**Dagbok**
Det var en tidig morgon när jag såg henne. Städerskan, ensam som vanligt, hittade en telefon på en bänk i parken. När hon slog på den, blev hon stående som förstenad.
Märta Andersson hade gått till jobbet tidigare än vanligt. På helgerna lämnade ungdomarna alltid en massa skräp, så hon kom klockan fyra för att hinna med allt. Hon hade jobbat som städerska i många år. En gång i tiden hade hennes liv sett helt annorlunda ut.
Med kvasten i handen mindes Märta sin älskade son, som hon fått ensam vid 35 års ålder. Hon hade inte haft tur med män, så hon bestämde sig för att ägna sig helt åt barnet. Hon avgudade sin lille Olle. Pojken var smart och vacker. Det enda som oroade henne var att han verkligen hatade att bo i det här området.
Mamma, när jag blir stor ska jag bli en riktigt tuff kille! sa han ofta.
Det blir du nog, min lille gosse, svarade Märta alltid.
När Olle fyllde 16 lämnade han hemmet och flyttade till ett studentboende närmare skolan. Märta tyckte inte om att han var så långt borta, men han lovade att hälsa på ofta.
I början kom han verkligen hem regelbundet. Men sen träffade han en tjej, och snart pratade han alltmer sällan om sitt gamla hem. Och så kom han tillbaka för gott och berättade att han var dödligt sjuk. Märta förstod inte varför livet var så grymt mot dem båda.
Hon kämpade med allt hon hade. Läkarna rådde henne att söka behandling på ett annat sjukhus, men det krävdes stora summor pengar. Utan att tveka sålde hon lägenheten. En natt ringde telefonen.
Din son är borta, sa läkaren.
Märta ville inte leva längre. Utan sin Olle hade livet ingen mening.
En morgon, som vanligt, gick hon ut för att sopa gården.
God morgon! ropade Sture Bengtsson, som var ute med sin hund.
God morgon! Är du uppe så tidigt idag? svarade Märta.
Ja, det är tråkigt att sitta hemma. Tar en promenad med hunden och får lite sällskap av dig, sa han glatt.
Sture var en ensam ungkarl. Märta blev lite generad av hans uppmärksamhet.
Nåväl, vi går vidare och låter dig jobba, sa han och fortsatte sin promenad.
Märta återgick till arbetet, men plötsligt såg hon något på bänken. En telefon. Hon såg sig om ingen i sikte. Hon tog den och slog på den. På skärmen syntes bilder. Någon hade förmodligen tagit foton och glömt den. När Märta tittade närmare började hon gråta.
Olle min Olle! snyftade hon.
Plötsligt ringde telefonen. Märta tvekade men svarade.
Hallå? Är det min telefon? Kan jag hämta den? sa en kvinnoröst.
Ja, visst. Jag hittade den på en bänk i parken. Kom hit, svarade Märta och gav adressen.
Flickan kom och hämtade telefonen. När dörren öppnades såg Märta en pojke stå bakom henne.
Varifrån har du bilder på min son? frågade Märta.
På Viktor? sa flickan förvånat.
Pojken steg in.
Olle! skrek Märta och svimmade.
Pojken rusade fram: Vad är det med henne?
Hon måste ha förväxlat dig med någon. Vi borde ringa efter sjukvård, sa flickan.
Efter en kvart vaknade Märta. När läkarna gått fick hon äntligen veta hur bilderna hamnat där.
Känner du mig? Hur kom du över bilder av min Olle? frågade Märta med darrande röst.
Jag heter Elin, sa flickan. Jag träffade din son en gång. Men han lämnade mig när jag berättade att jag var gravid.
Lämnade dig? Han sa aldrig något om dig, sa Märta förvirrad.
Vi var ihop några månader. När jag berättade om barnet försvann han. Jag letade inte efter honom jag trodde han var rädd.
Nej, Elin. Nu förstår jag. Min son var sjuk. Han ville inte belasta någon, inte ens dig. Olle har varit borta i många år nu Märta brast i gråt igen.
Elin stirrade. Vad menar du?
Han gick bort. Jag sålde lägenheten för att rädda honom, men det hjälpte inte.
Elin suckade. Så han ville skydda mig. Han ville inte ge mig mer smärta
Sedan vinkade hon på pojken.
Viktor, kom hit.
Han kom närmare.
Ja, mamma?
Viktor, minns du när jag sa att din pappa lämnade oss? Det var inte sant. Han blev sjuk och dog innan du föddes. Och det här det är din mormor.
Märta såg på barnbarnet med värme i blicken.
Mormor, sa Viktor blygt.
Kom hit, min gosse, sa Märta och omfamnade honom.
Elin log. Flytta till oss? Vi har plats, och vi skulle älska att ha dig här.
Nej, Elin. Jag är van vid mitt område. Men jag hälsar gärna på, svarade Märta.
Just då hördes en knackning på dörren.
Får jag komma in? Sture stod där med en stor blombukett. Han räckte den till Märta. Till dig. Ska vi ta en promenad?
Gärna, log Märta.
Från köket tittade Elin och Viktor fram.
Får vi följa med? frågade de i munnen på varandra.
Om ni sköter er, skämtade Sture.
Två månader senare blev Märta och Sture man och hustru. Hans hund, Bamse, älskade de nya familjemedlemmarna. Han sprang glatt med Viktor medan mormor bakade kanelbullar åt alla.
**Lärdom:** Livet ger oss oväntade gåvor när vi minst anar det. Ibland kommer hoppet tillbaka genom en telefon, en främmande bild eller genom att öppna dörren för någon ny.
