När Linnea var ute och gick med hunden stannade två män bredvid henne och erbjöd henne våldsamt att ta en tur
Hon hade aldrig sett sin hund sådan förut: ögonen flammade av ilska, tänderna blottades hotfullt. Innan hon ens hann förstå vad som hände, kastade sig hunden mot mannen som grep tag i Linneas arm, knuffade ner henne på marken och stod över henne med ett morrande som en skrämmande skugga.
När Linnea fyllde sju år fick hon ett stort, ljust eget rum. Men hon vägrade absolut att sova där ensam. Varje natt låg en av föräldrarna ibland mamman, ibland pappan bredvid henne tills hon somnade. Om hon vaknade på natten och ingen var där, tog hon kudden och täcket och flyttade in till föräldrarnas sovrum. Varken böner eller uppfostrande samtal hjälpte inget förändrades, trots att hon blev äldre.
Ända tills en dag kom lösningen oväntat rullande mot hennes fötter i form av en vit, lurvig liten boll som först skällde rädd och sedan genast kissade på sig. Närmare inspektion visade att det var en förtjusande valp, så söt och rörande att Linnea genast ropade: Mamma, kan vi behålla honom, snälla? Och så började förhandlingarna: plugga ordentligt, hålla ordning, gå ut med hunden ensam, och sova i sitt eget rum utan mamma och pappa. De tre första villkoren accepterade Linnea utan tvekan, men på det sista tvekade hon tills hon insåg: Nu är jag ju inte ensam längre!
Så kom Lollo in i deras liv på papperet en westie, men till sinnet en riktig liten dam med stark karaktär. Och till allas förvåning höll Linnea sitt löfte. Efter Lollos ankomst började hon sova i sitt eget rum, och hunden blev hennes trogna följeslagare både i nattens drömmar och vardagens sysslor.
Lollo var en riktig skönhet: välvårdad, medveten om sin charm och uppförde sig som en äkta dam. Andra hundar ignorerade hon nästan helt, men mot barn som ville klappa henne var hon tålmodig, nästan nedlåtande som om hon accepterade deras beröm. Men om en annan hund kom för nära, blottade hon genast tänderna och gav ifrån sig en indignerat skall.
För att förändra Lollos beteende gick mamma och Linnea med i en hundskola och gick noggrant på varje lektion i tre veckor. Men antingen var instruktören inte tillräckligt erfaren, eller så var Lollo för självständig inget förändrades. Slutligen sa experten: Hon ser er som sin flock. Hon behöver inget annat. Men det funkade ändå bra för dem tre.
För promenader valde Linnea och Lollo det övergivna gräsområdet bakom huset. Där hade det en gång stått baracker, men de var sedan länge rivna bara fundamentrester och vildväxande fruktträd fanns kvar. Ena sidan gränsade till en rad gamla trähus i privatägda kvarter byggnaderna höll på att falla sönder. De flesta hundägare valde den fina hundrastgården i närheten, men Linnea och Lollo föredrog denna romantiska lilla plats som andades frihet och avskildhet.
Och här mötte Lollo sitt öde.
Den sommaren fyllde Linnea femton år och Lollo blev åtta. Linnea var redan lång och smal, med drömmande blick och telefonen i handen. Lollo uppförde sig med samma självsäkerhet som en mogen dam. De promenerade tillsammans över fältet: Linnea gick försjunken i tankar medan Lollo nosade i gräset och plötsligt hände det! En stor, lurvig kast sprang mot dem, mest lik en herdehund men med rufsigare päls och omättlig energi. En glad, storvuxen, högljudd krabat som sprang runt Lollo, nös mot henne, slickade henne och fick henne att spritta av hans glädje. Lollo stod som förstenad, osäker på vad hon skulle göra med denna fräcke typ.
“Var inte rädd, lilla vän!” ropade en äldre dam i sjuttioårsåldern som skyndade fram med en käpp i handen. “Han är lekfull men snäll. Har aldrig bitit någon!”
“Det ser jag,” skrattade Linnea när hon hukade sig ner och den glada lurviga klumpen ivrigt började slicka hennes händer, svansen viftade så att dammet virvlade. “Man kan bara vara rädd att han slickar en till döds!”
“Han har bara varit ute på gården tidigare, aldrig på promenad. Men igår kom min sonson på besök och släppte ut honom han blev så glad! Så jag tänkte att nu får jag ta med honom ut. Men så fort han såg din hund rusade han rakt på henne.”
“Och min kan inte slita ögonen från honom. Jag tror hon har blivit kär!”
“Underbart! Tillsammans blir livet roligare. Han heter Bosse. Och jag är Agda.”
Från den kvällen blev Bosse en regelbunden del av deras kvällspromenader. Ibland väntade han redan på dem vid fältet, och om de var sena gav Lollo ifrån sig ett klingande skall och inom en minut kom han springande. De jagade varandra i gräset, lekte och rullade i dammet.
Linnea tog med sig en filt, bredde ut den under ett äppelträd och började läsa. Lollo och Bosse, efter att ha lekt klart, lade sig bredvid och vilade nos mot nos. Ibland kom Agda också hon tog med sig lite kakor, satte sig på filten och började berätta. Linnea lyssnade gärna den äldre damen bodde ensam, hennes son och barnbarn besökte henne sällan. Hunden hade hon fått för fem år sedan, de trodde han skulle bli liten, men han växte till en riktig jätte.
“Utan min sonsons hjälp klarar jag mig inte. Att mata honom på en pension är en utmaning,” suckade Agda medan Bosse tittade på henne med hänförelse och ett belåtet flin.
När september kom flyttades promenaderna till kvällstid. En sådan kväll, precis när de kommit ut på fältet, syntes ingen Bosse till. Då kom en svart SUV körande över kullarna med hög musik och tre berusade unga män. Två av dem klättrade ur och vacklade mot Linnea, omringande henne.
Linnea backade mot äppelträdet, aktiverade snabbt mikrofonen på sin telefon och stoppade ner den i fickan. Sedan viskade hon till Lollo:
“Hämta Bosse. Nu!”
Nu hoppades hon bara att hunden hörde.
Lollo behövde ingen uppmaning hon började genast skälla högt och djupt, ropade på hjälp.
“Äntligen lite action!” skrockade en av killarna och såg sig omkring med gillande blick.
“Fin liten best!” instämde den andre med ett belåtet flin, och när Lollo hörde sitt namn morrade hon genast, lyfte nosen och blottade tänderna.
“Varför stå här?” fortsatte den första och grep plötsligt tag i Linneas arm. “
