Ett barn till
Kerstin släpade sig hem till sin lägenhet efter jobbet, till dessa tomma rum. Hon slog genast på tv:n och höjde volymen, försökte låtsas att det var någon hemma. Fast dottern Elin redan hade gift sig. Och maken… maken Lars hade lämnat henne för en yngre kvinna.
Kerstin kunde fortfarande inte tro att Lars hade förrått henne. Tjugofyra år hade de levt tillsammans, utan bråk och gnäll. De hade redan börjat drömma om att fira sitt silverbröllop på en fin restaurang. Men det var tydligen inte meningen alla drömmar och planer kraschade.
“Mamma, jag hade aldrig trott att pappa kunde göra så här”, grät Elin. “Jag är så arg på honom och tänker inte prata med honom.”
“Älskling, så kan du inte göra”, försökte Kerstin övertala henne. “Pappa lämnade mig, inte dig. Du är hans dotter och han älskar dig lika mycket. Bryt inte kontakten med honom.”
Kerstin ville inte vända dottern mot fadern. I hemlighet skyllde hon lite på sig själv.
“Jag kanske inte älskade honom tillräckligt, kanske missade något. Borde ha fokuserat mer på familjen och mindre på karriären.”
Lars hade blivit förälskad i en ung kvinna han träffat på ett café när han suttit med vännerna efter jobbet och druckit en öl. Deras blickar hade mötts hon hade stora, bruna ögon som skimrade av munterhet. Av någon anledning fastnade den blicken i hans själ. Han gick fram och presenterade sig. Linda var inte ovillig, och på något sätt hamnade han snabbt i hennes hyrda lägenhet. Sedan började det snurra… Han blev kär.
Han klarade inte av att lura sin fru länge hon hade redan börjat ana något. Det blev ett obehagligt samtal. Lars erkände ärligt.
“Kerstin, jag har blivit kär. Jag förstår att jag sårat dig djupt, men jag vill inte ljuga.” Det var svårt, sorgligt, men hon försökte hålla sig samman.
En kväll kom Kerstin hem från jobbet, bytte om, och plötsligt ringde telefonen. Det var hennes syster Malin.
“Hej, Kerstin! Är du hemma? Jag behöver prata med dig jag kommer nu.”
“Ja, jag är hemma. Kom!” Kerstin blev glad hon slapp tillbringa kvällen ensam.
Malin dök upp, som vanligt högljudd, med två fulla kassar. De kramades och hon började plocka fram grejerna läckerheter, en flaska vin. Kerstin stirrade på henne, förvirrad över varför Malin ville dricka.
“Malin, vad är det här för fest? Vad firas?”
“Fest? Tvärtom! Min Lollo är gravid. Den idioten, hon är inte ens arton än.”
“Allvarligt?” Kerstin var chockad. “Hon fyller arton om tre månader, eller hur?”
“Precis! Om tre månader! Men hon är redan långt gången för sent att göra något åt det. Jag har slitit för henne, skyddat henne, och så kan hon inte ens gifta sig ordentligt! Killen hon träffat nyligen lämnade henne ville inte ha något med barnet att göra. Och hon vill inte heller ha det, inte jag heller”, fräste Malin och hällde upp vin.
Kerstin lyssnade med stigande oro.
“Kom igen, Kerstin, ta en klunk. Vi måste få ur oss stressen. Jag är trött på att tänka hjärnan snurrar. Lollo vet inte ens vem fadern är, för hon har sprungit runt på nattklubbar och kommit hem på morgnarna. Så klart att killen backade.”
Malin svalde nästan hela glaset på en gång. Kerstin tog några små klunkar.
“Men vet du vad vi bestämt, Lollo och jag?” fortsatte systern. “Därför ville jag prata med dig du är ju den smarta. När Lollo föder, tänker vi lämna kvar barnet på sjukhuset. Men jag är rädd… Tänk om det blir problem sen? Om barnet växer upp och vill hitta sin mamma? Kräver saker, känner sig berättigad…”
Kerstin stirrade på henne med stora ögon och fick knappt fram orden:
“Malin, är du klok? Hur kan du ens tänka så? Din dotter är ung, men du? Det här är din egen blodsläkting!”
“Åh, Kerstin, moralisera inte. Du vet att jag inte är så pryd som du. Vi vill inte ha det här barnet. Lollo måste gå klart gymnasiet, inte sitta med en unge. Och hon är inte den typen hon skulle bara lägga ansvaret på mig. Ska jag behöva det? Jag har ju mitt eget liv att sköta.”
Kerstin funderade intensivt, teg en stund.
“Hur långt gången är hon? Har de gjort ultraljud?”
“Ja, det blir en flicka. Förmodligen lika vilsen som hennes mor”, morrade Malin och tog ett bloss av cigaretten.
“Malin… ge mig den där flickan när hon föds. Snälla. Lämna henne inte på sjukhuset. Jag har en lägenhet, ett bra jobb, en schysst lön.”
“Äsch”, fnös systern. “Och när hon växer upp, berättar du allt för henne?”
“Nej, Malin, jag lovar. Hon blir min dotter. Hon kommer inte att få veta något, om inte ni själva skvallrar.”
Det tog lång tid att övertala Malin, men till slut gick det. Sedan uppstod ett nytt problem. För att adoptera flickan behövdes en komplett familj men Lars hade redan flyttat. De var dock inte skilda ännu. Ingen av dem hade tagit tag i äktenskapssituationen. Kerstin ville inte vända sig till Lars hon trodde inte han skulle gå med på det, nu när han hade en ny familj.
Lollo födde en frisk flicka. Hon skrev genast över henne, utan att ens titta på barnet. Kerstin började skaffa dokument för vårdnad. En gammal väninna som jobbade med sådana papper hjälpte henne, och till slut lyckades de ordna vårdnaden för flickan, som Kerstin döpte till Linnea.
När Linnea äntligen kom hem från sjukhuset, tog Kerstin ledigt men bestämde sig för att inte sluta jobba lönen var för bra, och hon ville inte förlora sin chefsposition. Hon ringde sin mamma, Anna, som bodde i närheten. Hon hade varit ensam i två år, sedan maken Kerstins och Malins far gått bort. Anna hade jobbat som sjuksköterska.
“Mamma, hej, jag måste prata med dig. Nu.”
“Jag kommer, älskling.”
När Anna kom hem till dottern, blev hon helt paff tappade nästan talet när hon såg den nyfödda flickan i barnsängen.
“Älskling, vad är detta? När? Vad är det här för överraskning?” Hon hade ingen aning.
Malin hade inte berättat för sin mor vad hennes dotter ställt till med, och Kerstin hade hållit tyst. Hon trodde att Malin själv skulle förklara senare, men systern hade knappt kontakt med modern.
“Mamma, sätt dig.” Kerstin hällde upp en kopp myntate. “Drick, lugna dig. Jag
