En vecka innan den åttonde mars lämnade jag rättssalen, knappt medveten om vad som hände omkring mig. Tårarna gjorde mig nästan blind. De enda ord som ekade i huvudet var: “Ni är inte längre man och hustru.” Varför hade hon gjort så här mot mig? Vilka synder hade dragit denna bestraffning över mig?
Jag gifte mig när jag bara var arton. Det var en intensiv förälskelse, sömnlösa nätter, en känsla av att sväva ovanför marken. Vi fick fem fantastiska år tillsammans, fyllda med en kärlek jag aldrig tidigare känt. Jag försökte ge henne allt jag serverade frukost på sängen varje morgon, lagade hennes favoriträtter, alltid det hon ville ha, och höll huset skinande rent.
Men hennes föräldrar accepterade mig aldrig riktigt. De sa ständigt att jag inte var tillräckligt bra för deras dotter och lovade att hitta någon bättre åt henne. Det blev snart tydligt att detta påverkade min fru. Steg för steg märkte jag hur hon blev mer kritisk och avståndstagande mot mig.
Vår son var fem år vid den tiden. I början älskade och skämde min fru bort honom så gott hon kunde, men med tiden började hon behandla honom kallt. Jag tror att det var svärföräldrarna som pratade med henne och fick henne att börja tvivla på att sonen ens var hennes, trots att han var så lik henne. Hon började besöka sina föräldrar allt oftare, och till slut kändes det som om hon nästan flyttat hem till dem. När hon ändå kom hem var hon alltid missnöjd och skällde på mig. Jag försökte alltid sköta mig, ta hand om mig själv och vår bostad.
En dag blev hon så arg att hon faktiskt slog mig i vredesmod. Jag trodde inte det var sant, men ändå hoppades jag att vi skulle lösa allt. Kort därefter berättade hon att hon tröttnat på mig och nu ville lämna oss. Hon lämnade mig och vår son. Jag bönade och bad henne tänka om, att inte kasta bort vår familj, men hon vägrade lyssna.
Jag älskade henne fortfarande och kunde inte föreställa mig ett liv utan henne, inte ens efter skilsmässan. Hon betalar fortfarande ett löjligt litet underhåll, och kräver att få kvitto på varje krona jag spenderar. Köper jag bara en limpa bröd måste jag skanna kvittot och skicka till henne. Jag måste be om pengar från mitt ex, som inte visar någon vilja att spendera på sitt eget barn.
Mitt ex träffar vår son väldigt sällan nu, ännu mer sällan när hon ibland vill ha honom en dag eller två. Vår son känner den kyliga stämningen och vill helst inte träffa sin mamma. Mitt ex blir då arg hon tror att jag vänder vår son mot henne. Själv har jag fortfarande inte förlikat mig med att vi gått isär och gråter varje dag. Efter skilsmässan har jag tappat i vikt och blivit nedstämd. Jag höjer rösten åt min son, fast jag vet att det är fel.
Hur ska jag orka gå vidare när hjärtat är i tusen bitar? Varje dag går jag in på mitt ex sociala medier och följer hennes liv. På så sätt har jag fått veta att hon ska gifta sig med någon annan, vilket gjort mig ännu mer nedslagen. Jag förstår nu varför hon inte hälsar på oss och varför vår son inte vill träffa henne. Mitt huvud vet att det är slut, men mitt hjärta vägrar acceptera det. Hur ska jag kunna hantera allt detta?
