I januari drabbades Margareta Svensson av menopaus. Inledningsvis orsakade denna händelse inga större besvär. Inga välkända hettningar, svettningar, hjärtklappning eller huvudvärk. Bara menstruationen upphörde – välkommen till ålderdomen, tänkte hon!
Till läkare gick hon inte; hon hade läst så mycket och visste hur det låg till. Väninnor berättade ofta om sina erfarenheter. ”Du har tur, Margareta”, sa de. ”Att du klarar det så bra!”
Som om de uttalat en förbannelse. Snart började märkliga saker hända. Hon förstod att hormonförändringar låg bakom, men humörsvängningar, yrsel och trötthet blev allt tydligare.
Det blev svårare att böja sig ner till dotterdottern Lovisa, aptiten försvann och ryggen värkte på nya sätt. Ansiktet svullnade på morgnarna, benen på kvällarna. Först var det svägördöttrarna som larmade: ”Du ser så blek ut, mamma. Gå till vårdcentralen!”
Margareta teg. Misstankarna om att något var fel hade redan rotat sig. Brösten började svida som eld, underlivet drog ihop sig om natten. Timmar låg hon vaken bredvid sin snarkande make Gustav, stirrade i taket och grät tyst med örngottet mot kinderna.
Hon ville inte dö! Bara femtiotvå år, inte ens pensionär än. De hade precis börjat leta sommarstuga. Sönerna hade bra jobb, svägördöttrarna var hjälpsamma – färgade hennes grå hår, gav klädråd. Älskade Lovisa, snart skolstart, konståkning och stickade halsdukar.
Våren och sommaren led hon sig igenom, men till hösten blev det outhärdligt. Andnöd, ryggvärk, magplågor. Äntligen bokade hon läkartid och berättade för Gustav.
På mödravårdscentralen följde hela familjen med. Gustav och äldste sonen Lars väntade i bilen medan svägördöttrarna stod i korridoren.
Klumpigt klättrade Margareta upp på undersökningsbritsen. Läkaren frågade ut henne, mumlade alltmer bekymrat under undersökningen. ”Klä på er”, sa hon abrupt och ringde till onkologen: ”Akutfall – troligen metastaser. Femtiotvå år, förstagångsbesök.”
I bilen teg alla. Gustav snyftade öppet, Lars kramade ratten. Svägördöttrarna höll om Margareta vars krafter sjönk. Vid varje gatusväng såg hon gula löv dansa – ett farväl till barnbarnet. Vem skulle fika med Lovisa efter skolan nu?
På sjukhuset gick allt fort. Personalen skyndade med en bår genom korridoren. Gustav skrek: ”Låt mig få ta farväl!” En sköterska stängde dörren: ”Sluta tjata, farfar. Hon förlossar – huvudet syns!”
I förlossningssalen låg Margareta bredvid en ung studentflicka. Professorn gick mellan båda: ”Vad straffar ni er för?”
”För festande”, stönade studenten.
Margareta viskade: ”För kärlek… Vi firade min födelsedag.”
”Inte illa”, fnös professorn. ”Och du märkte inget? Med din övervikt…”
”Jag trodde det var cancer! Tänk skammen – jag är ju mormor!”
”Feldiagnos. Pressa nu – ditt misstag vill ut!”
En sköterska kom ut: ”Svensson Margareta? Grattis – en son, 3500 gram. Ni hann precis.”
Gustap stirrade oförstående. Svägördöttrarna pekade samtidigt på honom.
”Jösses”, sa sköterskan. ”Bjud på kanelbullar, farfar. Rena miraklet – varför trodde ni det var cancer?”
