Ett föräldrahjärta. En berättelse Tack för ert stöd, för gillamarkeringarna, ert engagemang och era kommentarer på mina berättelser, för att ni följer mig och ett STORT tack från mig och mina fem katter för alla donationer. Dela gärna era favoritberättelser i sociala medier – det gläder verkligen författaren! – Varför ser du så dyster ut imorse? Du ler ju inte ens, kom nu så äter vi frukost. Maken klev sömnigt in i köket och sträckte på sig, äntligen en ledig dag. På spisen fräste stekt ägg och bacon, medan frun hällde upp te. Hon smackade över mer än halva äggröran och la brödet på hans tallrik, – Ät nu, käre du! – Vad nu då, har jag gjort något fel, Anna? – frågade Anders mjukt. – Vi har båda gjort fel, våra barn har vi inte uppfostrat rätt, – Anna satte sig bredvid, utan större aptit. – Dottern och sonen är vuxna nu. Vi har nekat oss mycket för deras skull när vi uppfostrade dem, det var sådana tider. Vi stöttade dem, men vem stöttar oss, ens med några ord nu? För dem är det bara problem, de har tråkigt eller har ont om pengar. Både Lina och Erik bara klagar. – Hur menar du det? Anders hade redan ätit klart och bredde nu smör på en ny brödskiva, sedan sylt ovanpå. – Du har det enkelt, för de skriver ju allt till mig, till sin mor. Erik ville gå till bowlinghallen med familjen igår, bad om pengar tills lönen, men jag blev arg och sa nej. Då blev han jättesur, och Lina ringde strax innan, är deppig för att det inte går bra med hennes sångkarriär. Det är ju lite väl, visst är det kul att sjunga – gör det för själen, men man måste ju jobba också! Hon vill leva på sitt sjungande, men det funkar inte. Alla passar inte för det, det borde hon insett. Dags att söka ett ordentligt jobb! Och som barn var de bästa vänner men nu verkar de knappt prata med varandra! Anna puttade undan sin kalla äggröra och började dricka te. – Oroa dig inte så, allt ordnar sig, vi var ju också unga en gång, minns du? – försökte Anders trösta, men Anna blev bara mer upprörd. – Äsch, det är du som ska minnas! Vi levde efter våra tillgångar och var glada för det lilla! När Erik föddes var vi lyckliga. Vännen gav oss vagnen och sängen, systern pyjamaser och småkläder efter sin äldste. Allt välanvänt, men såg nytt ut, barn växer snabbt. Vi var lyckliga, och när vi köpte vår Volvo kände vi oss rika! Vi fick eget garage, kände oss som kungar! Men våra barn – om de inte varit utomlands så har livet misslyckats. Var det så vi ville ha det? – Tiderna har ändrats, Anna. Det finns fler frestelser nu, de är unga, ge dem tid, de kommer förstå. – Hoppas det inte är för sent, de riskerar att slarva bort allt i jakten på rikedom, livet går så fort! Tänk, när jag ser mig i spegeln – är det där jag? Jag är ju mormor! Och du är morfar… De hann inte prata klart innan telefonen ringde, det var sonen Erik. – Nu är det väl något igen, – Anna tog telefonen, hennes ögon blev stora och hon hoppade upp. – Anders, klä på dig snabbt, Erik har hamnat på akuten, det var hans granne på avdelningen som ringde. – Vad har hänt? – Anders slet åt sig kläderna. – Förstod inte riktigt, vinkelslipen sprack och skar handen. De försöker sy fast handen, hoppas allt går bra, hoppas han inte förlorar den! Vi måste åka nu. De kastade snabbt på sig kläderna, inte unga men inte gamla föräldrar, och skyndade iväg till sjukhuset, oroliga. På vägen ringde Lina: – Mamma, jag kommer förbi till lunch, går det bra? – Kom, lilla vän, vi är nog tillbaka då, – ropade Anna andfått och sprang efter Anders till busskuren. På sjukhuset blev de direkt lugnade, handen kunde räddas, men de fick vänta innan de fick se sonen. – Jag går ingenstans, ni får släpa ut mig, – Anna satte sig i väntrummet, Anders bredvid. Då kom Lina inspringande, slängde sig om dem: – Mamma, varför är ni så ledsna? Allt gick ju bra. Erik hade extrajobb igår, lagade någons bil. Något fastnade så han skar sig på bultarna. Han är vaken, allt är sytt, han kan röra fingrarna, mamma, du ser ut som ett spöke, allt är okej! – Hur vet du det? – fick Anna fram. – Jag och Erik messar alltid, han fru också. Vi hjälper varandra, varför? – Vi trodde ni inte hördes… varför har ni aldrig sagt något? – förklarade Anders. – Pappa, ni är så starka och alltid så ordentliga, vi vill bara inte oroa er i onödan. Dessutom ser ni fortfarande unga ut, vi vill bara ge er chansen att njuta nu. – Jaha, jag trodde ni inte brydde er alls, – log Anna. – Mamma, ni är en fantastisk generation. Vi försöker bli lika er, men vi är inte riktigt där än, men vi försöker, förstår ni? Föräldrarnas oro lättade och de log. – Mamma, pappa – jag fick jobb! Och så får jag sjunga på olika tillställningar. I förrgår var jag på förskolan och igår på äldreboendet, de applåderade så! En gammal dam började till och med gråta – hennes dotter är känd artist men hon ser henne aldrig, så hon bor på hem… hemskt egentligen! Plötsligt slängde Lina sig om sina föräldrar: – Vi älskar er verkligen, tro inget annat… Då fick de veta att de fick komma in till Erik. Anna var nära att börja gråta, men Erik sa lugnt: – Mamma, ta det lugnt, det värsta är förbi. Pappa berättade ju om när du blev stucken av getingar i garaget, låg på sjukhus och nästan dog, sådant händer. När jag kommer hem firar vi nyår hos oss, vi hinner ju aldrig ses annars, okej? Och Lina skulle ju ändå presentera sin kille för oss – har du inte sagt det än? Anna och Anders promenerade hemåt efter sjukhuset. Inte gamla, men inte längre unga föräldrar. Åh, detta föräldrahjärta, det oroar sig alltid för sina barn. Man tror alltid att alla andras barn är perfekta, och man önskar så att de egna ska lyckas, göra rätt, lyssna på sina föräldrar. Men de går sin egen väg… Och våra barn är fina – de är ju våra barn.

Ett föräldrahjärta. Novell

Tack för allt stöd, för gillningar, omtanke och era kommentarer på mina berättelser, prenumerationer och ett STORT tack för alla donationer från mig och mina fem katter.
Dela gärna dina favoritberättelser i sociala medier det värmer verkligen författarens hjärta!

Varför ser du så bekymrad ut i morse? Du ler ju inte ens, kom, nu äter vi frukost.

Henrik kom in i köket och gäspade, äntligen lördag.

På spisen fräste ägg med bacon, och hans fru hällde upp te. Hon la upp största delen av äggröran på hans tallrik och skar en skiva bröd Ät nu, ta gaffeln!

Vad är det? Har jag gjort något fel, Ingrid? frågade Henrik lugnt.

Det har vi båda gjort. Vi har kanske inte uppfostrat barnen helt rätt, sade Ingrid Elofsson, satte sig bredvid och började äta, fast utan någon vidare aptit.

Dotter och son är vuxna nu, vi har avstått från mycket för deras skull när de var små. Vi fanns alltid där för dem, men vem finns för oss, åtminstone med några vänliga ord? Allt vi hör från dem är gnäll, antingen är deras liv tråkigt eller så har de ont om pengar. Både Malin och Jonas bara klagar.

Vad får dig att tro det?

Henrik hade redan ätit upp sina ägg och bredde smör på en färsk brödskiva, innan han la på sylt.

För dig är det lugnt, de skriver till mig, till sin mamma. Jonas ville ta med familjen på bowling igår, frågade om jag kunde låna honom lite pengar till löning, men jag blev arg och sa nej. Blev så klart besviken. Och Malin ringde innan dess, karriären som sångerska går inte som hon vill och humöret är i botten. Visst, det är kul att sjunga, men man måste ju ha ett vanligt jobb också! Hon vill leva på musiken, men det går ju inte. Alla har inte den lott, det måste man inse och hitta ett “riktigt” jobb i stället! Och dessutom, som barn var hon och Jonas så nära, nu verkar de knappt prata med varandra.

Ingrid sköt undan sin kalla ägg och drack te istället.

Oroa dig inte så, allt ordnar sig. Vi var ju unga en gång också, minns du, försökte Henrik lugna henne, men hon blev bara mer upprörd.

Henrik, tänk tillbaka nu. Vi levde efter våra tillgångar och var glada för det lilla! När Jonas föddes blev vi så lyckliga. Barnvagnen och spjälsängen fick jag av min bästa väninna, kläderna och filtarna ärvde vi från min systers pojke. Allt var begagnat men som nytt, barn växer ju så snabbt. Och vi var ändå lyckliga, och när vi köpte Saab 99:an, då kände vi oss verkligen rika. Vi hyrde garageplats här utanför huset, vi trodde vi var kungar! Våra barn, om de inte varit utomlands så tycker de att livet är misslyckat, var har de fått det ifrån? Har vi lärt dem det?

Tiderna förändras, Ingrid, det finns mer frestelser nu och de är unga. Vänta, de kommer inse med tiden.

Bara det inte är för sent, de jagar efter det materiella och livet bara springer iväg, Henrik. Tänk att när jag ser i spegeln är jag redan farmor. Och du är morfar

Samtalet avbröts av telefonen, det var sonen Jonas.

Nu är det väl något igen, suckade Ingrid och svarade. Ju längre samtalet pågick, desto större blev hennes ögon. Hon reste sig hastigt.

Henrik, ta på dig snabbt, Jonas har åkt in till sjukhuset, det var hans rumskompis som ringde från avdelningen!

Vad har hänt? Henrik reste sig lika snabbt och började klä sig.

Jag hann knappt förstå, någon vinkelkap på handen … skivan gick sönder och skar honom. De försöker sy fast handen, jag hoppas det går bra, måste det hända nu också!? Tänk om handen gått förlorad! Kom nu!

De klädde på sig i all hast, inte unga längre men inte heller gamla, med blicken fylld av oro.

Och sprang, glömde allt annat, till sjukhuset och deras son

På vägen ringde Malin Mamma, jag kommer över på lunch senare, går det bra?

Kom du, gumman, förhoppningsvis är vi hemma igen då, flämtade Ingrid i luren och rusade efter Henrik mot busskuren

På sjukhuset blev de genast lugnade, handen var räddad men de fick ännu inte träffa Jonas.

Jag går ingenstans förrän jag får träffa honom, sade Ingrid bestämt och satte sig ner i väntrummet. Henrik satte sig bredvid.

Plötsligt kom Malin inspringande och omfamnade dem.

Mamma, ni ser ju bedrövade ut! Allt har gått bra. Jonas var kvar på extrajobb igår, skulle hjälpa någon med bilen. Något fastnade, han skulle såga av några bultar men råkade skära sig. De har sytt, fingrarna rör sig, slappna av! Ni behöver inte se så förskräckta ut!

Hur vet du det? önskade Ingrid veta.

Jag chattar ju jämt med Jonas och hans fru Lena också. Vi ställer upp för varandra, vadå?

Vi trodde ni knappt hade kontakt, varför har ni aldrig sagt nåt? undrade Henrik.

Men pappa, ni är ju så starka och kloka, ni klarar allt! Vi vill inte bekymra er i onödan, log Malin. Dessutom ser ni unga ut, vi försöker ge er egen tid att njuta lite av livet.

Så ni har tänkt så Jag trodde ni glömt bort oss helt, log nu Ingrid också.

Inte alls, mamma. Er generation är ju gjord av segt virke. Vi försöker ta efter, även om det är svårt ibland, men vi gör vårt bästa, förstår ni?

Föräldrarnas ansiktsuttryck blev lite ljusare.

Mamma, pappa, jag ville ju berätta jag har fått jobb nu. Och ibland får jag sjunga på olika evenemang. I går sjöng jag på ett äldreboende, oj vad de klappade! En gammal dam började gråta, hennes dotter är en känd sångerska men ständigt ute och reser, har lämnat sin mamma här, så sorgligt.

Malin kramade plötsligt sina föräldrar hårt Och vi älskar er så mycket, ni ska veta det

Då fick de äntligen gå in till sonen en kort stund. Ingrid höll nästan på att gråta, men Jonas log och sa lugnt:

Mamma, det är lugnt, det värsta är över nu. Pappa, du brukade ju berätta om getingboet som du råkade ut för i garaget där bilen stod du låg ju på Sahlgrenska, nästan dog. Saker händer. När jag är ute igen, kom och fira nyår hos oss. Vi ses ju så sällan, det vore trevligt! Malin vill också presentera oss för sin nya kille, visst var det så?

På vägen hem gick Ingrid och Henrik hand i hand längs gatorna i Göteborg det var fint väder och de behövde andas ut.

Inte gamla, men inte längre unga föräldrar.

Ack, detta föräldrahjärta det slutar aldrig oroa sig för sina barn. Man tror alltid att andras barn är mer ordentliga, och man vill så gärna att de egna ska ha det bättre, leva rätt, lyssna på sina föräldrar.

Men barnen har sin väg att gå, oavsett hur den ser ut. Och våra barn är våra barn, och vi älskar dem som bara svenska föräldrahjärtan kan.
Och kanske är tryggheten i att alltid älska och oroa sig den bästa gåvan vi kan ge, när livet ibland känns svårt.