Efter att hennes pappa lämnat familjen, utvecklade Lovisa en stark motvilja mot honom. Trots alla hans högtidliga löften om att “hålla kontakten ofta”, ville hon inte ha det minsta att göra med honom. Men hennes ihärdiga mormor gav sig inte hon tjatade envist om att han faktiskt fortfarande var hennes pappa och att man borde hålla ihop, “blod är tjockare än vatten”, du vet. För Lovisa kändes det hela rätt så märkligt, särskilt som hennes egen mamma vägrade prata med sitt ex. Men för att inte göra mamma ledsen gick Lovisa ändå med på att träffa sin pappa ibland.
En gång blev hon upphämtad mitt under lektionen i skolan för att följa med honom. Läraren muttrade surt, men vad kunde hon göra när det verkligen var Lovisas pappa som kom och knackade på dörren? Hemma hos honom började Lovisa snappa upp skvaller från klasskompisarna om en så kallad “syster”. Hon ville först inte tro på det men hallå, sanningen blev galet tydlig när hon såg pappans nya familj: frun och deras lilla dotter. Styvmamman visade sig vara ovanligt trevlig, frågade till och med om läxorna, bjöd på bullar och spelade en extra mormor. Pappan själv? Han satt mest klistrad vid datorn, helt inne i sina egna grejer och bytte knappast två meningar med barnen.
Med tiden började han ta hem Lovisa allt oftare och gav henne ansvaret att passa lillasystern. Lovisa var måttligt road hon vägrade kalla ungen för sin syster och såg det mest som ett betungande extrajobb. Men för att allt skulle se normalt ut som mamma och mormor önskade bet hon ihop och ställde upp. När hon sedan blev tillfrågad om att stanna ännu längre hos pappan skyllde hon på läxor: “Jag har verkligen mycket att plugga nu”. Pappan låtsades som ingenting och tyckte bara att Lovisa kunde passa lillasystern medan han och hans nya fru “skulle ut på stan och göra några ärenden”.
Där satt hon alltså: sur och undanskuffad, som någon sorts extrabilligt barnvakt utan lön i sikte. Till slut fick Lovisa nog och tog till sist beslutet aldrig mer skulle hon sätta sin fot där igen. När pappan började jaga henne med sms och påminde henne om “ansvaret” mot lillasystern, stod Lovisa på sig. Hon vägrade bli behandlad som den där praktiska barnvakten som plockades fram när det behövdes. Uppenbarligen var pappa mer intresserad av sitt eget liv än av samtal med Lovisa.
Pappans och hans frus försök att återupprätta kontakten misslyckades gruvligt. Till sist konfronterade Lovisa honom och krävde en förklaring. Svaret var typiskt svenskt rakt: “Det är alltid någon som måste hjälpa till, och du var liksom… närmast till hands.” Han försökte inte ens låtsas att han saknat henne.
Så blev deras relation kvar på isen, långt ifrån någon försoning. Pappans ovilja att faktiskt bry sig hade gjort skadan permanent och Lovisa, ja, hon blev kvar med känslan av att vara undervärderad och använd, precis som gamla vantar efter en lång vinter.
