En vecka efter att hon tagit farväl av sin pappa, i en morgondås, snubblade hon stressat genom en labyrint av korridorer. Någonstans sprang hon, utan minne av vad som hänt, bara med visshet om att hon behövde en telefon. Verkligen behövde den.
Det var sommar, och vännerna Signe och Maj drömde om att åka till kusten på sin efterlängtade semester. Rummet var litet, men låg mycket nära havet. De solade hela dagen, deras hud var redan gyllenbrun, och lysten att ligga på sanden växte allt större. Vid middagstid var solen obarmhärtig, nästan som en bastu. Det var knappt möjligt att andas.
– Jag klarar inte mer – sa Signe och reste sig från handduken. – Låt oss gå någonstans. Det är så varmt här att vi snart blir som kanelbullar.
– Jag håller med – svarade Maj och föreslog – Låt oss gå till ett café. Där är det skönt och vi kan äta något nu när det är lunchdags.
Vännerna gick till det lokala caféet, där man kunde sitta i skuggan och äta en god fika. En lång kö av människor liknande dem hade redan radat upp sig – de stod och väntade.
Signe skyddade sitt huvud med en bok för att undkomma den brännande solen. Hon hade glömt sin hatt hemma och kisade mot ljuset.
– Är du okej? – frågade Maj. – Jag springer och köper glass. Vi får svalka oss lite.
– Ska jag hänga med? – föreslog Signe.
– Gud nej! – invände Maj bestämt. – Titta hur många det är. Någon kommer ta vårt bord, stanna du här!
Maj gick iväg och Signe blev rastlös. Hon stod vid den varma betongbyggnaden i stekande sol. Kön rörde sig inte, så hon slöt sina ögon.
Det började susa i öronen och allt blev suddigt i hennes huvud. Hon befann sig långt ut till havs. Kusten syntes inte. Hon flöt på vattnet, som av någon anledning inte var salt. Hon tog några klunkar och kände sig genast bättre. På himlen hängde en enorm vacker regnbåge, och vattnet glittrade som ett kalejdoskop i regnbågens alla färger. Allt runtomkring var så vackert. En känsla av lätthet, som en fjäder som gungade på vågorna, och en viss lycka… Människor gick på regnbågen. Bland dem såg hon sin pappa som gått bort förra året. Han vände sig mot henne och vinkade med ett leende.
Plötsligt hörde hon röster ovanför.
– Här, här! – ropade de i kör. – Räck upp din hand! Lyft det.
Några händer sträckte sig efter henne och drog upp Signe i en båt. Hon ville stanna kvar i vattnet, men rösterna blev allt tydligare, mest kvinnliga.
– Vem har ammoniak? – frågade de oroligt. – Ge mer vatten!
Signe återvände till medvetandet och öppnade sina ögon.
– Åh, kära du – Maj andades ut med lättnad. – Du skrämde mig! Jag blev så orolig!
Signe blev förvånad och lite besviken när hon insåg att hon satt på caféets veranda och inte vid havet.
– Du hade solsting, kära vän! – mumlade Maj, medan hon tackade de andra för hjälpen. – Åh, jag sa ju: ”Ta med din hatt, ta med din hatt!” Och du svarade ”Ja, visst!” och nu ser du resultatet!
Människorna gick iväg.
– Majsan – sa Signe eftertänksamt. – Jag såg pappa där. Han har varit borta nästan ett år, men han såg så ung ut.
Flickorna gick till slut in på caféet och satte sig vid ett bord. Signe tänkte fortfarande på det oväntade mötet med sin pappa.
Veckan efter hon tagit farväl av pappa, i morgondås, irrade hon sig in i en labyrint. Hon sprang utan minne, visste bara att hon behövde en telefon. Verkligen.
Hon sprang in i ett okänt rum. Där hängde en antik telefon på väggen, gammal och sliten. Hon blev glad. Hon tog luren och ropade:
– Hej! Hej!
– Allt är bra! Signe, vad har hänt? – pappans röst ekade – Lugna ner dig och berätta. Jag hjälper så gott jag kan.
Pappa hade inte varit så pratsam i livet, när han ville fråga något började han alltid med ett kort ”Bra”. Flickan blev glad när hon hörde hans röst med alla välbekanta tonfall. Hon berättade snabbt om allt: sig själv, sin mamma, sin kusin, hans systerdotter som tagit sin examen tre dagar efter hans död. Han hade väntat på den dagen, men det hann han inte uppleva.
– Pappa, kan du tänka dig – skrattade hon. – Som lovat klarade hon examen med högsta betyg!
Sedan stannade hon upp, som om hon vaknade.
– Hallå, pappa! – ropade hon i telefonen. – Pappa, du är inte här! Hur kan du prata med mig?
– Ibland – sa pappan. – Om du verkligen vill något händer det, min dotter, det händer.
Under sin livstid hade pappa inte trott på någon sorts mysticism, han var materialist, men nu försäkrade han henne om något annat. Hon vaknade och mindes situationen när hon satt med Maj på caféet. Då hade hon tittat mot havet där regnbågen svävade.
Och nu… Hon kan fortfarande inte skaka av sig känslan att hennes pappa är någonstans nära henne och stödjer henne varje dag.
