Dyrbar lycka
Maja, inte igen? Hur länge ska det hålla på? Jag jobbar ju bara för din katt!
Katten, som Maja försökte peta in i transportburen, vred sig loss ur hennes grepp, dunsade ner på golvet och smet in i hörnet av hallen, där han ylade klagande och djupt frustrerad. Att döma av hans uppsyn verkade han fast besluten att sälja sin, enligt Erik, föga värdefulla liv för det högsta pris han kunde få.
Mycket länge sedan, för Sigge som Maja ömt kallade sin fyrfota vän hade bott hos henne i nästan tio år. Hur gammal han var visste Maja egentligen inte. Hon hade släpat in honom från gatan, inte ens som kattunge. Han var redan vuxen, men fortfarande ung, som veterinären sa till Majas mamma på kliniken den där gången.
Det var dit Gunilla, Majas mamma, rasade in tillsammans med dottern och den inlindade katten omsorgsfullt i en gammal filt.
Hjälp honom!
Var hittade ni det där odjuret? Assistenten rynkade på näsan. Det där är ju en riktig råttkatt!
Och vad spelar det för roll? Han är min katt. Hjälp honom! Ser ni inte att han lider? Är mina pengar sämre än de som kommer hit med sina renrasiga djur?
Gunilla var ursinnig, så djurskötaren beslöt att inte bråka. Klokt val.
Gunilla Andersson var en ovanligt envis kvinna. Livet hade gjort henne så. Försök själv att uppfostra ett barn utan pappa eller stöd och dessutom ta hand om två gamla föräldrar och allt detta på en förskolelärares lön. Då växer det horn!
Men även om Gunilla kunde försvara sig, var hon en riktigt varm människa. Hon älskade barn, katter och ibland till och med hundar, även om hon alltid varit lite rädd för dem.
Hon lät aldrig någon sätta sig på henne varken grannarna, föräldrar till barnen på hennes avdelning, eller främlingar som trodde att den här ensamma kvinnan var ett lätt byte. Hos Gunilla blev det aldrig gap, aldrig gräl, men hon hittade alltid det argument som vände hela konflikten. Människor som nyss skällt tröstlöst, stod plötsligt och berättade om sina liv för henne, klagade över hur svårt allt var och Gunilla lyssnade, hanterade och väntade. Ofta tackade de henne innan de gick därifrån.
Hur det fungerade visste hon inte. Hur kunde hon hitta precis rätt ord så folk förstod var det gjorde riktigt ont? Hon hade en naturlig gåva att lyssna, att faktiskt höra.
Men just med de nära och kära räckte aldrig gåvan till.
Gunillas man hade lämnat henne en vecka efter bröllopet. Hennes mamma skämtade länge om att han ändå stannat oroväckande länge. Men Gunilla bestämde sig: mamma hade rätt. Med en sån som hon fick man varken gryta till middag eller ett riktigt hem. Inte undra på att hennes man sagt:
Du är lika mycket kvinna, som jag är balettdansör!
Det sved. Men efter några månader upptäckte Gunilla att hon väntade barn. Då lugnade hon sig. Hon var ju kvinna ändå män föder ju inte!
Och Gunilla såg mer fram emot dotterns ankomst än julafton eller födelsedag. Hennes liv hade aldrig varit fyllt av fest, men nu var det något stort.
Gunillas egen mamma var inte till stöd.
Men varför ska du ha barn, Gunilla? En börda! Du är ung, vacker och har ändå lite framtid. Men om du föder då blir det bara pasta och gröt! Barn är dyrbar lycka, Gunilla! Det förstår du inte än, men du kommer att förstå.
Har vi inte alltid levt så här, mamma?
Precis! Och vad har vi för gott av det?
Gunilla tänkte verkligen efter. Hon brukade lyda sin mamma, men den här gången gick det inte. Bara tanken på att ge upp barnet, tog andan ur henne. Skulle hon radera något som redan fanns? Och inte bara något litet inom henne, utan självinsikten: hon kunde faktiskt vara både kvinna och mamma, och det hade ingen rätt att ta ifrån henne. Att välja själv, tänkte hon inte på det var bara en sorts försvar.
Det var mormor som till slut satte punkt. Hon dök upp, nyduschad och med fint sjal, bara på högtider, och sa:
Föda, Gunilla! Jag hjälper dig!
Men mormor hur ska morfar klara sig ensam på landet?
Han är stark än! Om han inte orkar, så tar vi honom hit.
En prydlig bunt lades på bordet. Gunilla kände igen släktens gamla linnehandduk, som mormor broderat på sin egen namnsdag.
Känner du igen den? Rulla upp!
Gunilla hade aldrig sett eller hållit så mycket pengar före eller efter.
Morfar sålde huset. Det går en väg igenom byn nu. Jordlotterna är dyra idag, och våra besparingar är här. Det räcker till en liten lägenhet. Resten löser du själv.
Jag kan inte
Du kan visst, Gunilla. Tjafs inte! Gör det inte för dig, så för barnet.
Det där blev droppen som satte Gunilla i kurs mot konflikt med mamman.
Så det är så När jag bad om pengar, mamma, fanns det inga? Men nu är det hela silverfatet dukat? Det var det bästa du kunde säga!
Mormor jagade ut Gunilla och samtalade länge med sin dotter. Men någon försoning blev det aldrig; Gunillas mamma förstod aldrig hur Gunilla, trots detta förvirrande beteende, fått allt en kvinna kunde drömma om: stöd, hjälp till och med en egen bostad.
Gunilla förstod själv aldrig vad hon gjort för fel. Hon hade ju inte gjort något dumt. Det hade blivit som det blev. Som mormor sa: “Båda är skyldiga om det inte går inget dragdjur drar ensam, i ett par är båda lika ansvariga.”
Och han är ju karl dubbelt ansvar har han! Oroa dig inte, Gunilla du har livet framför dig.
Gunilla sade inget, men mormor tackade hon ofta.
Lägenheten blev av, och Gunilla förvånades över mormors beslutsamhet och förmåga. Hon terroriserade mäklaren till rabatt, valde perfekt läge. Mormor: marknadsvan. “Att sälja grönsaker dyrt är svårare än att rensa långa rader potatis.” Hon hittade en fyra, gammal men charmig, och med hjälp av några glada killar och en gravallvarlig arbetsledare var den tipptopp innan det vankades barn.
Gunilla grät i barnkammaren, men mormor torkade av henne snabbt och tog henne till nya köket.
Maja föddes för tidigt. Gunilla var nervös men allt gick väl. Flickan blev frisk och ganska snäll men framförallt bestämd, redan som liten.
Mamma, får jag ta en kola?
Efter lunchen, Maja.
Inte alls?
Nej.
Okej, men kan jag få två efter maten? Jag ska äta riktigt duktigt!
Gunilla skrattade och, när tallriken var tom, blev det två godisbitar.
Så formades Maja. Hon förstod tidigt att gräl inte lönade sig och lyckades till och med få tuffa mormor att ge sig, med ett litet leende:
Mormor, du får inte vara arg! Du är så fin utan rynkor! Kom, så ska jag visa.
Vad ska du göra? mormor föll till ro, lät Maja rita små cirklar över pannan och skrattade.
Med tiden föll allt på plats hemma. Gunilla jobbade, mormor och morfar passade Maja efter att morfar kommit till stan.
Svårt blev det när mormor blev sjuk. Läkarna ryckte på axlarna, men Gunilla förstod. Mormor fanns alltid där; morfar började tyna. “Lämna honom inte!”, viskade hon en kväll.
Det var i just den perioden Maja bar hem katten.
Och den dagen Sigge flyttade in förlorade Gunilla sin dotter för ett par timmar. Maja försvann på väg hem från skolan. Morfar var bara minuter efter.
Alla letade: klasskompisar, Gunilla, morfar och till och med mormor. Men Maja kom själv hem, storgråten och med ansiktet förvridet av oro Gunilla frågade inget. Hon tog filten, lindade det nästan livlösa lilla djuret och sa bara:
Är du okej, älskling? Har det gjort ont?
Nej! Mamma, det är han som har ont! Inte jag!
Gunilla sprang.
Klart det gick att rädda Sigge. Några skador, men han överlevde och efter några magiska veterinärminuter skickades han hem.
Ta hand om honom! Och fixa pass han är ju nästan som en vildkatt!
Gunilla nickade och bleknade när hon såg notan.
För det här hade jag kunnat köpa två raskatter
Men hon betalade.
Hemma såg Gunilla över sin plånbok. Pengarna räckte inte månaden ut. Katten behövde mer medicin, mormor också och Maja har snart födelsedag: ny present måste köpas.
Får jag önska mig något? Maja tassade ut i köket och kramade Gunilla.
Vad är det, gumman?
Inga presenter, tack. Kan jag få behålla honom i stället?
Gunilla log, såg på kattbollen som nu snusade vid hennes fot. Hon gav upp. Sigge blev kvar.
Fantastiskt nog fann sig denna skraltiga källarkatt snabbt till rätta. Han älskade de gamla mest av allt och blev till och med bästa kompis med morfar.
Och det var som om något förändrades. Gunilla, utled på sin förskolelön, vågade till slut byta bana. Hon blev nanny hos en väns bekanta och snart spred sig ryktet om hennes talang, lönen växte, och barnfamiljerna förstod att de fått tag i en pärla.
Varje kväll klappade Gunilla Sigges numera läkta öra.
Tack, Sigge. Om det inte vore för dig…
Sigge spann och la tassen över hennes hand, men mestadels var han Majas katt ständigt vid hennes sida. På skolbänk, vid läxor, utanför mormors dörr när Maja tyst grät sitt farväl.
Han fanns där när morfar somnade in bara månader efter mormor. Han var där när Gunilla för första gången på länge mötte någon hon älskade, vågade gifta sig, och aldrig mer behövde höra att du duger inte. Nu hade hon mött en man som såg henne precis som hon var, och såg till att skydda henne till och med från svärmor.
Och visst Gunillas mamma lärde sig gilla sin svärson, särskilt när han gav henne exklusiv skjuts till kolonilotten.
När Maja gått ut gymnasiet blev hon mer självständig än någonsin. Och hon stannade kvar i lägenheten där hon vuxit upp. Där tog hon med sig sin pojkvän.
Oj, Maja, här bor du kungligt!
Snicksnack!
Men plats har du! Åh vad är det där?
Ett morrande, fräsande knyte kastade sig mot Emil från sovrummet. Emil skrek, vred sig undan Sigges attacker.
Ta bort honom! Ta bort honom nu!
Det ordnade sig aldrig riktigt mellan dem. Sigge tolererade aldrig Majas kille, han pepprade Sigge med sparkar när Maja inte såg.
Ett år gick, Maja och Emil gifte sig. Men något började skava. Emil kritiserade Maja på sätt som fått Gunilla att häpna. Samma repliker Gunilla hört för länge sedan:
Vad är du för kvinna, Maja? Och det där ska kallas köttbullar? Du kan ju inte laga mat!
Maja hade ju lagat mat sedan hon var tio. Men kritikern saknade mer att peka på, tills Sigge blev sjuk.
Vad är det för fel på honom?! skrek Emil och stirrade på fakturan från veterinären. Maja, du är galen! Jag spenderar inte ens så mycket på mig själv! Det är ju bara en hårboll!
Sigge är inte någon hårboll, Emil. Han är familj!
Inte min familj! Du får gärna adoptera bort honom!
Men vad säger du?
Vad jag sa. Om det händer igen så åker han ut, det lovar jag!
Maja, som just på morgonen fått veta att hon väntade barn, teg. Men ännu en gång behövde Sigge till veterinären.
Emil, besatt av sin träning och hälsa, lyfte skon han precis tagit av sig och slängde den med våld mot väggen.
Nu får det räcka! Ut med katten, han ruinerar oss. Han är INTE mitt ansvar!
Då försvinner jag med honom! Maja, oftast lugn, blev rasande. Om det var hormoner eller nerver visste hon inte.
Ja, gå ni då! Varför ska jag stå ut med det här?
Något förändrades den kvällen. Maja, som dittills tänkt kämpa för familjen, förstod plötsligt att detta liv ville hon inte ha.
Hon sa inget om att det var hennes lägenhet. Hon tog Emils nycklar ur jackan, öppnade dörren och sa:
Jag är gravid, Emil. Jag får inte stressa. Sigge förstår det. Det gör inte du. Gå nu, vi pratar när du lugnat dig. Men vi ska inte leva tillsammans. Om du så enkelt driver bort den som stått vid min sida större delen av livet, vad gör du då med mig när du tröttnar? Min vilja räknas inte. Jag har förstått. Vi hade mycket gott, Emil, men nu är det för mycket dåligt. Och det är för mycket. Gå. Ta dina saker senare jag måste till veterinären, Sigge mår dåligt.
Emil svarade inte. Han slängde in pappershögen, jackan, och slog igen dörren.
Maja visste att han inte ens hört henne om barnet han förstod bara kattens kostnad.
Så, Maja la fram transportburen, väntade på att Sigge självmant skulle gå in, och frågade:
Klar? Kom igen, nu ska vi ta hand om dig!
Sigge blev friskare. Han blev gammal, men Maja och hennes lilla dotter Astrid hittade trygghet när Sigge låg bredvid. Ingen kunde få somna så snabbt som Astrid under Sigges mjuka tass över pannan.
Och när Astrid kom, blev Maja rådd av Gunilla:
Prata med Emil, det är ert barn. Även när ni lever isär, är hennes lycka viktigast. Ni har kämpat nog för att samarbeta nu måste ni kämpa mer. Det är svårt, men för hennes skull
Det gjorde de. Emil blev en närvarande pappa. Astrid växte upp med två hem och dubbla mjukisdjur, men bara en kärlek, som räckte till alla. Hon lärde de vuxna, liksom Maja gjorde när hon var liten, att det viktigaste var att de älskade henne och även varandra som föräldrar.
Och den enda som visste allting om lilla Astrid var den gamle katten. Men han behövde aldrig avslöja det.
Det är redan självklart: där mamman är varm, är alla kattungar lyckliga.
Och när Astrid själv en dag böjer sig över sitt barn, smeker en varm, rosig kind och viskar:
Hej lilla vän. Som jag har längtat efter dig…ska du få höra något underbart. Han såg ut som en liten råttkatt, men han blev hela vårt hjärta.”
Astrid log, hennes unga blick fylld av samma envishet och värme som gått genom kvinnor och katter i hennes släkt. Utanför fönstret satt en gråvit katt på räcket, tålmodig i morgonsolen, som en uråldrig vaktpost. Astrid öppnade dörren försiktigt, räckte ut handen mot det nya livet, all osäkerhet och kärlek i ett och samma andetag.
Och bakom henne visste hon det spelar ingen roll vad världen tycker är dyrbart. Lycka är alltid den lilla händerna som håller hårt om din, nosen som buffar under din haka, hjärtat som hittar hem, gång på gång, i ett kök där någon alltid väntat.
Så fortsatte deras historia mitt ibland alla de andra, där kärlek och envishet, mjuk päls och små händer formar framtiden och lär oss om och om igen hur mycket vi vinner, när vi vågar hålla fast vid det som verkar skört, men visar sig vara det mest värdefulla vi har.
