Ett barn för en väninna
När Elin närmade sig slutet av sin graviditet hade hennes yngre bror flyttat hemifrån, hennes pappa börjat dricka igen, och sedan dess hade Elins liv blivit ett helvete.
Varje morgon började Elin med att vädra ut huset, plocka tomma ölburkar från köksbordet och vänta på att pappa skulle kliva upp när han sovit av sig ruset.
Pappa, du vet ju att du inte får dricka. Du blev ju nästan återhämtad från din stroke.
Jag gör som jag vill, Elin. Det är lättare att uthärda smärtan då.
Vilken smärta?
Smärtan att inse att ingen behöver mig längre. Inte ens du. Jag är bara en börda för dig. Jag är förlorad, Elin. Borde aldrig ha gift mig, aldrig fått barn, gett er bara min svaghet och fattigdom i arv. Allt är meningslöst, flicka lilla. Det är lättare såhär.
Elin, redan på dåligt humör, blev irriterad.
Inget är meningslöst, pappa. Många har det mycket värre.
Hur mycket värre, Elin? Du växte upp utan mamma, och nu ska du själv föda ett barn utan far, i fattigdom precis som vi andra.
Ingenting är beständigt, pappa. Allt kan förändras på ett ögonblick.
Elin mindes sorgset hur lycklig hon varit nyligen, när hon planerade bröllop med Isak. Ja, livet hade skakat om henne, men det var bara att fortsätta.
Den dagen drack pappa återigen för mycket. Elin utbrast upprört:
Har du supit upp de pengar jag sparat undan? Hur hittade du dem? Har du gått igenom mina saker?
Allt här tillhör mig, sa pappa. Till och med pensionen du gömmer för mig min pension!
Och du drack upp allt? Tänkte du inte på hur vi ska klara oss?
Varför skulle jag bry mig? Jag är sjuk. Du är vuxen nu, dags att ta hand om mig!
Elin letade igenom alla skåp.
Jag minns att det fanns två paket pasta och lite smör igår. Nu är allt borta! Vad ska vi äta till middag?
Chockad satte sig Elin ner, händerna för ansiktet.
Hur skulle hon veta att faster Anita börjat komma förbi när Elin inte var hemma, bjuda pappa på sprit och ta med sig all mat?
Som en tyst smygande orm tog Anita över huset och gjorde allt för att splittra familjen.
Den natten grät Elin sig till sömns i sin säng, förkrossad, hungrig och utmattad.
Nästa morgon knackade Anita Gustafsson på dörren. Hon kom in utan att ta av sig de dyra stövlarna eller kappan.
Hejsan gumman. Min väninna på kommunen berättade att ni har skulder och att elen snart stängs av. Vad pågår här, Elin? Får jag en kopp te?
Utan att vänta på svar gick Anita in i köket och började rota i kyl och skafferi.
Jag fixar te, du är ju höggravid, precis som min Lovisa… Men ni har ju varken socker eller te. Det ekar bokstavligen tomt här. Kom, vi går och handlar.
Elin undvek att se gästen i ögonen.
Faster Anita, det blir inget te. Det är bäst du går.
Men Anita gav sig inte:
Du har problem, Elin. Det ser jag ju. Jag har sagt det förut, flytta hem till mig. Och nu menar jag allvar. Din pappa dricker, du har inget att äta, och snart behöver du näring och vitaminer för bäbisen. Packa dina saker nu, du följer med.
Elin blev yr och satte sig. Tårarna rann. Anita omfamnade henne:
Jag vet vad du känner för mig. Men oavsett allt, jag är inte ond. Jag kan inte se dig lida mer. Vill du eller inte jag ska ta hand om dig.
Allt därefter gick som i en dimma. Anita hjälpte Elin att packa och ringde en taxi.
***
När förlossningen satte igång lämnade inte Anita Gustafsson Elins sida.
Lyssna nu Elin. Jag har redan berättat för personalen att du vill adoptera bort barnet. När du fött ta inte i henne, lägg henne inte vid bröstet. Se henne inte i ögonen.
Plågad av värkar försökte Elin protestera:
Snälla… jag orkar inte mer. Bara smärtan går över…
Glöm inte vad vi pratat om. Du kan inte ta hand om barnet själv. Jag har hittat ett bra par som vill adoptera henne direkt.
Några timmar senare kom en liten flicka till världen.
Tre kilo trehundra, fullt frisk.
Barnmorskan svepte tyst in babyn i filten och försvann direkt Elin fick inte ens se henne.
Men barnläkaren betraktade Elin strängt:
Vad menar du med det här? Ni har fått en frisk, vacker dotter, vill du inte ens titta på henne? Karin, ta hit barnet och lägg henne vid mammas bröst.
Elin skakade på huvudet, bedrövad:
Jag vill inte. Jag har inget att leva för och vill inte ha henne Det finns folk som behöver henne mycket mer.
Du måste ta ditt förnuft till fånga! Titta på din flicka åtminstone.
Elin blundade men kände plötsligt en värmande liten kropp bredvid sig… Näsan nuddade hennes hand. Barnmorskan lade den lilla vid hennes sida, babyflickan började töja sig och leta efter närhet. Motvilligt såg Elin ner på sitt barn.
De små ögonen var kisande riktade mot henne. Babyflickan sträckte sig mot sin mamma och famlade hjälplöst efter hennes hand.
Sådär ja! Mata din dotter nu, log barnläkaren. Hon blev glad när hon såg Elins tårar och darrande händer.
En söt liten flicka, du betyder allt för henne. Det finns ingen som kan ersätta dig, förstår du?
Elin höll sin dotter i famnen och grät.
De följande timmarna låg hon bredvid sin nyfödda och kunde inte slita blicken.
Så föddes hennes moderskänsla.
“Det är hon som ger mitt liv mening. Min dotter. Det spelar ingen roll att Isak gått och pappa super hon behöver mig och därför ska jag stanna.”
***
Elin vaknade av Anitas röst.
Anita Gustafsson, insvept i sjukhusrocken, stod vid hennes säng.
Har du glömt vad vi kommit överens om? viskade hon. Du lovade att föda och sedan avsäga dig barnet. Jag har redan ordnat med folk som kan hämta henne när som helst.
Anita, jag har ändrat mig. Jag kan inte ge bort min flicka.
Men du har inga pengar, praktiskt taget hemlös! Hur ska du klara ett barn?
Jag går hem. Jag vill inte besvära dig mer. Jag klarar mig.
Elin såg sorgen och ilskan i Anitas ansikte, hur hon spändes i hela kroppen.
Är du galen? Vad ska du leva på? Tiggeri?
Anitas utbrott väckte babyflickan. Elin reste sig och gick till henne.
Rör henne inte! Jag matar och vaggar henne. Vi får säga till personalen att du inte har någon mjölk, muttrade Anita.
Det är min dotter. Jag har bestämt mig och tänker aldrig ge bort henne, svarade Elin lugnt.
Du kan inte göra så här! Du lovade! Anita var förtvivlad.
Gå nu.
Anita gick. Elins rumskamrat såg upp från sina lakan:
Vem var det där?
Min faster.
Så hemskt. Du gjorde rätt som skickade ut henne. Jag heter Lovisa. Behöver du hjälp bara säg till. Det finns snälla människor.
Jag är Elin.
Trevligt att träffas. Något säger mig att den där kvinnan ville ta din dotter. Hon var konstig.
***
Innan utskrivningen från BB dök en besökare upp. Hon släpptes inte in på rummet, så Elin mötte henne i korridoren.
Det var hennes före detta väninna Sofia, synligt gravid.
Hej.
Försiktigt satte sig Elin bredvid.
Sofia slog sig ned och såg nervös ut.
Jag hörde att du har fött.
Ja. En flicka.
Sofia knep händerna.
Jo, mamma har ordnat folk som kan adoptera din dotter.
Och?
Det är fina människor. De är rika och vill verkligen ta hand om henne.
Sofia grep Elin hårt om handen:
De erbjuder en miljon kronor! Hela en miljon! Du skulle kunna köpa eget rum eller kanske lägga till till en lägenhet.
Så hela en miljon, säger du? svarade Elin lugnt. Då får du väl sälja ditt eget barn om du oroar dig så.
Sofia blev sur men fortsatte klamra sig fast.
Vänta nu, Elin. Ge barnet till mig! Jag tar hand om henne hon är ju Isaks dotter.
Tror du att du klarar två barn samtidigt?
Du fattar ingenting! Mitt liv håller på att rasa!
Elin reste sig och vände sig bort. Sofia höll tag i hennes ärm, ögonen var galna:
Jag måste ha det barnet, Elin!
Släpp mig.
Några timmar senare stormade Isak själv in på avdelningen. Elin ryggade undan när hon såg honom.
Har du fött? Får jag se henne?
Nej. Du har ju snart barn med Sofia, titta på hennes!
Vi måste prata. Sen du födde har jag inte fått ro. Jag vill ta min dotter med mig, ge ifrån dig henne så adopterar jag henne direkt.
Elin skakade på huvudet:
Jag är inte som du. Jag överger aldrig någon som behöver mig. Du har kommit i onödan. Jag ger dig inte min dotter!
Även Isak vägrade ge sig.
Ge mig barnet! Du borde inte ha fött mitt barn! Jag tar det som är mitt!
Du? Morsgris! Fråga din mamma först om lov!
Elin puttade bort sitt ex, plockade upp sin dotter och gick till sjuksköterskan:
Snälla, släpp inte in fler till mig. Jag vill vara ifred. Folk kommer och går som om detta vore en marknad!
Epilog
På utskrivningsdagen lämnade Elin BB med sin dotter i famnen.
Hon var inte ensam Lovisa skrevs ut samtidigt, hämtad av sin make och mamma.
Utanför stannade Elin till, såg Isaks föräldrar i sin Volvo. Hans mamma, Valeria Johansson, stirrade kallt på Elin.
Elin rös. Valeria såg ut som en varghona, redo att hugga.
Lovisa märkte Elins nervositet och ställde sig bredvid.
Vem är det där, Elin?
Isaks föräldrar.
De verkar övervakande. Något är konstigt. Kom hem till oss istället, mamma har gjort i ordning ett rum åt dig.
Elin nickade. Hon kände samma oro.
***
Hos sin nya vän Lovisa fann Elin oväntad kärlek Lovisas kusin, gamle ungkarlen Johan, började uppvakta henne.
Johan visade sig vara varm och omtänksam. Han gifte sig med Elin, adopterade flickan och blev även till stöd för hennes pappa.
Isak och Sofia däremot, deras äktenskap sprack.
Det visade sig att Sofia bara låtsades vara gravid, med lösbula, och hade lurat hela familjen Johansson.
Anita, för att skydda dottern, erkände att Sofia fått missfall tidigt, men föreslog snabbt en “lösning:”
Isak, min son, var inte arg på Sofia. Hon fick missfall, men du har snart ett barn med Elin. Varför inte adoptera henne? Då slipper vi oroa Isaks föräldrar. Vi låtsas Sofia föder när Elin gör det och tar barnet från Elin sen.
Isak gillade planen.
Allt fungerade tills Elin vägrade lämna kvar dottern på BB, och Sofia och Anita stod plötsligt handfallna.
Isaks mor, Valeria, blev besviken på svärdotterns lögner och tvingade sonen att lämna henne.
Livet vände för Elin, och snart hade det mörka gett plats åt ljus. Genom stöd från oväntade håll, och kärleken till sitt barn, insåg hon: Oavsett vad livet för bort, finns alltid något att kämpa för när man öppnar sitt hjärta. Ingen har rätt att bestämma över en annan människas lycka den kan bara vi själva finna.
