Johan-Ensamkärlek
Varje helg står Johan i garaget bredvid huset och pysslar med sin motorcykel. En skock småpojkar sitter på huk runt den blanka maskinen, som en flock småfåglar, och följer uppmärksamt med ögonen när han putsar motorn, skruvar åt muttrar eller polerar de kromade delarna till skinande klarhet.
“Oj, den måste ju kunna köra jättesnabbt!” utbrister pojkarna beundrande. “Johan, får vi åka med?”
“Det går inte, ni är för små. En motorcykel är inte som en cykel, den kräver respekt…”
Pojkarna suckar, och då ger Johan med sig. “Några varv runt gården kan väl gå, men inte mer.”
Fågelungen jublar, men springer snart vidare till fotbollsplanen med en boll under armen. Johan går in, tvättar sig, och mamman muttrar:
“När kommer det en tjej i ditt liv? Hördu, hos Perssons har redan den yngste sonen gift sig – och båda deras pojkar är yngre än du. Vad tänker du på egentligen? Du är ingen unge längre, att sitta i garaget med järnskrot hela dagarna…”
“Järnskrot” kallar hon också farfars gamla Volvo, som han gav till Johan när han kom hem från lumpen. Johan fick liv i den igen, polerade och målade om den, så den nu glänste som ny.
“Min lilla ‘Volvon’ är som född på nytt. Jag har lagt ner mycket arbete, bara för att glädja farfar. Den skulle säkert säljas lätt nu… men jag vill inte sälja den längre. Det känns fel,” förklarar Johan för sin mor.
“Det är ju fint, men det är sex år sedan du kom hem från lumpen, och fortfarande ingen tjej. Jag blir orolig att du ska leva ensam med ditt järn, men lycka finns i familjen, min son…” suckar Elsa.
“Var ska jag hitta en tjej då? Jag går inte på dans, jag gillar inte att ‘dansa med fötterna’. På bio är det mörkt, man ser ju ingen,” skrattar Johan.
“Precis, och vad ska en ordentlig tjej prata om med dig?” viftar hans mor avfärdande. “Det är mitt fel, jag erkänner. Du läser inga böcker utöver skolans, det finns ingen teater här, och i museet får jag inte in dig med varken hugg eller slag. Allt du tänker på är bilar, motorcyklar och tekniska prylar.”
“Jag jobbar ju med det, mamma. Min verkstad har fullt upp,” svarar Johan.
“Ja, och dina händer är alltid svarta. Jag har börjat hänga upp mörka handdukar, har du lagt märke till det? Och vilken tjej vill prata bilar hela dagarna?” ler hon.
“Den som älskar mig,” svarar Johan och tittar på sina händer.
“Du borde åtminstone gå till museet och höja din bildning lite.”
“Ensam? Aldrig i livet!” vägrar Johan.
“Varför ensam? Din systerson Emil har sommarlov nu. Ta med honom, din syster blir bara glad. Gå en sväng i stan, ät glass på café – se där, en kulturdag!”
“Spionuppdrag för att hitta en tjej?” skrattar Johan åt mammas plan.
Några dagar senare meddelar hon vid middagen:
“Imorgon är det lördag. Emil kommer hit.”
“Och?” frågar Johan. “Det är väl bra?”
“Jag lovade honom att ni ska till museet,” påminner hon. “Han ser fram emot det. Han kommer i fin klädsel.”
“Jaså… museet alltså? Okej då, vi går, eftersom du lovat.”
Vädret är strålande. Först går Johan och den tioårige Emil på café och äter glass, sedan – som en plikt – till museet.
De köper biljetter, och kassörskan säger:
“Skynda er, en grupp har precis börjat sin visning. Ni hinner ifatt dem i första salen!”
De ansluter sig till en stor grupp. Emil tränger sig fram för att höra bättre, medan Johan gömmer sig bakom andra ryggar – av någon anledning blyg.
Ändå ser han exakt den unga guiden, och lyssnar noga på varje ord hon säger. För när han såg henne – späd som en porslinsfigur, klädd i en vit klänning, med klarblå ögon och genomskinliga pärlor – blev han förstummad.
Gruppen är full av barn, och guiden ställer många frågor och ger gåtor. Hon håller en pekpinne i handen. Hennes smala fingrar liknar en förtrollad fågels klor runt en gren.
Johan kan inte slita blicken från hennes blå ögon och slanka midja, som om han var förhäxad.
När visningen är över försvinner hon in i museets korridorer. Utanför väntar sommarhettan.
“Där inne var svalt så skönt,” säger Emil. “Jag vågade inte ställa några frågor…”
“Ingen fara, vi kommer tillbaka nästa gång,” lovar Johan och vänder sig om för att kolla öppettiderna. “Vi går imorgon igen!”
“Imorgon?!” frågar Emil förvånat.
“Varför vänta? Så vi inte glömmer våra frågor.” Johan klappar honom på axeln, och i glatt humör går de hem.
Mamma blir förvånad när de planerar en ny museivisning, men säger inget. Nästa dag frågar Johan i kassan:
“Vad heter guiden som jobbade igår?”
“Vi har flera guider, unge man.”
Johan beskriver henne så gott han kan.
“Åh, det måste vara Lovisa. Hon jobbar inte idag – hon guidar en bussgrupp från Stockholm. Kom igen en annan dag.”
Johan står besviken, medan Emil drar i hans ärm.
“Ska vi gå in då?”
“Nej, vi har varit där,” morrar Johan.
För att inte hela utflykten ska gå till spillo tar han med Emil på glass igen. Själv tänker han bara på hennes ögon, men han är glad att han åtminstone vet hennes namn nu.
“Ska vi till museet nästa helg också?” frågar den listige Emil med ett skälmskt leende.
“Ja, vi har frågor att ställa,” bekräftar Johan. “Tänk ut några bra, så vi inte verkar dumma. Förstår du?”
Emil nickar och slickar i sig sista glassen. De åker karusell i parken och går sedan hem.
Johan väntar otåligt till helgen. De är bland de första besökarna när museet öppnar. Inga grupper finns, bara deras steg som knarrar i parketten. Då kommer Lovisa. Hon är klädd i en grå kostym, men samma genomskinliga pärlor ligger över bröstet.
Hon hälsar, och Emil är redo med frågor – men hon hinner före.
“Johan?” frågar hon plötsligt.
“Ja… hur känner du mig?” Johan rodnar.
“Vi gick i parallellklass i skolan. Du skötte om all teknik i radiorummet. Jag började där i tionde klass, bara två år. Men jag mindes dig, för jag hjälpte till med skolradion några gånger… Minns du mig inte?”
“Förlåt, nej. Jag är dålig på ansikten,Men när han nu ser henne le mot honom, känner han att det här är början på något vackert som kommer att växa med tiden.
