Pettersdotter?”
“Precis.”
“Från sjukhuset här Jag är Annas sjuksköterska. Hon vill att du kommer. Men du får stå utanför fönstret, sal två, tredje fönstret åt vänster mot huvudentrén. Hon väntar klockan ett.”
“Tack! Kan jag ta med något?”
“Inget! Det är karantän!”
“Inte ens blommor? Det var ju åttonde mars nyss!”
“In-get!”
Jag hann med två klienter, och tog mig till sjukhuset före lunch. Vid rätt fönster stod jag och väntade, men såg inte Anna först. Precis när jag ville kasta en snöboll öppnade hon fönstret, blek men leende. Hon försökte säga något men rutan stängde ute allt ljud. Till sist visade hon upp ett papper: “FÖRLÅT”.
Jag viftade, morrade att det inte var så farligt, men inom mig blev det glädjetårar. Hon hade släppt sin ilska! Vid avsked tecknade vi till varandra att ses igen och jag gick därifrån, upprymd och med den nyvakna solen glimmande över domkyrkotornet. Alla mörka vinterns sorger var plötsligt borta, våren hade kommit och jag fylldes av tårar över vilken enveten, enveten get vår Anna ändå är.
