Det var en gång en övergiven stuga i utkanten av en liten by i Småland där en ung kvinna bosatte sig. Byborna var inte förtjusta i främlingar. Det blev viskningar och till slut ringde de till polisen. När polisen kom och kollade hennes papper förklarade han att hon var en avlägsen släkting till gamla Agda, som dött för flera år sedan i en ålder av nittiosju. “Agda hade aldrig några släktingar, inte ens barn”, muttrade byfolket.
Den unga kvinnan, som hette Elin, började sätta sig till rätta. Hon grävde upp några rabatter i den försummade trädgården och satte något i jorden. Folk skrattade. Vem planterar grönsaker mitt i sommaren? Men snart växte det upp gröna skott. “Det där är inte naturligt”, viskade byborna, och snart kallade de henne för “häxan”.
Elin höll sig för sig själv, berättade inget om sitt förflutna och levde ensamt. Men hemligheter väcker nyfikenhet, och snart spreds rykten om att hon flytt från Stockholm efter en olycklig kärlekshistoria, med en påse full av en rik älskares smycken.
En dag blev en av byns barn blått i ansiktet och kunde inte andas. Till sjukhuset var det fem mil, och ingen bil fanns. Mamman sprang till Elin. Häxan tog barnet, vände det upp och ner, daskade till på ryggen – och ur munnen ramlade en leksaksdel.
Efter det respekterade de henne, men de var också rädda. Alla utom Lars, som blev förälskad. Hans mor grät: “Det finns massor av unga tjejer, och han väljer en äldre kvinna!” Hon stod ofta utanför Elins hus och skrek att hon trollbundit Lars. Men han skakade bara på huvudet och gick tillbaka till Elin.
De levde lyckliga, trots skvaller. Ett år senare fick de en dotter, Lovisa, och tre år efter det en till, Signe. Folk lämnade dem i fred. Det fanns annat att oroa sig för.
En dag, efter en kraftig åskväder, började taket läcka. Lars klättrade upp för att laga det, men på väg ner snubblade han och föll. Han skadade ryggen så allvarligt att han hamnade i rullstol. Någon mumlade att det var straff för Elins förbannelse.
Men hon stannade hos honom, vårdade honom, älskade honom. Med tanden började han till och med röra på benen igen. Han satt på trappen och snidade träfigurer till barnen, och männen i byn avundades honom. “Han har en kvinna som bär honom i sina armar”, muttrade de.
Kärleken gör under. En dag tappade Lars sin kniv, och den rullade nerför trappan. Elin var i trädgården. Han försökte resa sig, men föll. En liar stod lutad mot huset – han träffade den i fallet, och den trängde in i halsen.
Elin sörjde djupt. Dotterna fick nästan slita bort henne från kistan.
Nu var hon ensam. Ingen pension, ingen inkomst. Men hon klarade sig ändå. Ryktet ville ha det att hon sålde stulna smycken.
När Lovisa blev stor flyttade hon till Göteborg och blev frisör. Hon kom hem på helgerna, och folk betalade med mat för att få sig eller barnen klippta.
Utan man var livet hårt. Hennes gamla stuga behövde ständig reparation. Byamännen hjälpte gärna – i hopp om något mer. Men Elin tackade med mat och snaps, inget annat.
En dag kom några av byns kvinnor och krävde att hon skulle avslöja hemligheten bakom sin ungdomliga hy. “Dela med dig av diamanterna, annars bränner vi ner huset!”
Ryktet säger att hon kom ut till dem – nu med vitt hår och rynkor. Kvinnorna backade. Hur kunde hon åldras på ett ögonblick? En häxa, minsann.
Elin blev sjukare. Hon gick knappt längre än till trädgården. Signe fick handla.
Men Signe var vild och vacker. Hon tänkte bara på dans. En kväll ville hon gå på dansbanan, men Elin vägrade. Grannarna hörde dem gräla.
Stina såg Signe springa iväg. Mitt i natten hörde hon bankning på fönstret – Signe stod där, skakande. “Mamma… Mamma…” pekade hon mot huset.
Stina sprang dit. Elin låg vid spisen, kall… en blodig fläck vid tinningen.
Polisen kom. Signe sade att de grälat, att hon knuffat Elin och sprungit iväg. Stina kunde inte säga om hon hört Elins röst innan eller efter. Polisen skrev av det som en olycka.
Lovisa kom hem för begravningen. Men systrarna talade inte med varandra. Natten därpå försvann Signe.
Stina berättade att Signe haft gnistrande örhängen den natten. “Såna har jag aldrig sett!”
Skvallret började igen. Hade Elin haft diamanter? Tog Signe dem? Kanske dödades Elin när hon försökte ta tillbaka dem.
Lovisa försökte tysta skvallret, men… byn måste ju ha något att prata om. Hon kom tillbaka några gånger, men sedan försvann hon också.
Stugan föll ihop. Ungdomar letade efter gömda skatter.
Åren gick.
En dag såg Stina en ung kvinna på bänken utanför Elins stuga. En liten pojke lekte vid staketet.
“Signe? Är det du?”
Hon sprang fram och kramade Stina. “Jag vill in, men låset… kan farbror Nils hjälpa?”
Nils bröt upp dörren. Inne var det mörkt, sönderslagna kuddar och damm.
På kvällen berättade Signe att hon haft det svårt. En man lämnade henne när hon var gravid. Hon bodde med en annan – en tjuv. När han åkte i fängelse blev hon vräkt. Nu var hon hemma igen.
“Jag stannar… tills jag vet vad jag ska göra.”
Men på natten kom hon tillbaka till Stina, skrämd. Någon hade gått i huset… viskat. “Mamma kom tillbaka. Hon förlät mig inte.”
Stina skakade på huvudet. “Din samvete plågar dig.”
Signe böjde huvudet. “Jag lämnade henne… om jag stannat hade hon kanske levt.”
Hon flyttade in hos en änkling, kallad “Vite” för hans ljusa hår. Signe sålde mjölk till sommargäster till höga priser.
Men en natt vaknade byn av eld. Elins stuga brann ner till grunden.
Dagen efter hittade pojken något i askan – ett svart klump. Vite gnuggade bort sotet: smält guld och diamanter.
Signe snappade åt sig det. “Det är mitt!”
Vite såg på henne. “Så mor din HADE diamanter. Tog du dem? Mördade du henne? Kanske brände hon huset så du inte skulle hitta mer.”
Hon backade.
Natten därpå försvann hon med Vites pengar.
Ytterligare några år senare stannade en bil vid byn. Lovisa och hennes man kom för att se efter stugan – nu bDe stod och stirrade på de överväxta ruinerna, och i Lovisas ögon syntes en sorg som aldrig helt skulle läka, men hon visste att sanningen om Elin och Signe för alltid skulle förbli begravd i askan tillsammans med de förbannade diamanterna.
