Idag har jag tänkt tillbaka på mitt liv, mest på den där tiden i sista året på universitetet när allting förändrades. Jag minns fortfarande känslan i magen när jag förstod att jag var gravid. Jag var bara 22 år och kände mig inte redo att berätta för Viktor, min pojkvän, direkt. Det dröjde ända tills jag var i femte månaden innan han fick veta.
När jag äntligen berättade sa han: Varför har du inte sagt något förr? Du vet att jag tycker att vi inte borde skaffa barn innan vi tagit examen, fått stabila jobb och kommit på fötter. Jag försökte förklara: Det är okej, Viktor. Jag har ju alltid sagt att plugg inte riktigt är min grej. Jag vill ha en stor familj. Men han blev så arg. Han slängde boken han höll i mot mig i frustration.
Jag försökte lugna ner honom sa att vi kan bo i mormors gamla lägenhet på Södermalm, och att mormor säkert gärna hjälper oss när bebisen kommer. Och jag sa glatt: Sen vill jag gärna ha ett barn till! Men först måste vi gifta oss så snart som möjligt!
Men Viktor bara stirrade på mig. Lyssnar du ens på vad du säger? Du har spelat så oskyldig hela tiden. Han gick iväg och började packa sina saker ner i resväskan. Varför lämnar du mig? Vi måste gifta oss! Om du går nu, ska jag berätta allt för universitetet! Han svarade kallt: Jag vägrar bo här med dig. Klarar du dig en månad själv, gör vad du vill. När barnet är fött tar vi ett faderskapstest och jag betalar underhåll.
Tio år har gått. Jag har vant mig vid tanken att vara ensamstående, även om det där sveket fortfarande river till ibland. Nyligen fick jag höra från en gammal vän att Viktor jobbar på ett kontor i centrala Stockholm. Hans chef frågade tydligen: Viktor, har du någon kontakt med din son? Viktor svarade att han faktiskt inte känner honom alls.
Viktor berättar gärna för studenterna på sitt jobb om hur han blev lurad av en tjej. De frågar honom: Så du lämnade henne ensam med barnet? Viktor kontrar irriterat: Nej, jag hjälpte till ekonomiskt. Men enligt honom själv fick vi knappt något alls från honom. Hans chef svarade bara torrt: Jaså, och ändå säger hon att du knappt gett ett öre.
Det är konstigt, men sådana här tankar dyker alltid upp när våren kommer till Stockholm, och mina barn springer över gården i Aspudden. Jag är lyckligt gift sedan ett år tillbaka och ser på mitt busiga barn och ler det är nog mer jag än Viktor i honom, på gott och på ont. Och livet går vidare, även här uppe i kalla Sverige.
