ENKELMAN
Niklas hade älskat Lovisa sedan skoltiden. Liten, späd, med ett strö av röda fräknar över näsan. Så såg han henne första gången, och redan då, i sjätte klass, föll han pladask för henne.
Lovisa var tre år yngre. Hon fick alltid högsta betyg, var blyg och anspråkslös. År efter år växte Niklas fast vid henne med hela sin själ. Sneglade på henne under rasterna när hon hoppade rep med sina väninnor på skolgården. Lätt som en fjäril i solskenet.
När han kom tillbaka från lumpen gick han samma dag till Lovisa med en blombukett och friade.
Lovisas far var en sträng, allvarlig man. Han tog Niklas avsides och pratade länge med honom, men så log han och räckte fram Lovisas hand.
Bröllopet blev glatt. Även de avlägsnaste släktingarna kom. Unga firade i tre dagar. Lovisas ögon lyste av lycka, och Niklas svällde av stolthet. Han tyckte han fått byns allra vackraste brud.
Två år senare, med föräldrarnas hjälp, byggde Niklas ett hus. Lovisa svävade av lycka – tre månader innan deras första barn föddes flyttade de in i sitt eget hem.
De fick en flicka och kallade henne Maj, efter Lovisas farmor. Flickan var stark och frisk, men för Lovisa blev förlossningen en prövning.
Ett helt år efter dotterns födelse gick Lovisa blek och utmattad. Niklas tog henne till läkare, men de kunde bara rycka på axlarna och säga att kroppen behövde tid att återhämta sig.
När Maj var ett och ett halvt år fick Lovisa veta att hon väntade igen. Läkarna rådde henne att avbryta. Kroppen var för svag, sa de. Hon kanske inte skulle klara att föda.
Niklas försökte övertala Lovisa tillsammans med läkarna, men hon var orubblig.
”Jag ska inte döda mitt barn! Det är inte dess fel att det vill födas. Det får bli som det blir,” sa Lovisa. ”Guds vilja sker.”
Den sista månaden låg Lovisa på sjukhus. Hemma saknades hon av sin lilla dotter, och Niklas kunde inte hitta ro. Hjärtat varnade honom för det som skulle komma.
Och hjärtat hade rätt. Lovisa klarade inte förlossningen – hennes hjärta stannade. Men två underbara flickor, tvillingar, hann födas.
Niklas sörjde otröstligt. Vid graven stod han med tom blick mot den svarta jordhögen. Framför hans inre ögon flög hela deras liv tillsammans förbi – lyckliga dagar, hennes leende. I öronen ekade hennes skratt. När kistan sänktes ner föll Niklas på knä och tjöt som ett sårat djur.
”Hur… hur ska jag klara mig utan dig? Vad ska jag ta mig till? Varför ska jag leva?” Tårarna rann, men inuti fanns bara ett svart hål där hjärtat en gång suttit.
Efter begravningen började han dricka. Hårt, svart, utan måtta. Han drack för att inte minnas, för att slippa höra hennes röst i huvudet.
Lovisas föräldrar tog flickorna till sig. De trodde inte Niklas skulle komma över sorgen och kunna vara en god far.
På fyrtionde dagen efter Lovisas död, full som en kaja, somnade Niklas i farstun. Då drömde han. Lovisa kom in i huset, klädd i vit sommarklänning, med håret utslaget över axlarna. Solstrålarna lekte i hennes röda lockar. Hon gick fram till honom, strök honom över håret och sa mjukt, som förr i tiden:
”Nikan, min älskade, vad håller du på med? Skäms du inte?” Hon kisade med sina gröna ögon och skakade lätt på fingret. ”Flickorna ser ju knappt sin pappa, de saknar dig. Du behövs, Nikan, precis som jag behövde dig. Om du någonsin älskade mig, så överge inte våra flickor. Älska dem som du älskade mig.”
Niklas vaknade, nykter som om han aldrig druckit. Solen strömmade in genom fönstret och värmde hans kind. Så snart det blev ljust gick han till Lovisas föräldrar, rakad och prydlig. Allvarlig – så vis i blicken att han såg ut att ha åldrats femtio år på en natt. Utan ett ord kysste han sin svärmors hand, omfamnade svärfadern hårt, tog med sig flickorna och återvände hem.
Sedan levde de fyra tillsammans. Han lärde sig att vara både far och mor åt flickorna. Lagade mat, tvättade, stoppade strumpor. Och han kunde fläta hår bättre än de flesta mödrar.
I skolan fick flickorna beröm. De var duktiga, lydiga och omtänksamma. Och om någon retade dem flög Niklas dit som en hök för att skydda dem.
Grannarna frågade ofta varför han inte gifte om sig. Han var ju ung, snygg, och inte dålig i hälsan. Men Niklas såg bara förvånad ut och svarade att han redan var gift.
”Titta här – jag har redan tre brudar i huset. Ska jag skaffa en fjärde? Nej, fyra klarar jag inte av…”
Så levde han, med skämt och slit, genom sömnlösa nätter och hårt arbete, och växte upp sina tre vackra flickor. När de började högstadiet började en granne komma på besök. Hon tog med torkade svampar eller lättsaltad sill. Och gjorde tydliga närmanden. Niklas märkte att hon inte tänkte ge sig, men ville inte såra henne. En kväll bjöd han in henne och frågade:
”Vilken av mina flickor tycker du bäst om?”
Hon skrattade. ”Dina flickor behöver jag inte! Snart är de vuxna och flyger iväg. Tänker du verkligen leva ensam resten av livet? Jag älskar dig, inte dina döttrar.”
Niklas såg på henne. ”Här,” sa han och räckte henne ett foto. ”Det här är mitt porträtt. Du kan älska mig hemma hos dig, så mycket du vill.”
Så gick grannfrun hem med oförrättat ärende.
Flickorna växte upp och började på universitetet, men glömde inte sin far. Varje helg kom alla tre hem och hjälpte till med hus och trädgård.
Sedan gifte Niklas bort sina flickor, en efter en. Han talade allvar med varje friare, som hans svärfar en gång gjort med honom. Han önskade sina små prinsessor inget annat än lycka.
Nu var flickorna vuxna. Var och en hade egen familj, barn, bekymmer och glädjeämnen. Men ingen av dem glömde sin far! Vid helger och högtider åkte de alltid hem till honom på landet. Både döttrarna, barnbarnen och till och med de små barnbarnsbarnen älskade Niklas.
När Niklas fyllde 81 drömde han igen.
Han stod på en äng, ung och ståtlig, med breda axlar och svart hår. Och där kom hans Lova springande!
