**Dagboksanteckning**
“Min svärdotter behöver ingen, inte ens sitt eget barn!” – en historia om en kvinna som inte vet vad familj betyder.
Efter min sons bröllop hoppades jag att allt skulle bli bra i vår familj. Men redan från början förstod jag: med den här kvinnan, Malin, går vi inte samma väg. Nej, det handlar inte om svartsjuka, som vissa kanske tror. Jag har redan accepterat att min son är vuxen, gift, och att en annan kvinna nu står i centrum av hans liv. Jag skulle gärna vilja acceptera henne, stödja henne, vara där för dem. Men ju längre tiden gick, desto mer insåg jag – hon älskar ingen. Inte mig, inte min son, och som värst – inte ens sitt eget barn.
Malin satte alltid sig själv och sina egna önskemål först. Jag märkte det redan före bröllopet, men trodde att hon kanske skulle förändras när barnet kom. Att hon skulle bli mjukare, mer omtänksam. Jag hade fel. Hon var lika kall som alltid. Min son verkar hon se som en tillfällig hjälpreda – bara så länge det passar henne.
De kom nästan aldrig på besök till mig. Alla familjetillställningar hölls hemma hos oss, och först då dök Malin upp – perfekt klädd, med ny manikyr, fräsch frisyr och dyra kläder. Det vore ingen fara, men varje gång jag såg min son ville jag bara gråta. Han såg trött, ovårdad och förvirrad ut. Som om han inte var en man i ett lyckligt äktenskap, utan snarare någon som försöker överleva i fiendeland.
“Jösses, Malin, du ser ju inte efter din man alls”, sa min syster försiktigt en gång vid julbordet.
Malin bara flinade:
“Jag är inte hans mamma. Han får väl ta hand om sig själv.”
Jag sa inget då. Fast jag ville skrika allt jag kände. Men jag ville inte förstöra festen för min son. En tanke fastnade i mitt huvud: *Bryr hon sig ens om hur han mår? Så länge hennes ögonfransar är perfekta och naglarna skiner…*
Tiden gick. En dag ringde min son:
“Mamma, kan jag komma hem till dig? Jag behöver vara någonstans en stund…”
Hans röst var hes och svag. En timme senare kom han – blek, feberhet, knappt stående på benen. Jag höll på att svimma när jag såg honom. Visade sig att han fått en serie injektioner – två gånger om dagen, precis på tid. Och Malin? Hon sa bara:
“Jag tänker inte sätta larm för det här. Hans mamma får göra det om hon är så orolig.”
Så där kom han. Sådan är hans “fru”. Ingen omtanke, ingen medkänsla. Jag trodde att han äntligen skulle tänka på skilsmässa efter det. Men nej, några månader senare bestämde de sig för… att skaffa barn.
Min barnbarn föddes, men kärlek från modern såg jag aldrig. Allt gjordes “enligt lista”: mata, byta blöja, lägga. Inga kramar, inga kyssar, ingen värme. En robot, inte en mamma. Jag minns när de skulle åka på semester. Malin sa att hon inte tänkte ta med barnet – “det förstör bara semestern”. Hon ville lämna barnet till en kompis. Inte till mig eller sin mans föräldrar – alla jobbar. Min son vägrade: kunde inte lämna barnet. Så hon åkte ensam.
Min son stannade med barnet. Lagade mat, promenerade, skötte om allt. Allt själv. Då började han faktiskt fundera på skilsmässa. Men som vanligt backade han, hoppades att hon kanske skulle förändras. Det gjorde hon inte. De är fortfarande tillsammans. Men nu sover sonen oftare hos mig – efter bråk och sårade känslor han inte orkar med längre.
Och Malin? Hon lever som om hon vore singel. Hon behöver ingen. Hennes man är bara en rumskamrat. Barnet – ett besvär. Jag fattar inte… Varför gifta sig om man inte vill ha en familj? Varför skaffa barn om man inte vill ha det? För checklistans skull?
Min son lider. Jag ser det. Men han hoppas fortfarande. Och jag väntar fortfarande på att han ska inse att den här kvinnan inte kan förändras. Först då kanske ett nytt liv kan börja. Utan en kall fru, utan falsk förbindelse, men med en liten, älskad son i famnen.
