Under en vanlig kvällspromenad med hunden stannade två män bredvid en högstadieflicka och erbjöd henne våldsamt att “ta en tur”
Så här hade Elsa aldrig sett sin hund förut: dess ögon brann av ilska, tänderna blottades hotfullt. Innan hon ens hunnit förstå vad som hände, hade hunden redan kastat sig över mannen som grep hennes arm, tryckte ner henne på marken och tornade upp sig över henne med en mörk, morrande skugga
När Elsa fyllde sju år fick hon sitt eget stora, ljusa rum. Men flickan vägrade kategoriskt att sova där ensam. Varje natt låg en av föräldrarna ibland mamman, ibland pappan bredvid henne tills hon somnade. Om hon vaknade mitt i natten och ingen var där, tog hon kudden och täcket och flyttade in till föräldrarnas sovrum. Varken böner eller uppfostrande samtal hjälpte inget förändrades, trots att flickan blev äldre.
Ända tills en dag, då lösningen kom oväntat i form av en vit, fluffig boll som först skällde rädd och sedan genast lämnade en pöl under sig. Närmare inspektion visade att det var en förtjusande valp, så söt och rörande att Elsa genast utbrast: “Mamma, kan vi behålla honom, snälla?” Och så började förhandlingarna: bra betyg, städa sitt rum, gå ut med valpen ensam och sova i sitt eget rum utan mamma och pappa. De tre första villkoren accepterade Elsa utan tvekan, men den sista fick henne att tveka tills hon insåg: “Nu är jag ju inte ensam längre!”
Så kom Loke in i deras liv på pappret en westie, men i själ och hjärta en riktig gentleman med stark personlighet. Och överraskande nog höll Elsa sitt ord. Med Lokes ankomst började hon sova i sitt eget rum, och hunden blev hennes trogna följeslagare både i nattens drömmar och vardagens sysslor.
Loke var en sann skönhet: välvårdad, medveten om sin charm, och uppträdde som en riktig herre. Han ignorerade nästan andra hundar, men mot barn som ville klappa honom var han tålmodig, nästan nedlåtande som om han accepterade deras beröm. Men om andra hundar närmade sig, blottade han genast tänderna och morrade ilsket.
För att förändra Lokes beteende skrev mamma och Elsa in honom i en hundskola, och i tre veckor gick de flitigt på lektionerna. Men antingen var tränaren oerfaren eller så var Loke för självständig ingen förändring skedde. Slutsatsen var klar: “Han ser er som sin flock. Han behöver inget annat.” Och så blev det de tre klarade sig utmärkt tillsammans.
För promenader valde Elsa och Loke ett övergivet gräsområde bakom huset. Där hade det en gång stått baracker, men de var sedan länge rivna bara rester av grunden och vildväxande fruktträd fanns kvar. Ena sidan gränsade till en rad falnade trähus som snart skulle rivas. De flesta hundägare valde den närbelägna, välordnade hundrastgården, men Elsa och Loke föredrog denna romantiska vrå där känslan av frihet och avskildhet fanns.
Och här mötte Loke sitt öde.
Den sommaren fyllde Elsa femton och Loke blev åtta. Flickan var nu lång och slank, med drömmande ögon och telefonen i handen. Loke uppträdde med samma beslutsamhet som en mogen, självsäker herre. De promenerade tillsammans över området: Elsa gick försjunken i tankar medan Loke nosade i gräset och plötsligt kom attacken! En stor, lurvig hund störtade fram, liknande en vallhund men med rufsigare päls och outsinlig energi. En glad, storvuxen och högljudd kamrat som sniffade, slickade och hoppade runt Loke, full av liv. Loke stod som förstenad, osäker på hur han skulle hantera denna fräcke typ.
“Var inte rädd för honom, lilla du!” ropade en äldre dam i sjuttioårsåldern som kom gående med en käpp. “Han är lekfull men snäll. Har aldrig bitit någon!”
“Det märks,” skrattade Elsa när hon hukade sig ner och den glada lurven började slicka hennes händer, svansen viftade så att dammet virvlade. “Man borde vara rädd att bli ihjällickad!”
“Han har bara varit på gården tidigare, men igår kom mitt barnbarn och släppte ut honom han blev så glad! Så nu tar jag också med honom ut. Men så fort han såg din lilla hund, rusade han rakt på honom.”
“Och min kan inte ta ögonen från honom. Jag tror han har blivit kär!”
“Underbart! Tillsammans är livet roligare. Han heter Frej. Och jag heter Maj-Britt.”
Från den kvällen blev Frej en stamgäst på deras kvällspromenader. Ibland väntade han redan på platsen, och om han var sen hörde Loke ett klingande skall och inom en minut kom Frej springande. De jagade varandra i gräset, lekte och rullade i dammet.
Elsa tog med sig en filt, bredde ut den under ett äppelträd och började läsa. När Loke och Frej var uttröttade, lade de sig bredvid henne och vilade nos mot nos. Ibland kom Maj-Britt också med hembakade kakor, satte sig på filtkanten och berättade historier. Elsa lyssnade gärna den äldre damen bodde ensam, hennes son och barnbarn besökte henne sällan. Frej hade hon fått för fem år sedan, de trodde han skulle bli liten, men han växte till en riktig jätte.
“Utan min sons hjälp skulle jag inte klara mig. Att mata honom på en pension är en utmaning,” suckade Maj-Britt medan Frej tittade på henne med tillgivenhet i blicken.
När september kom förflyttades promenaderna till kvällstid. En sådan kväll, precis när de kommit ut på området och Frej inte syntes till än, dundrade en svart terrängbil in över backarna med hög musik och tre berusade unga män. Två av dem klev ut och vacklade mot Elsa, omringade henne.
Flickan backade mot äppelträdet, snabbt aktiverade hon telefonen och stoppade den i fickan. Sedan viskade hon till Loke:
“Ropa på Frej. Nu!”
Nu hoppades hon bara att han skulle höra.
Loke behövde ingen uppmaning han började genast skälla djupt och ljudligt, ropade på hjälp.
“Oj, vilken tuffing!” skrattade en av killarna och tittade imponerat på hunden. “Bra att vi kom hit!”
“Finsk liten rackare!” instämde den andre med ett belåtet flin, men när Loke hörde sin beskrivning morrade han, blottade tänderna och såg hotfull ut.
“Varför stå här?” sa den förste och grep plötsligt Elsa i armen. “Kom, vi tar en tur! Lovar, du kommer tillbaka i ett stycke”
“Eller nästan i ett sty
