Jag har känt Adam ända sedan vi hade mjölktänder. Vi bodde i samma hyreshus i Malmö, så det var självklart att vi blev vänner. När vi blev tonåringar, hängde vi ofta i gäng och drog ner till Gustav Adolfs torg. Där strosade vi omkring, eller så softade vi bara på en parkbänk och diskuterade vilken kebab som var bäst i stan. Kärleksliv tog vi inte så allvarligt på direkt det viktigaste var vad polarna tyckte. Ingen ville tappa ansiktet inför grabbarna.
Sen ryckte jag in i lumpen, medan Adam lyckades slingra sig undan på något mystiskt vis. Efter militären fick jag ett jobb på ett it-företag, och strax därpå gifte jag mig. Jag och min fru levde ihop i tio år, fick två barn och genomled alla klassiska småbarnsbekymmer. Med åren märkte vi att vi blivit två främlingar under samma tak vi gnabbades om löjliga saker och förstod båda att det var dags att packa ner de gemensamma IKEA-kopparna i varsin låda. Vi skilde oss snart och delade på pengarna några futtiga tusenlappar i svenska kronor.
Två år senare, helt fri som fågel, springer jag på Adam av en slump utanför Espresso House. Oj, vad han hade förändrats på tolv år! Det såg ut som han ätit upp sitt gamla jag minst sagt rund om magen.
Vi slår oss ner med varsin kanelbulle och börjar snacka om livet. Det visar sig att Adam också är skild och letade efter någon ny att tända på. Ett år passerar och plötsligt träffar jag en fantastisk kvinna och vi gifter oss. Av en slump springer jag på Adam igen och, hör och häpna, nu har han också hittat en livskamrat. Men alltså, jag fattade inte grejen med hans fru hon var, ska vi säga, väldigt förtjust i princesstårta.
Vad är det du gillar så mycket med henne? frågade jag, nyfiket (och kanske lite fördomsfullt).
Adam log som om han vunnit på Triss och sa: Hon är världens bästa på att städa, gör otrolig pyttipanna, och dessutom låter hon mig titta på Allsvenskan i fred. Inga protester när jag går ut med grabbarna. Det är rena drömmen! Hon säger aldrig nej till nåt.
Jag blev tvungen att småle lite där jag satt. För mig är en relation så mycket mer än fläckfria fönster och kvällsmat som smakar som mammas köttbullar. Visst, det är trevligt men det bästa är ändå att vi älskar varandra.
En del tycker att dammsugningen och maten är viktigast. Men jag vill hellre att vi äter samma sorts sill, gillar samma dåliga tv-serier och verkligen förstår varandra. Att vara på samma våglängd liksom. Och visst är det rätt harmoniskt när vi lagar mat tillsammans, eller gnabbas om vem som ska tömma diskmaskinen. Min fru och jag gör det mest tillsammans, och det funkar galant.
Det är lite som när två cyklister trampar åt samma håll då har man förmodligen betydligt större chans att ta sig hela vägen till semestern på Öland utan däckhaveri.
Eller vad säger ni?
