Jag stod framför spegeln i badrummet, läppstiftet darrade i min hand. Det var sju år sedan jag senast tog sådan tid på mig med sminket – precis före den ödesdigra julfesten där jag träffade Markus. Han lämnade oss ett år efter att Alfons fötts, men lämnade nådigast nog lägenheten till oss.
Jag sträckte mig mot min vanliga läppglans, men plötslet grep jag istället det röda läppstiftet. Det hade legat otaget ända sedan jag bara blev “Alfons mamma”.
Telefonen vibrerade på kanten av handfatet, föll med en duns till golvet. Min hand med mascaran skalv och lämnade ett svart streck vid tinningen. Elin ringde för tredje gången på en timme.
“Tänker du komma alls?” hennes röst lät irriterad i luren. “Du lovade hämta mig för en timme sedan!”
Jag bet mig i läppen och tittade ut genom dörren på Alfons. Han satt framför tv:n, omgiven av en ring av cornflakes. Jag svalde hårt.
“Jag måste hitta en ny barnvakt. Nu.”
“Va?” Elin flämtade. “Du sa att du ordnat allt!”
“Hon sade avbud. I sista stund.”
Tystnaden i luren blev tryckande. Jag visste precis vad Elin tänkte: *Återigen lyckas inte Carin.* Fem år ensam med barn, och jag hade fortfarande inte lärt mig att förutse sådant.
“Mamma!” Alfons dök upp i dörröppningen, med flingor överallt efter sig. “Kommer pappa idag?”
Det kändes som ett slag i magen. Frågan kom varje fredag, men min exmake hade ingen brådska att träffa vårt barn. Och jag hade heller inte pushat för det.
“Nej, älskling,” jag rättade till hans tröja, “men idag kommer en fantastisk barnvakt till dig! Den bästa i hela världen!”
Datorn gav mig tio olika alternativ när jag sökte på “akuttjänst barnvakt”. Bannerannonsen “Mormor för en stund”, med en leende äldre dam, kändes som ett hån. Min egen mamma hade bott i Spanien i tre år. Vårt förhållande var ansträngt – jag ville inte oroa henne med mina problem, och hon anklagade mig för att vara distanserad.
Jag klickade på annonsen och valde “Ring nu”.
Prick 19:03 bröts tystnaden i lägenheten av dörrklockan.
Kvinnan i dörröppningen såg ut som om hon klev rakt ur en gammal hushållslärobok. Lång, rakryggad, i en strikt grå kostym och prickvit blus. Det enda som stack ut var en gammalmodig ugglabrosch på kavajslaget.
“Beställde ni barnvakt?” hennes röst var klar, med en svag heshet som hos någon van vid att bli åtlydd.
Jag backade automatiskt och släppte in henne. För första gången kändes det som om jag var gäst i mitt eget hem.
“Ja, men… jag förväntade mig…”
“Vem då, precis?” Hon vände sig skarpt, och ugglan på hennes brosch glimmade i taklampans sken. Jag visste inte vad jag skulle svara. Hon likade inte alls den glada tanten från annonsen.
Bakom mig hördes små fotsteg. Alfons stirrade på hennes stränga kostym.
“Är du en riktig hemmafru? Som i barnprogrammet?”
“Alfons!” Jag ställde mig skyddande framför honom.
Kvinnan fnös. Hon böjde sig ner och gav honom oväntat ett varmt leende.
“En observant pojke. Men idag är jag bara Agda. Din barnvakt. För ikväll.”
Hon tog av sig kavajen med samma precision som en kirurg tar av sig handskarna efter en operation och hängde den prydligt på kroken. Hon granskade vardagsrummet med en skarp, professionell blick.
“Reglerna är enkla. Du går ut. Du får ringa, men bara vid allvarliga behov. Jag ska syssla med barnet, och dina nervösa samtal hjälper ingen.”
Jag bet mig i läppen när hon drog fingret längs en hylla, på jakt efter damm.
“Har du referenser?”
Agda vände sig om, och i hennes ögon såg jag något obeskrivligt bekant.
“Trettiofem år som dagisfröken. Uppfostrat generationer av barn. Din Alfons är i trygga händer.”
* * *
Regnet piskade mot caféfönstret, förvandlade stadens ljus till suddiga fläckar. Jag var tjugo minuter sen – precis så lång tid det tog att övertyga mig själv att Alfons var i säkerhet.
“Carin, äntligen!” Elin vinkade. Hennes naglar var som alltid perfekta – rosa, utan en fläck. “Vi har beställt grönt te åt dig.”
Jonas reste sig när jag närmade mig och fumlade med glasögonen. Vi hade bara dejtat i två månader. Elin hade ordnat det – Jonas var hennes gamla skolkamrat, nyligen skild.
“Förlåt för att jag är sen,” jag hängde den blöta jackan över stolen. “Fick leta barnvakt i sista stund.”
Elin kisade – precis den blicken jag mindes från universitetet.
“Så vad hände med Annika? Du sa att ni kommit överens för hela månaden.”
Jag sträckte mig efter sockret och undvek hennes blick.
“Hon fick ett bättre erbjudande och ställde in.”
Jonas sköt försiktigt mjölken mot mig – jag brukade alltid ha det i teet.
“Är den nya barnvakten pålitlig?” frågade han försiktigt.
“Vad spelar det för roll?” Elin avbröt, viftande med gaffeln. “Du låter inte ens din svärmor träffa Alfons, och nu anlitar du en främling…”
Telefonen vibrerade i fickan. Ett röstmeddelande från Alfons:
*”Mamma, hemmafrun hittade ditt halsband i kartongen med pappas grejer. Hon säger att det gör ont i dig att se det, så du gömde det.”*
Mina fingrar knöt sig om telefonen. Det halsbandet fick jag av Markus på vårt bröllopsår. Jag hade verkligen gömt det med hans saker…
“Carin?” Jonas lutade sig fram. “Vad är det som händer? Vad menar han?”
Elin ryckte telefonen ur min hand.
“Vad i…” hon svor lågt. “Rotar den här barnvakten i dina saker?!”
Ett nytt meddelande dök upp:
*”Och att du har ont i ryggen av trötthet. Hemmafrun sa att hon ska ge dig en bra salva.”*
Jonas reste sig så häftigt att han slog omkull sitt glas.
“Jag kör dig hem.”
“Vänta,” Elin grep min arm, “låt oss reda ut det här. Du har anlitat någon…”
“Det var en seriös hemsida!” min röst bröts. Några gäster vände sig om. “Men hon vet…”, jag sänkte rösten, “hon vet saker hon inte kan veta. Jag har verkligen ont i ryggen. Och den kartongen stod längst in i förrådet.”
Tystnad. Även Elin var mållös.
Jonas bröt tystnaden först:
“Vi åker. Allihop.”
* * *När vi kom hem stod Agda redan i dörren, och i hennes ögon såg jag samma värme som hos min egen mor – en påminnelse om att jag aldrig behöver bära allt ensam.
