Ett Fantastiskt Liv
På min vän Hanna och hennes bröllop festade vi i två dagar: livligt, mätt och hjärtligt. Brudgummen, Erik, var lika stilig som en ung Mikael Persbrandt, och hade en förvånansvärd ödmjukhet för sin hisnande skönhet. Alla gästerna försökte tyst studera Erik: himmelskt klarblå ögon, opassande långa mörka ögonfransar för en man (varför ger naturen detta till män, egentligen? Jaja!), markerad haka, rak näsa och sammetslen hud med solbränd underton. Slutklämmen nästan två meter lång och bredaxlad som en viking. Om inte vi älskade Hanna så mycket hade vi nog gjort oss ovänner över denne ofattbara exemplar direkt vid bröllopsbordet. Han var sannerligen en syn.
Hur har du fått tag på en sådan snygging?! dök vi på Hanna, och var och en av oss försökte se så ensam och olycklig ut som möjligt, för att eventuellt locka till oss någon lika vacker släkting.
Men sluta tjejer! Jag älskar Erik för hans enkelhet. Han kommer från en liten by utanför Umeå. Han är händig och har skött ett helt lantbruk tillsammans med sin mormor. Vi träffades när mina föräldrar köpte sommarstuga i hans by. Han är omtänksam, snäll och pålitlig. Så ordningsam han är helt otroligt. En riktig karl! Det tog mig ändå tio nätters övertalning att få honom med till Stockholm, haha.
Erik anpassade sig snabbt. Han gjorde succé både på jobbet hos svärfar, med nya släkten, och i staden: lärde sig förstå god whisky, parfym, politik, konst, resor, Dow Jones-indexet, sport, och blev av med sin norrländska dialekt. Han satte sig bakom ratten på en Volvo som svärfar vänligt nog lånat ut till dem, och han fick ett mycket bra kontor bredvid just svärfar. Vem som ordnade deras lägenhet, är det väl ingen idé att fråga om.
Redan andra året hittade Hanna Eriks svaghet vita strumpor. Han strosade alltid omkring i skinande vita strumpor hemma, hos andra, i gummistövlar, och trampade orädd på smutsiga golv i provrum till och med utan tofflor.
Hanna älskade inte direkt dessa vita plagg, men anpassade sig. Hon skurade golven två gånger om dagen och köpte blekmedel i drivor. Så fick Erik sitt smeknamn Strumpan.
Det var på åttonde graviditetsmånaden som Hanna fick veta att Erik hade en älskarinna som märkligt nog också var i åttonde månaden. Strumpan blev utkastad, fick sparken, försköts och gräts över på ett dygn.
Sedan följde sega, tunga höstdagar. Hanna låg hela tiden på sin ofattbart stora säng och stirrade med torra ögon i taket. Jag gråter sen, sa hon, det är inte bra för barnet.
Vi tog vaktturer vid hennes sida för att stödja henne med tystnad. Vi ville gråta, bränna böcker över våra öden och riva ut svekfulla sidor. Men vi måste bara vara tysta och vänta.
På hemgången från BB firade vi högljutt, viftande med ballonger, tjatade på personalen om att dricka en kopp te och bege oss mot vargar och samer i den norrländska skogen, önskandes alla lycka och hälsa. Den nyblivna morfadern var värst han hade tidigare under natten, efter att blivit känslosam, lovat lokalvårdarna att städa efter sig och skrivit ett stort, snett meddelande under Hannas fönster: Tack för barnbarnet!. Han försökte dessutom sjunga trots allt men stoppades vänligt av ordningsvakten, som istället bjöd in honom att visa sin lycka inne i vaktkuren med en liten slurk konjak.
På utskrivningsdagen var morfar pigg, fräsch och, vill jag minnas, nästan självlysande. Han grät av stolthet och lycka precis lagom, och med hjärta. Vi grät också, hela gänget, skrattade och omfamnade Hanna. Vi såg försiktigt ner i det blå kuvertet med lill-Igor i, och såg till att inte nämna någonting om grekiska näsor. Men Hanna grät inte ens av glädje:
Jag tar det senare. Kanske påverkar mjölken.
Två månader senare tog Hanna sitt lilla barn, och gick för att hälsa på Erik. Inte med tändstickor och batterisyra, men med en enorm vilja att slåss och skrika. Hon ville anklaga, slå i väggen, skämma ut honom och försöka bli befriad från den samlade smärtan som liksom höll henne fast i sängen. Hon ville lägga den där onödiga smärtan på förrädaren på förgöraren av hennes och deras lilla sons värld.
Och hon ville också kolla den där skamlösa kvinnan i ögonen, hon som delat säng med någon annans man. De ögonen skulle säkert vara kaxiga, kanske vackra. Spottar hon dem, bestämde Hanna sig. Eller river till, om det behövs.
Av en slump fick Hanna reda på var Erik höll till, tack vare ett par hjälpsamma tanter vid lekparken när hon var ute med vagnen. De målade upp vägen dit, gav tips på vedergällning. Hanna frös till, ville gråta, men gick ändå.
Nu stod hon vid rätt port, femte våningen i ett slitet hyreshus. Första tanken: Med min tur är säkert ingen hemma. På andra våningen hoppades hon nästan det. På tredje hörde hon skrik från en barnröst uppifrån.
En smal och ledsen flicka öppnade dörren, och påminde inte alls om någon fatal skönhet som krossat ett äktenskap. Medan Hanna stod där och töntigt glodde på den snörvlande tjejen, vrålade barnet i bakgrunden.
Hej Hanna, sa flickan. Erik är inte här han stack för två veckor sen. Jag vet inte var han är.
Hanna tappade suget för att bråka. Hon ville egentligen bara kliva in, trösta bebisen, och säga något vasst: Om du gillar åka kälke, får du dra den också, typ. Kanske säga ett och annat elakt ord. Det har man rätt till, när man blivit bedragen.
Barnet Pavle var torr, men med svullna ögon och nålstick i pannan av gråten. Han var garanterat hungrig; skrek av all kraft, och hans trötta, förlorade mamma låg bara på hallgolvet och ylade.
När Hanna letade i tomma skåp efter ersättning och rotade i kylskåpet utan att hitta något, minns hon knappt bara ett papper på köksbordet med de hemska orden Jag orkar inte mer.
Flickan talade medan hon grät som till en nära vän: Hon måste flytta från andrahandslägenheten om några dagar. Mjölken var borta, Erik var borta och hon hade aldrig haft några pengar. Hon skämdes och bad om förlåtelse. Och Hanna fick gärna slå henne, det var hon värd. Pojken hette Pavle, nästan lika gammal som Igor bara nio dagar äldre.
Hanna skyndade hem, för hennes egen Igor skulle snart skrika efter mat. Men det var tungt två proppfulla ICA-kassar i händerna, flickan (Otilia) sprang bredvid, bärande en mätt Pavle. Hanna funderade på var två sängar till skulle rymmas.
Tre år senare var vi på Otilias bröllop, fyra år senare på Hannas andra. Hannas man avskyr vita strumpor och tycker livet ska vara färgstarkt och han älskar sin fru, son och deras två döttrar. Otilia har fyra söner, och hennes man hoppas än på en liten flicka.
Livets prövningar och förluster smakar bittert, men leder oss ibland till oväntad värme och gemenskap. Några strumpor kan alltid bytas ut men riktig lojalitet och vänskap håller livet ut.
