Den ensamma städerskan hittade en telefon i parken. När hon satte på den, kunde hon knappt tro sina ögon.
Marta Andersson hade gått till jobbet tidigare än vanligt. På helgerna lämnade ungdomarna alltid en massa skräp, så hon kom redan klockan fyra på morgonen för att hinna med allt. Hon hade jobbat som städerska i många år. En gång hade hennes liv sett helt annorlunda ut.
Med kvasten i handen tänkte Marta på sin älskade son, som hon fått ensam vid 35 års ålder. Hon hade inte haft tur med män, så hon hade valt att ägna sig åt sitt barn. Hon älskade sin Ville mer än något annat. Pojken var smart och vacker. Det enda som oroade henne var att han verkligen avskydde att bo i det här området.
“Mamma, när jag blir stor ska jag bli en riktigt tuff kille!” brukade han säga Marta.
“Självklart ska du det, min gosse, annars vore det ju konstigt,” svarade hon stöttande.
Så fort han fyllde 16 flyttade han hemifrån och in i ett studentboende närmare skolan. Marta tyckte inte om att han nu var så långt borta, men han lovade att komma och hälsa på ofta.
Först kom Ville verkligen hem regelbundet. Men sen träffade han en tjej, och hemmet blev allt mer glömt. Sedan kom han tillbaka för gott med nyheten att han var dödligt sjuk. Marta kunde inte förstå varför hon och hennes son skulle utstå sådana hårda prövningar.
Hon samlade all sin kraft för att kämpa. Läkaren förordade att Ville skulle behandlas på en annan klinik, men det krävdes mycket pengar.
Utan tvekan sålde den sörjande modern sin lägenhet. En natt ringde telefonen.
“Din son finns inte längre kvar!” meddelade läkaren.
Marta Andersson ville inte leva längre. Hennes liv hade förlorat all mening utan sin älskade son.
En morgon, som vanligt, gick Marta ut för att städa gården.
“Godmorgon!” hälsade Sven Lindström, som var ute med sin hund.
“Godmorgon! Är du ute så tidigt idag?” svarade hon.
“Ja, det är tråkigt att sitta hemma. Tar en promenad med hunden och får samtidigt prata med dig,” sa mannen glatt.
Sven var en ensam ungkarl. Marta blev lite generad av hans uppmärksamhet.
“Ja, ja, vi går vidare nu så vi inte stör dig i arbetet,” sa han och fortsatte promenaden med hunden.
Marta återupptog sitt arbete, men plötsligt fick hon syn på något på bänken. Det var en telefon. Hon såg sig omkring ingen var där. När hon satte på den såg hon bilder på skärmen. Någon hade tagit foton och glömt kvar telefonen. När hon tittade närmare började hon plötsligt gråta.
“Min gosse! Min Ville!” snyftade hon.
Plötsligt ringde telefonen. Marta tvekade men svarade till slut.
“Hallå! Hallå! Det är min telefon, kan jag hämta den?” sa en kvinnoröst.
“Ja, självklart. Jag hittade den i parken på bänken. Kom hit till den här adressen,” svarade Marta och läste upp adressen.
Tjejen kom och hämtade telefonen. När dörren öppnades så såg Marta en kille stå bakom henne.
“Ursäkta mig, men varför har du bilder på min son?” frågade Marta.
“På Ville?” sa tjejen förvånat.
Killen steg in i lägenhet
