En gammal tant vid namn Ylva Svensson skaffade sig en valp en svensk lapphund. Hunden växte upp stor och rejäl och vaktade allt hon såg. Hon slukade en hel skål köttbullar på sekunder, kliade ryggen mot staketet tills hela gärdesgården började luta, och till och med försökte i ett enda ryck dra omkull tanten när Ylva gick förbi. En sådan hund behöver något att sysselsätta sig med ibland.
Sen dog Ylva. Inte på grund av hunden, utan för att hon bara råkade leva tills hon nästan fyllde 90. Barnen och barnbarnen kom till hennes hus i Härnösand för att ordna med allt. Och där satt hunden fastbunden på gården. Hennes blick talade sitt tydliga språk: nu är det fest, så många besökare betyder bara en sak mängder av godsaker och uppmärksamhet. Men frågan var: vad skulle man göra med hunden? Avliva henne kändes grymt. Ha kvar henne i släkten var alla för rädda för. Släppa ut henne i världen nej, så elaka mot samhället ville ingen vara.
Man beslutade att försöka ge henne till någon godhjärtad själ och erbjuda rejält med betalt, om så skulle krävas. För den som tog sig an denna lurviga best, hade släkten ingenting emot att lägga på en extra tusenlapp eller två.
Till slut hittade de en man, Leif Jonsson från Umeå, som hela livet drömt om att mata stora hundar ur grytor och klia dem bakom öronen med räfsa. Vilka märkliga behov folk ändå har! De ringde ut distriktsveterinär.
Veterinären, en sval kvinna vid namn Ingrid, fick hela planen förklarad för sig. De behövde söva hunden och snabbt få över henne till hennes nya hem. Och ingen fick glömma att tända ett ljus för nya ägaren; helst både för lycka och för att skydda mot olycka man vet ju aldrig, ibland kräver svenskt försäkringsavtal sådana åtgärder.
På utsatt tid dök veterinären upp med bedövningsgevär. Svenska veterinärer är rena actionhjältar. Med ett skickligt skott däckade Ingrid hunden på ett ögonblick. Släkten lossade kedjan, halade upp henne på en presenning och kånkade ut henne till bakluckan, som satt ihop med passagerarutrymmet. Förarplatsen knep veterinären någon måste ju hålla nerverna i styr.
Nyblivna husse Leif satt bakom ratten. Hela släkten trängde ihop sig i baksätet. Stämningen var tryckt och spänd, ändå låg ett visst hopp i luften. Plötsligt började hunden kvickna till.
Hon lyfte huvudet och såg nyfiket omkring sig. Överallt människor, alla glodde på henne. Veterinären spärrade upp ögonen, Leif gjorde likadant, ingen vände ens blicken mot vägen framför. Han struntade totalt i att han faktiskt körde.
Så spännande det här måste bli, tänkte hunden.
Finns det ett liv efter detta?, hann släkten tänka.
Hunden började försiktigt klättra närmare människorna. Varför vänta? Leif försökte förgäves öppna dörren och hoppa ur bilen men han var ändå knappt närvarande bakom ratten. Hunden slickade allihop, från barnbarn och moster till Leif. Det är klart, hon var ju ändå gammelfamilj. Hon slickade till och med Ingrid trots att hon skjutit henne med narkos. Någon grudge fanns inte, det är sånt bara folk håller på med.
Då förstod man att man tagit fel om den där besten. De fortsatte resan, blöta från topp till tå: ovanifrån, eftersom hundens glädjesaliv rann ner över dem, och underifrån för att känslorna just då höll på att svämma över.
Den gamla sommarstugan och den lilla tomten i Norrland plötsligt kändes de varmare än någonsin trots att Ylva var borta.
