En kylig vinterkväll i den lilla byn Lilltorp hade snön precis börjat falla. Den var inte tjock, men stora flingor virade tyst ner mot marken. Himlen var dyster, stjärnorna gömde sig bakom molnen och månen försökte knappt kvida sig fram. Men morgonen steg in med ett blekt ljus och vid lunchtid bröt solens första strålar igenom de låga husen.
Dagen gick som alla de andra samma arbete, samma tomma samtal med granne Hildas höns. När kvällen kom vandrade Alfhild Lindberg hemåt, men mörka moln började smyga sig in och en hård vind tjöt genom den tomma gatan.
Vad i hela? tänkte hon. Hon hade knappt nått tröskeln när en snöstorm ryckte upp och slöt sikten helt.
Lyckligtvis var hon nästan framme. När hon öppnade grindkarmen hörde hon den stora granen framför huset svaja som en gammal sömnlös vän. Det där är ju väl en vädret att göra narr av, muttrade hon för sig själv och steg in i värmen.
Efter en enkel middag klättrade hon upp på spisen för att lyssna på vinden som tjöt i röken. Hon somnade så smått och vaknade först när en bestämd knackning störde hennes dröm.
Vem i hela världen bär in sig i så här tid? tänkte hon när hon slog av sina tofflor och drog på sig sina varma tofflor.
Vem är där? ropade hon.
Det är jag, Gustav, förare, svarade en grov manstämma. Jag fastnade precis framför ditt hus. Snön har gjort vägen till en osynlig labyrint, och jag har svettats mer än i bastun. Släpp in mig, jag lovar att inte stjäla nåt. Jag är från grannbyn Bäckby.
Alfhild tvekade. Natten låg tung över byn, men hon öppnade dörren. En hög man i snöklädd kåpa stapplade in, hela kroppen täckt av vit pudring.
Kom in, Gustav, sa hon och slängde en filt över hans axlar.
Tack, sa han och började skaka snön av sin mössa. Vill du ha te?
Alfhild satte fram nybakade kanelbullar på bordet, ställde fram en het tekanna och en liten kopp med skål. Gustav tog en klunk och log.
Vad heter du då? frågade han.
Alfhild Lindberg, men du får kalla mig bara Alfhild, svarade hon med ett leende som värmde rummet.
De började prata. Alfhild berättade att hon bott ensam i fem år, att hennes make hade rymt med en främling efter att ha ätit för många päroner, och att hon inte hade några barn. Gustav ryckte på axeln och erkände att han också hade varit gift, men att det gick i stöpet. De skrattade åt sin ensamhet och åt bullarna som om de vore en liten fest i en tom stuga.
Gustav somnade snart på spisen, snarkandes som en gammal traktor. Alfhild kunde inte sluta tänka på hur livet ibland känns som en ensam snöflinga som glider ner för en takränna. Hon viskade för sig själv: Om bara den här främlingen vore min egen, snäll, omtänksam och lite av en husman.
Morgonen grydde, och hon vaknade i tid för att hälla den sista potatisen i kastrullen. Gustav vaknade med ett leende när han såg de nygräddade pannkakorna som doftade av smör.
Efter frukosten gick Alfhild till arbetet på den lokala mölnen. Hon sa till Gustav: Jag låser inte dörren. Om du fryser, så ta en filt. Kanske ses vi inte igen.
Gustav svarade med ett Adjö, Alfhild, tack för natten, och körde iväg på en isig väg.
När lunchtid kom återvände hon hem och såg Gustav kämpa med sin bil som hade fastnat i snön. Motorn vägrade starta, så han stod där som en isglaciär.
Är du fortfarande här? frågade hon.
Ja, batteriet har gett upp och vägen är en labyrint, svarade han.
Alfhild bjöd in honom för en snabb smörgås. Hon förklarade att hon kunde fixa en traktor i verkstaden i Bäckby mellan ett och två på eftermiddagen. Han nickade tacksamt och de åt middag tillsammans, medan hon betraktade hans gråa hår och de rynkor som bildades när han log.
Det kändes märkligt, som om de vore två kusiner av samma ensamhet. De pratade om hur han ibland slet med en spade för att röja snön, och hur hans ögon krusade sig när han skrattade.
De önskade varandra lycka på vägen. Alfhild körde Gustav till verkstaden, och han vinkade med en lite förväntansfull blick.
När kvällen föll och mörkret lade sig som ett tjockt täcke, såg Alfhild ljuset i fönstren när hon gick hem. Hennes hjärta slog som ett barn på en jätteroll. Gustav stod i dörrkarmen, med en kopp te i handen.
Varför har du inte åkt hem? frågade hon.
Traktorn är på väg imorgon, svarade han. De har ingen utrustning idag, men de lovar att fixa det åt mig.
Efter middagen gjorde hon i ordning allt hemma, medan Gustav satt på spisen och funderade. Plötsligt hoppade han upp och satte sig bredvid henne på sängen. Alfhild frös till is, men Gustav drog snabbt på en filt och kröp intill henne. Hon lade sin arm om honom, och tystnaden fylldes av en varm, men något knasig, känsla.
Till slut bröt Alfhild tystnaden.
Vet du, Gustav, jag tror jag skulle kunna bo här med dig för alltid.
Gustav ryckte på ögonbrynen.
Så du menar att jag ska gifta mig med dig?
Ja? svarade hon försiktigt.
Han svarade med ett lite irriterat leende: Att gifta sig är som att dricka en kall öl på midsommar ingen idé om du inte gillar det. Jag har haft en fru, men hon sprang bort för en annan. Jag har haft kvinnor, men inget bestämt. Du är inte någon annan än jag. Jag har inget att förlora.
Alfhild började gråta. Hon ville ha en familj, barn, en trygg framtid. Hon grät som en liten gås i snön.
Gustav försökte trösta henne, men hans egna rädslor kom i vägen. De satt tysta tills morgonen kom. Gustav samlade sina väskor, för traktorn skulle komma vid sex på morgonen. Alfhild stod på trappan och såg honom gå.
Förlåt mig, Alfhild, sa han.
Farväl, Gustav, svarade hon, men i hjärtat ville hon ropa att hon hoppats på att han skulle återvända.
Gustav körde iväg. När lunchen återigen var i farten, var bilen borta. Alfhild väntade, men han kom aldrig tillbaka. Hon berättade för sin väninna, Karin, som bodde i nästa by.
Alfhild, du är gravid! skämtade Karin, men svarade sedan allvarligt: Du måste gå till stadens vårdcentral.
Alfhild tackade gudarna för att hon äntligen skulle bli mamma. Hon gick till läkaren, fick bekräftelse på graviditeten och kände att livet äntligen börjat snurra som en snödriva i vinden.
När hon födde en son, frågade barnmorskan hur hon ville kalla honom.
Jag ska kalla honom Sten, och så blir han StenErik när han blir äldre. Det blir min lilla stolthet, svarade Alfhild.
Barnmorskan skrattade: Du får vänta tills han är gammal nog för att tänka på pensionen!
Alfhild svarade: Ja, men först måste jag lära mig att bli mamma utan någon man.
Utskrivningsdagen kom, och Karin sa att hon inte kunde hämta Alfhild och hennes son, men en ambulans skulle ta dem hem.
När Alfhild stod i sjukhusets entré, med sin lilla korg i famnen, såg hon Gustav stå med en stor bukett blommor. Karin log slugt bakom honom.
Gustav, sa hon, du är min man nu, och du får inte låta någon ta min son.
Gustav tog emot sin nyblivna son med tårar i ögonen lyckliga tårar. Alfhild kramade dem båda och kände en värme som ingen snöstorm någonsin kunde släcka.
