Det var min väns födelsedag, och när hon och hennes make kom hem en kväll, såg de något oväntat utanför vårt hus i Stockholm en barnvagn med ett spädbarn i. Flickan var nyfödd. Jag måste säga, jag blev verkligen berörd, särskilt eftersom min vän Elsa hade försökt bli gravid under lång tid. Det kändes nästan som ödet hade placerat det här lilla barnet utanför dörren.
Eftersom det var kallt ute i mars, bar vi genast in flickan i bilen och ringde polisen. Vi väntade i värmen, och när polisen anlände, hittade de ett brev med barnets namn, Alva, samt hennes födelsedatum.
Under de timmarna hann vi fästa oss rejält vid lilla Alva och lärde känna henne. När polisen senare tog henne till ett barnhem, fattade Elsa och hennes man Håkan beslutet att försöka adoptera henne. Pappersarbetet tog nästan en månad, men till slut fick de klartecken från socialtjänsten.
Men på dagen då Alva skulle komma hem, rullade två bilar fram och främmande personer steg ur. De påstod att Alva var deras släkting. Allt blev snabbt rörigt, och vi fick veta att en ung kvinna från ett annat land blivit gravid med en svensk kille, och av rädsla för att berätta för sin familj, hade hon lämnat barnet hos oss.
När situationen till slut kom fram, hade kvinnan blivit sjuk och hennes pappa fått reda på allt. Familjen, som nu visste sanningen, valde att ta hem Alva, och ett faderskapstest visade att hon verkligen var deras barnbarn. De fick adoptera henne och vi fick säga farväl.
Det var tungt, men något fantastiskt hände. Elsa blev, efter många försök, äntligen gravid. Hon fick dock tillbringa åtta månader på sjukhus i Uppsala, men till sist föddes deras dotter. Vi var alla otroligt lyckliga för deras skull.
Även om Alva inte blev kvar hos oss, har vi fortfarande en speciell plats i hjärtat för henne. Livet lärde mig då att ingen kärlek är förlorad den förändras bara och ger plats för nya mirakel.
