ENSAMHET TVÅSAMT
För trettioåtta år sedan tog Ingrid med sin blivande man, Karl, hem till sina föräldrar i Uppsala för att introducera honom och berätta att de planerade att gifta sig. När de stod i hallen såg mamma och pappa direkt vad saken gällde. Hittills hade Ingrid aldrig tagit hem någon friarinna. Hon brukade säga:
Varför visa upp friare? När jag vill gifta mig, då får ni träffa honom.
Därför granskade föräldrarna noga den besvärade unge mannen som nu satt vid deras köksbord. Ingrid gick ut en stund, och hennes far följde efter henne till köket.
Du gör ett misstag, sa han allvarsamt. Du borde inte gifta dig med honom.
Varför då? utbrast Ingrid genast och såg trotsigt på honom. Är det för att han är traktorist?
Det har faktiskt betydelse. Men det är inte kärnfrågan. Förstår du, han är kanske en bra människa, men ni är helt olika. Vad ska du tala med honom om? Du är uppvuxen i en officersfamilj, har universitetsexamen. Han är en enkel landsortspojke, visst, han arbetar hårt, men det är primitiva tankebanor där. Det märks direkt. Om du väljer honom kommer det alltid att finnas ett ord mellan er: bildning.
Sluta nu pappa! Det där är fördomar. Jag struntar i vilket yrke han har det viktiga är att han älskar mig. Och man kan alltid lära sig nytt, det vet du. Jag hjälper honom, svarade Ingrid, helt övertygad om att hon hade rätt.
Du bestämmer själv Men minns ordspråket: Den som inte lyssnar på sina föräldrar får vandra vilse hela livet. Klaga inte sen på att jag inte varnade dig
Bröllopet blev av, och så småningom försvann nyförälskelsens glöd. Det blev vardagsliv. Karl började efter mycket tjat läsa på distans till mekaniker, men han tog studierna aldrig på allvar. Ingrid skrev inlämningsuppgifter åt honom, kämpade sig genom tekniska texter som var henne främmande. Han åkte på någon tenta och slutade snart helt:
Varför ska jag hålla på med det där? Vill du plugga så gör du det själv, tyckte han.
Ingrid försökte motivera honom, men förgäves. Karl ansåg sig kunna allt han behövde och tänkte inte slösa tid på sånt trams.
Det får vara som du säger då, suckade Ingrid till slut och släppte tanken på makens utbildning. Hon tänkte ändå att han inte var dum; han hade läst igenom hela hennes bokhylla, hängde med i politiken, på jobbet uppskattades han. Det att han var så landlig ja, det hade väl sin charm. Man älskar den man älskar.
Men årens lopp gjorde förhållandet svårare. Karl började nonchalera hennes åsikter, gjorde allt för att sätta henne på plats, visa vem som bestämde i huset. I sällskap pratade han respektlöst om saker Ingrid ansåg man borde tiga om. Hans självsäkerhet fick henne ibland att känna sig förminskad.
Det visade sig att Karl inte kunde fatta några svåra beslut alls. Varje problem i familjen hamnade på Ingrids axlar; han tog det som självklarhet:
Vill du ha omtapetserat? Jaha, gör det du!
Behövs nytt kylskåp? Köp det då!
Ska balkongen glasas in? Vad har jag med det att göra? Vill du så skaffa det!
Det enda som aldrig var problem var sommarstugan ute vid Mälaren. På landet trivdes Karl och där var han verkligen skicklig. Men resten av året? Ingrid fick vara både hustru och make.
I ungdomen brydde hon sig inte så mycket, men med tiden blev bördan tyngre. Karl ville inte förändras; varför skulle han det? Allt fungerade ju fint för honom. Han hade, under de trettioåtta åren, inte ens gett henne en tulpan på internationella kvinnodagen. När det gällde presenter brukade han säga med största allvar:
Jag har redan gett dig de finaste gåvor titta på våra två döttrar.
Ingrid bråkade inte. Hon ursäktade till och med: Han är bara inte van vid presenter, han växte inte upp med sånt. Jag klarar mig ändå.
Från början var Karl svår att umgås med. Han kunde inte, kanske ville inte heller, prata med folk. Till och med Ingrids vänner undrade ibland om hennes Karl ens kunde tala. Hon skrattade bort det.
Det irriterade honom att Ingrid alltid var social och lättpratad. Han talade illa om hennes vänner och släkt, men några egna vänner fick han aldrig.
Ingrid drog det största lasset hemma, på jobbet, under 90-talets kristider plockade hon extra jobb för att klara sig. Hon visste att Karl ändå inte skulle anstränga sig extra; tjänar du för lite får du jobba mer, var hans inställning. Att han själv gjorde sitt på fabriken fick räcka.
Med tiden insåg Ingrid att det inte fanns något att prata med Karl om. De såg olika på allting. Om hon njöt av en film avfärdade han den som strunt; sådant han gillade stod hon inte ut med mer än tio minuter. Musik och böcker var likaså meningslöst att diskutera.
De var fundamentalt olika: hon var en idealist, redo att göra allt för familjen; han inbiten egoist som alltid satte sig själv främst. Resultatet blev olika matvanor, skilda intressen, känslorna svalnade, barnen flyttade hemifrån. Mer än tre decennier under samma tak men var och en för sig.
Karl, å sin sida, ansåg att Ingrid var otacksam och respektlös. Att allt låg på henne spelade ingen roll det förväntade han sig. Då och då söp han till, och då kom hans sanningar: om hennes föräldrar, syskon alla fick en släng av sleven. Varje ord vägdes på hans egen våg alltid med nedsättande kommentarer. Han gjorde det med nöje, som en herre som sätter pigan på plats.
När han nyktrat till, förstod han inte varför Ingrid knappt pratade med honom.
Jag säger ju bara sanningen!
Men det var hans sanning; någon annans kunde han inte ta in, inte förstå.
Och nu sitter Ingrid hos mig vid köksbordet i Västerås, tårarna rinner:
Jag är så trött Det känns som att sitta på en krutdurk hela livet. Jag vet aldrig vilket infall han får, eller när det briserar. Jag är slut på kompromisser, att backa, att tåla. Skilsmässa? Vad spelar det för roll? Han lär aldrig flytta, han kommer bara göra livet till ett helvete. Och värst är detta: han är övertygad om att han har rätt. Efter hans utbrott är jag sjuk flera veckor, samlar mig bit för bit. Det är ändå familjen, barnen, och nu barnbarnen. Jag hittar alltid skäl att fortsätta. Försöker jämka, få det civiliserat. Men han tar det för seger, trampar vidare.
Jag är så less, ibland vill jag bara skrika Men man kommer ju ingenstans. Man kan visst flytta, men då? Han tappar sista förnuftet när han dricker. Är jag borta flyttar hela gänget från Systembolaget in. Smuts, skräp, spott och svek Det har jag redan sett.
Det är därför jag härdar ut. Jag har svårt att lämna mitt eget hem åt ödet.
Vet du, när barnen var små märktes det inte lika tydligt det var alltid något att göra. Då fanns varken tid eller kraft för att tänka på sådant.
Nu, när vi är ensamma, har det blivit outhärdligt. Två främmande människor under samma tak Fast trettioåtta år har passerat
Ja. Pappa hade rätt. Bildning Det står alltid mellan ossJag lyssnar tyst när Ingrid torkar kinderna, hennes händer darrar. Utanför fönstret har det börjat skymma, höstens första gula blad virvlar runt på trottoaren, ändå är köket ljust och varmt.
Det kanske låter dumt men ibland undrar jag, vad hade hänt om jag bara sagt nej? Om jag lyssnat på pappa? Men då då trodde jag på kärleken, envis som en sten.
Hon skrattar till, ett hårt och sprucket ljud, men sedan drar hon ett djupt andetag:
Det är märkligt, för nu känns steget ut mindre läskigt än steget att stanna kvar. Kanske är det för sent att börja om. Eller så är det nu jag måste. Ingen annan kan gå för mig längre. Det är min tur.
Hon reser sig långsamt, står kvar och ser på mig. I hennes blick finns tröttheten, men också ett försiktigt ljus, som om något som varit släckt länge provar att tändas igen. Med en plötslig beslutsamhet säger hon:
Jag tror inte att någon blir lycklig av att hållas fast vid en plats där hjärtat har dött. Och kanske var inte pappa helt rätt det största misstaget är nog inte att välja fel man. Det är att förlora sig själv under årens gång och aldrig våga slå av på farten, aldrig våga tänka efter om man vågar vända om.
Sedan slår hon armarna om mig, hårt och länge. När hon går ut i kvällen, ser jag på henne genom fönstret: axlarna är fortfarande böjda av all denna ensamhet tvåsamt, men stegen är ovanligt bestämda.
Kanske, tänker jag, är det aldrig för sent att bli huvudpersonen i sitt eget liv. Och någonstans inom mig tänds samma stilla gnista hoppet om att varje höst kan rymma ett löfte om en ny vår.
