**Dagbok**
Idag hände något som fick mitt hjärta att brista och samtidigt fylla mig med hopp.
Jag, Märta Elisabet Lund, gick till jobbet tidigare än vanligt. På helgerna lämnar ungdomarna alltid skräp efter sig, så jag kom klockan fyra på morgonen för att hinna med allt. Jag har jobbat som städare i många år. En gång i tiden såg mitt liv helt annorlunda ut.
När jag tog sopkvasten i handen kom jag att tänka på min älskade son, som jag fick när jag var 35 år. Jag hade aldrig tur med män, så jag valde att ägna mig helt åt honom. Jag älskade min lille Hugo mer än livet självt. Han var intelligent och vacker. Det enda som oroade mig var att han verkligen avskydde att bo i det här området.
*”Mamma, när jag blir stor ska jag bli en riktigt framgångsrik man!”* sa han ofta till mig.
*”Det blir du förstås, min älskling”*, svarade jag alltid.
När Hugo fyllde 16 lämnade han hemmet och flyttade till ett studentboende närmare sin yrkesskola. Jag tyckte inte om att han var så långt borta, men han lovade att hälsa på ofta.
I början kom han verkligen hem regelbundet. Men sedan träffade han en tjej, och plötsligt tänkte han mindre och mindre på sitt gamla hem. Och så en dag kom han tillbaka för gott, med nyheten att han var dödligt sjuk. Jag förstod inte varför livet var så grymt mot oss båda.
Vi kämpade med all vår kraft. Läkarna rekommenderade en specialklinik, men behandlingen kostade en förmögenhet. Utan att tveka sålde jag lägenheten. En natt ringde de.
*”Din son är borta”*, sa läkaren.
Jag ville inte leva längre. Mitt liv hade förlorat all mening utan min Hugo.
En morgon, som vanligt, gick jag ut för att städa gården.
*”God morgon!”* hörde jag någon säga. Det var Sven-Erik Berg, ute med sin hund.
*”God morgon! Är du uppe så tidigt?”* svarade jag.
*”Ja, det är tråkigt att sitta ensam hemma. Jag tar en promenad med hunden och får samtidigt hälsa på dig”*, sa han glatt.
Sven-Erik var ensam och ogift. Jag blev lite generad av hans uppmärksamhet.
*”Nåväl, vi går vidare och låter dig jobba i fred”*, sa han och fortsatte sin promenad.
Jag återgick till arbetet, men plötsligt såg jag något på bänken. En mobiltelefon. Jag såg mig omkring ingen var i närheten. När jag slog på den lyste skärmen upp med bilder. Någon måste ha fotat och glömt kvar den. När jag tittade närmare började jag gråta.
*”Hugo… min Hugo…”* snyftade jag.
Plötsligt ringde telefonen. Jag tvekade men svarade.
*”Hallå! Det är min telefon, kan jag hämta den?”* sa en kvinnoröst.
*”Ja, självklart. Jag hittade den på en bänk i parken”*, svarade jag och gav henne adressen.
Kvinnan kom för att hämta telefonen. När dörren öppnades såg jag en pojke stå bakom henne.
*”Varifrån kommer bilderna av min son på din telefon?”* frågade jag.
*”Av Albin?”* sa hon förvånat.
Pojken klev in.
*”Hugo!”* skrek jag och svimmade.
Pojken rusade fram: *”Vad hände?”*
*”Hon måste ha förväxlat dig med någon. Vi borde ringa efter en ambulans”*, sa kvinnan.
Efter en kvart kom läkarna och jag vaknade till sans. När de gått berättade hon äntligen varför bilderna av min son fanns på hennes telefon.
Jag samlade mig och såg på henne. *”Känner du mig? Hur hamnade bilder av min Hugo hos dig?”*
*”Jag heter Lovisa”*, sa hon. *”Jag och din son träffades en gång. Men han lämnade mig när han fick veta att jag var gravid.”* Hon suckade tungt.
*”Lämnade dig? Hugo sa aldrig något om dig”*, sa jag förvirrad.
*”Vi var tillsammans några månader. När jag berättade att jag väntade barn försvann han. Jag letade inte efter honom jag trodde han var rädd.”*
*”Nej, Lovisa. Nu förstår jag. Min son blev sjuk. Han ville inte vara en börda för någon, inte ens för dig. Hugo har varit borta i många år nu…”*
Lovisas ögon vidgades. *”Vad menar du?”*
*”Han är inte längre med oss. Jag sålde allt för att rädda honom, men det hjälpte inte. Vi hann inte…”*
Efter en stunds tystnad log hon sorgset. *”Så han försökte skydda mig? Han ville inte ge mig mer smärta…”*
Sedan vinkade hon på pojken. *”Albin, kom hit.”*
Han kom fram. *”Ja, mamma?”*
*”Minns du när jag sa att din pappa lämnade oss? Det var inte sant. Han blev sjuk och gick bort innan du föddes. Och det här… det är din mormor.”*
Jag kände hur tårarna vällde upp. Pojken tittade på mig med stora ögon.
*”Mormor”*, sa han försiktigt.
*”Kom hit, min älskling”*, sa jag och omfamnade honom.
Lovisa log. *”Vill du kanske flytta till oss? Vi har gott om plats, och vi skulle älska att ha dig här.”*
*”Nej, kära du. Jag är van vid mitt område. Men jag kommer gärna på besök”*, svarade jag.
I det ögonblicket hördes en knackning på dörren.
*”Får jag komma in?”* Sven-Erik stod där med en stor bukett blommor. *”De här är till dig, Märta. Ska vi ta en promenad?”*
*”Gärna”*, log jag.
Från köket tittade Lovisa och Albin fram. *”Får vi följa med?”* frågade de i mun på varandra.
*”Bara om ni sköter er”*, skämtade Sven-Erik.
Två månader senare blev jag hans fru. Hans hund, Bamse, älskade de nya familjemedlemmarna. Han sprang glatt med Albin i parken medan jag bakade kanelbullar åt alla.
