Dyrbar nöje
Saga, inte nu igen! Hur länge ska det hålla på? Jag tjänar pengar bara för din katts skull!
Katten, som Saga försökte trycka ner i transportburen, lyckades slingra sig ur hennes grepp, slog ner på golvet och kröp skakande in under tamburskåpet, med en djup, bedrövad jämrande. Om man såg på honom, verkade det som om katten som Saga för länge sen gett det festliga namnet Bellman var beredd att sälja sitt värdelösa, enligt Daniel, liv för högt pris.
Länge, eftersom Bellis, som Saga ömt kallade sin vän, hade bott hos henne i över tio år. Hur gammal katten egentligen var, visste Saga inte. Hon hade hittat honom på gatan. Inte som kattunge ens. Han var redan vuxen då, om än ung, enligt veterinären där Sagas mamma Karin fick höra.
Till kliniken hade Karin, Saga och det lilla kattbyltet farit, fastkilad mot bröstet i Sagas gamla filt.
Hjälp honom, snälla!
Var har ni hittat det här vilddjuret? undrade veterinären skeptiskt. Han ser ut som en gårdskatt.
Spelar roll, om han är fin eller inte? Han är vår katt och han mår dåligt! Skynda er! Har jag andra pengar än folk med raskatter?
Karin var så arg att veterinären valde att inte säga emot. Klokt nog.
Karin Svensson var ovanligt envis. Inte så konstigt! Försök själv att uppfostra ett barn utan pappa eller stöd och samtidigt ta hand om två äldre föräldrar. Allt på en förskolelärarlön. Då lär man sig att bita ifrån!
Stå upp för sig det kunde Karin verkligen. Samtidigt var hon otroligt snäll. Älskade barn och katter, ibland också hundar, trots att hon varit rädd för dem sedan barnsben.
Hon gav sig aldrig i första taget. Varken med grannarna på gården, föräldrarna till förskolebarnen eller främlingarna som då och då trodde att den smala, ensamma kvinnan var ett lätt byte.
Men ändå, Karin gjorde det på ett sätt som förbryllade de flesta. Hon skrek inte. Hon svor inte. Hon hittade alltid rätt ord så att den som var ilsken plötsligt tystnade och började prata om sig själv, besvär, svårigheter. Karin lyssnade tålmodigt, nickade, visade förståelse. Efter en stund tackade de flesta av, bad om ursäkt och gick hem.
Hur det funkade, visste aldrig Karin. Hon kunde tala med främlingar, men med de närmaste det gick aldrig.
Hennes man hade lämnat henne en vecka efter bröllopet. Karins mamma skämtade ibland om hur ändå lyckat det varit, att han stod ut så länge.
Det var sårande, men Karin såg att mamman kanske hade rätt. Med någon som hon blev det ingen stadig grund eller familj. Mannen log hånfullt när han gick och sa:
Nå, någon kvinna är du då inte… Det är som om jag vore balettdansös!
Karin blev ledsen, förstås.
Men efter några månader fick hon veta att hon väntade barn, och det gav lugn. Hon var kvinna, ändå! Män föder minsann inte barn!
Att få Saga väntade Karin på, mer än någon annan högtid. Hennes liv hade få festliga dagar, men det här var ett underverk!
Karins mamma blev upprörd över beslutet att behålla barnet.
Varför? Bara till besvär! Du är ung, rätt söt och har ändå vissa möjligheter. Får du barn? Då blir det makaroner och havregryn varje dag! Och barnet likadant. Barn, Karin, är ett alldeles för dyrt nöje. Det förstår du inte nu. Men det gör du snart!
Men, mamma, är det inte så vi har levt?
Just precis! Och vad har det gett oss?
Karin grubblade, men fick ingen ro. Att inte få sitt barn kändes som en domning som höll på att kväva henne inifrån. Hur kunde hon ta bort något hon redan bar i sig? Ingen annan än hon hade rätt att ta det beslutet. Hon försvarade nu inte bara barnet, utan sig själv.
Det var farmor Märta som satte punkt för funderingarna. Hon dök plötsligt upp i staden, rättade till den finklädda sjalen, bara för särskilda tillfällen, och sa:
Följ hjärtat, Kaija! Jag hjälper dig!
Men farfar då? Han är själv kvar därute på gården!
Han klarar sig, ska du se! Och inte det, så tar vi honom med hit.
Ett välbekant, broderat linnepaket lades försiktigt på bordet. Karin såg att det var den gamla bröllopshandduken hon sytt till farmors namnfest en gång.
Känner du igen? Öppna!
Så mycket pengar hade Karin aldrig sett. Inte före, inte efter.
Farfar sålde föräldrahemmet. De ska bygga väg mitt genom byn nu. Marken är dyr. Och alla våra sparpengar finns här. Till en lägenhet räcker det i alla fall. Sen får du klara dig.
Men, farmor, jag kan inte…
Det kan du visst, Kaija! Tänk på barnet. Vem ska annars ta hand om det om inte mamman?
Det här paketet blev droppen som fick bägaren att rinna över mellan Karin och hennes mamma.
Jaså, så nu… När jag bad om hjälp, mamma, vad sa du då? Inga pengar! Räkna inte med nåt! Men nu? Du kommer hit med det på silverfat?
Farmor slöt dörren och pratade länge med dottern. Men Karins mamma ömkade henne inte. Hon vägrade fatta varför Karin, med all hjälp och stöd, med boende till och med, så motsträvigt skulle ta emot lyckan. Det var ändå bättre än att vinna på Lotto!
Karin insåg aldrig riktigt vad hon hade gjort för fel. Hon var ingen slarver. Hon blev gravid med sin make, vilket ju var normalt. Och farmor hade sagt: “Det är bådas ansvar om det går snett. Man kan inte dra en släde där den ena hästen drar allt och den andra bara åker.”
Han var ju en riktig hingst, din man! Då får man dra extra lass! Du är så ung än, Kaija.
Karin visade tacksamhet många gånger om.
Lägenheten blev köpt, och Karins beundran för farmor Märtas envishet bara växte. Genom att pruta och argumentera sönder mäklaren fick hon både till en fyrarumslägenhet, och en rejäl rabatt.
Vad tittar du så på, stumpan? Jag har sålt både potatis och kål på torget hela livet. Det är svårare att sälja än att odla!
Lägenheten var stor, från sekelskiftet, i renoveringsbehov. Men det fixades av ett glatt gäng hantverkare, under farmors stränga ledning.
Första gången Karin försiktigt kikade in i rummet där spjälsängen redan stod och började storgråta.
Vad gråter du för, lilla du? Nu ska vi vara glada! Farmor torkade sonika näsan och kommenderade, Kom, nu lär du dig nya köket!
Saga föddes lite för tidigt. Karin oroade sig men allt gick bra. Flickan växte upp stark, men så ömtålig. Karin bestämde sig: sitt barn skulle hon aldrig fräsa åt.
Farmor är närmast för dig numera! Köpte lägenhet, hjälper till med barn! Och jag då? Ni vill inte släppa in mig, så att jag kan vara med Saga!
Mamma, du FÅR ju komma. Bara undvik bråk. Saga blir rädd.
Rädd! Hon är spädbarn! Vad skulle hon skrämmas av, att jag pratar högt?
Mamma, du skriker…
Karins tårar var nära.
Vänta du! Din dotter kommer att prata till dig likadant!
Det gör hon aldrig! Karins tårar försvann som genom ett trollslag.
Vi får väl se! Det handlar om uppfostran. Jag skämde bort dig! Så blev du sådan här mot mig! Nu har du din dotter och vill inte ha mamma!
Tack, mamma! Karins röst blev lika lugn som alltid.
Tack för vad då?
För läxan, mamma. Nu vet jag exakt hur jag inte ska göra med mitt barn!
Karins enda tanke var: “Jag ska inte bli som min mor!”
Lätt att säga, svårt att genomföra.
Karin var inte säker på att hon alltid gjorde rätt. Men Saga var aldrig trotsig eller elak, men en otrolig vilja hade hon direkt från födseln.
Mamma, får jag en karamell?
Efter maten, Sagalill.
Får jag två efteråt om jag äter fint?
Du är för rolig. Ja, två då.
Så där lades grunden till Sagas karaktär. Hon lärde sig snabbt att tjafs och bråk lönar sig inte. Inte ens farmor kunde hon hetsa upp. Saga brukade klappa farmor på kinden och säga:
Snälla farmor, bli inte arg. Det är så fult med rynkor. Kom så slätar jag ut dem!
Det hjälpte, varje gång.
Sakta blev allt bättre i familjen.
Karin arbetade, farmor och farfar som flyttade till staden efter att sålt gården hjälpte till med Saga. Tillsammans klarade de allt.
Sen blev farmor sjuk. Läkarna ville inte säga varken bu eller bä. Det behövdes inte för Karin. Hon förstod ändå.
Farmor, ska vi åka till Stockholm?
Vad skulle det vara bra för, Karin? Jag är inte rädd för att dö. Vad som oroar mig är att lämna er. Och farfar. Lova att ta hand om honom!
Men farmor…
Säg inget. Allt blir nog bra.
Det var under den tiden Saga släpade hem Bellman.
Dagen då Bellman kom förlorade Karin nästan sin dotter. Saga lämnade skolan som vanligt, tog vägen hem men försvann.
Farfar, som skulle möta henne, missade henne med bara någon minut.
Var kunde ett barn ta vägen på en rak väg hem? Ofattbart!
Alla letade vänner, föräldrar, elever, Karin som kallades från jobbet, farfar, till och med farmor.
Men det var Saga som kom springande, när Karin redan tänkte ringa polisen, med ett ansikte som var mer förvridet av sorg och medlidande än rädsla.
Karin sa inget, bara tog Sagafilt, svepte om den utmattade katten, och frågade:
Är du okej, hjärtat?
Ja, men han har det ont!
Efter det travade Karin iväg till veterinären.
Katten mådde illa, hade blivit tuggad på av några hundar, men ingen allvarlig fara. Bellman blev snabbt omplåstrad.
Ta med honom hem! Vaccinera när han mår bättre. Och skaffa pass, med honom ser det ut som han är vagabond.
Karin såg på räkningen och muttrade:
För det här skulle jag kunna köpa två raskatter…
Väl hemma insåg hon att pengarna inte skulle räcka månaden ut, inte med medicin till både katt, farmor, och med Sagas födelsedag om bara en vecka.
Mamma, får jag be om en sak? Saga smög in på köket.
Vad nu då, lilla vän?
Jag vill inte ha någon present. Får han stanna? Han är min present…
Karin tittade på gråa lilla Bellman, som envisades med att krypa ur kartongen och kurra vid hennes fötter. Hon suckade och nickade. Klart katten fick stanna.
Och på ett märkligt sätt började allt förändras när Bellman blev en i familjen.
Karin insåg att hon hade fått nog av att överleva på förskolelärarlön och två pensioner. Hon sade upp sig, blev barnflicka i en fin familj tack vare en väns tips och ångrade bara att hon inte gjort det tidigare.
Efter det blev jobbet aldrig ett bekymmer. Hon rekommenderades vidare, från familj till familj, och lönen steg varje gång. Alla ville ha just henne.
Varje kväll klappade hon katten över det nu läkta örat.
Bellman, tack! Utan dig hade jag inte vågat.
Bellman spann, trampade med tassen mot hennes hand, och spanade alltid efter Saga. Hon var ändå hans största vän.
Han satt bredvid Saga vid skrivbordet när hon gjorde läxor, höll tassen på hennes bok, och låg hos henne när hon satt vid farmors dörr med tårar i ögonen, när både farmor och, bara månader senare, farfar gick bort.
Han fanns kvar när Karin mötte sin gode man och till slut vågade gifta sig igen. Den här gången var han någon som såg henne för vad hon var, och skyddade henne till och med mot svärmor, som snabbt föll för sin humoristiske svärson, särskilt när han lånade ut bilen till hennes kolonibord och potatislådor.
Nu kunde Karins mamma promenera stolt ut från porten med ett bricka plantor och säga till grannarna:
Svärsonen kör mig till landet!
När Saga så småningom började på universitetet valde hon att stanna kvar i barndomshemmet. Dit tog hon också med sig sin pojkvän.
Oj Saga, du bor ju i ett palats!
Haha, säger du det!
Så mycket plats! Vad är det där för något?
En väsande Bellman rullade ut ur sovrummet, älgade fram mot Daniel, som hoppade baklänges. Bellman hatade Sagas kille. Varje chans han fick jagade han katten träget (försökte undvika att Saga såg det).
Året gick. Saga och Daniel gifte sig, men något i relationen brast. Daniel började anmärka på allt, så att Karin, som hade blivit Sagas stöd, nog blivit alldeles bestört.
Vad är du för kvinna, Saga? Det där är ingen gryta, det är blask! Kan du inte laga mat? Hur ska du bli en fru då?
Matlagning hade tack och lov farmor lärt Saga. Daniel hade ändå inga andra anmärkningar förrän Bellman blev sjuk.
Vad kostar det här?! Han stirrade på räkningen från veterinärkliniken. Är du galen?! Det finns ju billigare behandlingar till folk!
Daniel, han är inte bara en boll av päls! Han är en i familjen.
Men inte min! Säg till om du fortsätter, så åker han ut direkt!
Saga, som samma morgon fått veta att hon var gravid, teg. Men på morgonen därpå klarade Bellman än en gång inte att hålla sig, och veterinärbesöket blev nödvändigt. Daniel kom hem från sin joggingrunda och mötte dem i hallen.
Ska du iväg med den där igen?! Nog! Nu räcker det! Dags att bli av med katten, det är fan inte rimligt att lägga pengar på en så meningslös päls! Ut med honom i mitt hem ska han då inte vara.
Men då går jag också. På riktigt. Inte en dag till utan Bellman.
Gå då! Jag orkar inte längre!
Något bröts mellan dem den kvällen. Saga förstod plötsligt att hennes framtid inte fanns där.
Hon sa inget om att det var hennes hem. Hon stack handen i hans jackficka, tog nycklarna, räckte dem över.
Jag är gravid. Jag får inte vara stressad. Katten förstår det, men det gör inte du. Gå nu, snälla. När du har lugnat dig, kan vi prata. Men bo ihop det fungerar inte längre. Om du så lätt kan kasta ut den som varit min trygghet, vad händer med mig när du tröttnar? Mina känslor bryr du dig inte om. Har jag rätt? Då så. Det var mycket som var fint mellan oss, men nu är det för mycket dåligt. Det är mer än nödvändigt nu. Gå, men samla dina saker en annan gång. Nu har jag viktigare saker, Bellman måste till veterinären.
Daniel protesterade inte. Han samlade papper och jacka, gick.
Saga visste, han hörde inte ens hennes erkännande om barnet. Allt i hans huvud kretsade runt katten som skulle bort.
Hon satte ner transportburen på golvet, väntade på att Bellman självmant steg in och sa:
Beredd? Nu lägger vi om kursen, och hälsan först!
Katten blev frisk. Självklart skulle Saga få göra många fler turer med transportburen till veterinären, men nu fanns även en liten hand som fick dra honom i svansen för Sagas dotter fick Bellman göra precis allt.
Och Saga fick världens bästa barnvakt i Bellman, som la sin tass på barnets kind tills hon somnade. Dottern blev så lik Karin att Saga funderade på att döpa henne efter mormor, men avråddes av sin mamma.
Prata med Daniel om namnet. Ni får dela på ansvaret. Ni kommer inte att leva ihop, men flickan förtjänar det bästa. Det kommer bli tufft, men ni klarar det!
Saga lyssnade förvånansvärt nog på mamman, vilket överraskade Daniel.
Otroligt, jag visste inte du hade sådan kvinnlig klokhet.
Jag växer, Daniel. Nå vad säger du då?
Jag säger… tack. För att du inte satte dig själv framför barnet. Jag vill hjälpa till, Saga.
Och Daniel höll sitt löfte.
Lilla Elin växte upp med två hem, två sängar, två kaniner en hos pappa, en hos mamma, två mormödrar Karin och Linda, Daniels mamma. Men kärleken var en och samma, överallt. Och Elin såg att om alla bryr sig om henne och vill att hon ska ha det bra, kan de inte vara ovänner.
Den insikten spred hon till varje vuxen: precis som hennes mamma gjort förr när hon, som liten, band ihop dem som glömde gamla oförrätter.
Och bara den gamla katten visste sanningen, men behöll den för sig själv. Inte för att han inte kunde prata, utan för att inget behövdes.
Alla förstod ändå har man en snäll kattmamma, blir kattungarna lika snälla.
Och lilla Elin hade det hur bra som helst, och en dag gav hon själva nytt liv till världen, böjde sig över vaggan, smekte barnets kind, precis som hennes mamma och mormor före henne, och viskade:
Hej, lilla vän… Åh som jag har väntat på dig.
