Tung man
Herregud, Gustav! Du är verkligen en svår människa! Du är så besvärlig! Varför kan du aldrig bara göra som jag ber dig?
Kvinnan som tillrättavisade sin make var vacker, på ett sätt som fick förbipasserande att tappa andan. Långa ben, mörkt blå ögon och en sällsynt vacker figur, så att alla män i Humlegården, intill hotellet vid Stureplan, vände sig om för att se henne gå förbi.
Hennes man, däremot, var inte mycket att vila ögonen på. Nästan ett huvud kortare än sin hustru, påminde han närmast om en liten tunna. Långa armar, något korta ben och en fläck med tunt hår på hjässan. Det enda som var utmärkande vackert hos honom var ögonen intensiva, levande, och så smarta att det kändes som om han såg rätt igenom en. Att just de två gick tillsammans, den krävande skönheten och den som förstod henne bättre än någon annan, väckte inte så lite förundran.
De liknande Hefaistos och Afrodite, men i stället för en smideshammare bar mannen oftast på ett barn. Den lilla flickan var slående lik sin far ingen som mötte dem skulle tveka en sekund på släktskapet. Från modern hade flickan ärvt ögonfärgen och det praktfulla kopparröda håret. Korkskruvslockarna var så omöjliga att hitta på att modern gett upp att försöka tämja dem. Och därför virvlade femåriga Siri genom hotellets salar som en rödhårig virvelvind, ibland kastandes snabba blickar bakåt mot sin jagande far.
Lovisa, om du så gärna vill ta den där sightseeingturen, så åk du. Men jag tycker att Siri fortfarande är lite för liten för sådana nöjen. Det är långt att åka, och så är det så varmt. Hon kommer börja gråta, tröttna och då blir semestern förstörd för dig. Du vet ju själv!
Vad har jag dig till då? Gustav! Jag kom ju hit med min man! Och redan nu kan jag knappt ta mig fram i hotellet utan att folk glor. Bryr du dig inte alls? Spelar det ingen roll för dig?!
Lovisas röst fick plötsligt en skärpa av förnärmad smärta och Siri tryckte sig hårdare mot sin fars hals.
Men älskling, jag är galet svartsjuk! Gustav log nästan omärkligt och strök dottern över huvudet. Ska vi inte hitta på något annat tillsammans? Vill du segla? Eller prova på dykning? Vad skulle du tycka om det?
Jag vill se pyramiderna! fräste Lovisa och vände sig om. Vill ni inte så låt bli! Jag åker själv!
Grälen var välregisserade. Gustav ryckte bara på axlarna när hans fru försvann ner mot poolen, lika glad åt att glömma både honom och barnet för stunden.
Den sortens scener var han van vid. De levde, som de flesta par i deras bekantskapskrets, i samma mönster. Han förmögen, ständigt upptagen, och hon ung, vacker och van att bli älskad.
Hur Gustav hamnade i den moderna make-kategorin förstod han knappt själv. Kvinnor hade aldrig varit hans specialitet. Inte för att han var ful, det var något annat. Han kunde aldrig tala med kvinnor förutom när det gällde affärer, då flöt allt smidigt. Men att bli förälskad förvandlade honom till en nervös pojke. Händerna visste inte var de skulle ta vägen, orden knöt sig. Till sist slutade Gustav att försöka över huvud taget. Han levde för jobbet och de enkla, trygga middagarna ute hos sin mor Sonja, som bodde på landet. Det såg ut som att han skulle förbli ensam.
Hans mammas torra kommentarer “Inte för kärlekens skull, utan för hälsans” var det närmaste intimitet han kom.
Men så bestämde Sonja att nu fick det vara nog. Gustav behövde familj och barn, konstaterade hon.
Gustav! Jag har sett på dig länge nog. Du kommer aldrig gifta dig självmant! Vi behöver en äktenskapsförmedlare!
Vadå? Gustav, som satt på verandan i barndomshemmet och drack te med Sonjas jordgubbssylt, satte i halsen och spillde på kavajen.
Begåvad pojke förstör snyggt plagg konstaterade Sonja och granskade honom från topp till tå. Du har åstadkommit sådant andra bara drömmer om i din ålder, men du är olycklig ändå. Kanske för att du vill bli pappa. Det syns i dina ögon när du ser barnen på familjens släktträffar. Du skulle behöva känna hur det är att hålla ditt eget barn i famnen. Det är meningen med livet, Gustav. Allt annat bara tomma skal. Ett hus står där tills det faller ihop. Endast det levande är evigt för där finns förnuft, känslor, minnen Förstår du?
Mamma, jag förstår. Men måste vi blanda in en förmedlare?
Ja! Du fixar inte detta själv! Det finns saker jag inte lärt dig. Nu får vi ta hjälp. Här, ta ett papper och skriv.
Skriv vad?
Hur du vill att hon ska vara! Färg på ögonen, till exempel
Så satt de tills det blev mörkt. Gustav svarade på alla frågor, för han visste att hans envisa mor inte skulle släppa. När pappret var färdigifyllt såg han med förundran på det.
Sådana finns inte
Vi får väl se! sa Sonja nöjt och tog med sig listan.
Och en matchning lyckades hon: Lovisa, precis sådan Gustav önskat, åtminstone till ytan, men med det inre var det en annan sak.
Han insåg snart att äktenskapet mest var som ett kontrakt. Och det var inte alls ovanligt. Att sitta hemma och laga mat? Inte Lovisas idé om hur livet skulle levas. Det stora huset Gustav köpt efter bröllopet inrymde separata sovrum. Hon påstod bestämt att han snarkade. Kanske gjorde han det, kanske inte det spelade ingen roll. Han hade blivit redo att göra vad som helst för henne.
Barn, däremot, ville Lovisa helst undvika. Men eftersom det ingick i avtalet, bad hon om uppskov några år.
Jag är ung, vill se världen. Ordnar du det för mig, älskling?
Det gjorde Gustav. De reste mycket. Sakta vande de sig vid varandra.
När Siri föddes mildrades motsättningarna. Gustav var lycklig och skyndade hem om kvällarna för att vara med dottern. Han sörjde bara över Lovisas bristande intresse för moderskapet.
Amning vägrar jag! Sedan ska brösten opereras, nej tack! Vi får skaffa barnflicka eller ge ersättning, så gjorde ju din mor, och du blev ju bra! Så var det med den saken.
Varken Lovisas mor Editha eller Gustav själv lyckades övertala henne. Siri trivdes med flaskan, och Gustav började söka barnflicka.
Jag blir tokig av att sitta här inne med en skrikande unge! Du är på jobbet, jag är ensam! Vill du att jag ska få depression?
Editha, när hon fick höra att Gustav sökte barnflicka, protesterade.
Varför det? Jag kan ju ta Siri, jag vill vara mormor! Vad ska vi med en främling till i huset?
Gustav blev glad, men Lovisa blev arg.
Ska min mamma bo här och styra mitt liv? Jag trodde du ville hjälpa mig, men du Herregud, varför är du så omöjlig? Älskar du mig inte alls?
Jag älskar dig men jag älskar också vårt barn. Du visar henne ingen närhet! Hon behöver någon mer än bara mig som älskar henne.
Där hade Gustav rätt. Lovisa brydde sig knappast om Siri. All modersomsorg gick ut på fina kläder, dyra leksaker och ett tjusigt barnrum där väninnor visades runt. I själva verket sov Siri i pappans rum hennes säng, klädlåda och hög med favoritleksaker fanns där.
Jag älskar Siri så gott jag kan! Lovisa grät för första gången på bröllopsdagen, men Gustav tröstade henne inte.
Din mamma stannar. Hon tar hand om Siri när jag inte är hemma. När du själv vill ta över så ser vi hur det går. Men tills vidare bestämmer jag.
Lovisa insåg att ett lugnt samarbete var bättre än ett långvarigt gräl och Editha flyttade in. Snart blev hon Siris allt i världen, efter Gustav.
Så gick åren. Siri började balettskola, sen privat förskola, dit Editha skjutsade om morgnarna. Hon reste jorden runt med sina föräldrar, men endast pappa verkade hon aldrig kunna störa.
Den här resan var inget särskilt innan Siri plötsligt fick feber och började klaga på huvudvärk.
Där försvann hela semestern! muttrade Lovisa och gick med hårda steg i hotellrummet medan Gustav ringde efter läkare.
Vad pratar du om, Lovisa? Vårt barn är sjuk!
Det är bara en vanlig förkylning! Hon skulle inte fått glass, jag sa ju det! Du gör allt för att hon får som hon vill. Nu får vi se hur duktig du är som pappa!
Vi väntar på doktorn.
Gustavs ton var så bestämd att Lovisa tystnade.
Okej, ingen mening att jaga upp sig.
Läkaren såg inget allvarligt.
Överansträngd. Vila och sömn.
Men Gustav insisterade de skulle hem. Han litade inte på magkänslan. Lovisa protesterade men Gustav stod fast. Väl på plats i Stockholm visade en utredning att Gustav haft rätt. Livet kastades på ända och blev en kamp.
En klinik, sedan en till. Siri blev inte sämre men inte bättre heller, vilket var det enda goda. Gustav lämnade arbetet åt andra och stannade vid dotterns sida dag och natt, kom bara hem snabbt för att duscha. Lovisa verkade sitta där, men hon var påtagligt främmande för personalen. Hon kunde ingenting om sitt barn och gömde sig bakom vänliga leenden.
I själva verket tyckte Lovisa mest synd om sig själv. Hon saknade sitt gamla, fria liv. Hon vantrivdes i steriliserade sjukhusmiljöer, även om Gustav ordnat de bästa pengarna kunde köpa.
Droppen blev när Gustav började sälja deras hus.
Varför, Gustav?! Har du inga pengar kvar?
Nej, svarade han enkelt.
Men varför?! Du har ju alltid haft
Mycket pengar, ja. Men det här kostar allt. Siri måste få vård utomlands. Det är dyrt. Jag säljer allt hus, företag, vad som behövs. Mitt barns liv är viktigast.
Och jag då? Vad händer med mig? Lovisa hade förstått. Hon var aldrig någon dum person.
Du får leva som du vill. Du får en del pengar, bilen och lägenheten i stan. Men du måste vara hos Siri då och då, och resa med oss när vi drar till den utländska kliniken. Vad du än gör, du är hennes mamma och hon behöver dig. Försök åtminstone visa något slags omtanke. Just nu måste du arbeta för det du vill ha. Begriper du? Då så!
Först nu såg Lovisa mannen framför sig inte den stillsamma Gustav, utan en som vuxit till att skydda sin familj till varje pris. Hon blev tyst och gick längs korridoren för att snygga till sig.
I samma stund öppnade Gustav dörren till Siris rum; den lilla rödhåriga huvudet rörde sig på kudden.
Pappa
Editha, som suttit bredvid med en bok, reste sig, ville säga något och kallade ut Gustav i korridoren.
Gustav, om det är okej vill jag stanna kvar
Editha, varför skulle du ens fråga? Gustav omfamnade svärmor. Tack. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig.
Jag skäms så, Gustav Allt är mitt fel. Jag lyckades aldrig uppfostra Lovisa annorlunda. Hon har alltid vetat vad hon ska säga och göra för sin egen vinning. Men jag ville ju visa henne vad riktig kärlek är. Nu förstår jag inte längre Hur undviker jag att göra samma misstag med Siri?
Vi får förbereda oss bättre, Editha Sluta nu, vi kan älta det sedan. Siri behöver oss starka. Låt mig ordna glass, det var det enda hon orkade äta idag. Och Editha Ge Lovisa lite tid. Vi får se. Jag vill inte tro att hon är likgiltig, men ändå
Inom ett par månader opererades Siri. Sonja slutade jobba, flyttade in en period för att hjälpa till. Efter ett halvår landade Siri och Gustav i Sverige igen Lovisa blev kvar nere på kontinenten.
Två års rehabilitering. Hoppet var ibland en klar låga, ibland knappt en glöd. Men det slocknade aldrig. Till sist kom Siris läkare, tog av sig glasögonen, gnuggade sig över näsroten och log.
Ni har klarat det
Livet stannade, funderade över framtiden, och tog en ny väg med visshet och styrka.
När Siri fyllde femton dök Lovisa plötsligt upp igen fortfarande vacker, knappt förändrad. Hon klappade Editha på kinden, nickade åt Gustav, och seglade bort mot det stojande ungdomsgänget.
Älskling
Blå ögon kisade tillbaka, exakt som Lovisas egna.
Mamma.
Lovisa började tala snabbt, försökte förklara, men Siri stoppade henne.
Ta det lugnt. Det är inte rätt tid nu. Sen kan vi prata.
Men jag ville bara
Jag vet. Men det får vänta. Inte nu.
Siri, snälla
Okej. Följ med.
Siri vinkade till gästerna och ledde sin mor till pappans arbetsrum. Hon drog undan tunga gardiner, satte sig på fönsterkarmen, benen i kors, och axlarna mjukt ryckande.
Lyssnar.
Herregud, du är så lik din pappa
Menar du att jag också är “tung”?
Nej, det var inte så jag menade
Det menar jag. Men vet du vad, mamma? Den där mannen han som du tyckte var ovärdig dig, som du sårade och lämnade han har aldrig, inte en enda gång, sagt ett ont ord om dig. Hör du det? Inte en gång! Han tog aldrig hem en annan kvinna, för han ville att jag skulle slippa oro. Han skilde sig inte ens. Och han har sagt att jag har en mamma, även om du i praktiken aldrig fanns där. Vet du vad jag mer vill att du ska veta, mamma?
Vad? Lovisa viskade nu, såg på sin dotter som om hon såg henne för första gången. Tonen var kall som stål, precis som Gustavs när det gällde, och Lovisa förstod att minsta motord skulle stänga dörren för henne för gott.
Den där “tunga” mannen lärde mig det viktigaste att förlåta. Han sa alltid att man inte ska spara på bitterness. Jag vet inte hur bra jag är på det än. Men jag är Gustavs dotter, och gör saker ordentligt. Kanske klarar jag det inte nu. Jag minns dig knappt, och har inget särskilt behov av att ha med dig att göra. Jag har pappa, och mina båda mormödrar. Allt jag behövt för att växa har jag fått från dem. Jag behöver dig inte. Men för pappas skull tänker jag ge dig en chans. Om du vill försöka vara mamma får du visa det nu.
Vem har jag varit innan då?
Vad som helst en docka, ett vackert omslag, en känslolös skylt Tufft, va? Men så är det. Jag minns att när jag var liten somnade jag på sjukhuset till mormors vaggvisor, med pappas hand i min aldrig din. Jag minns när håret rök och mormor Editha grät, Sonja kom med en förskräcklig rosa hatt. Vi skrattade så att jag kissade på mig innan jag hann till badrummet. Men du fanns inte där. När jag började skolan var du inte heller där. Mormödrarna satt med mig om kvällarna, för pappa jobbade sent. Editha sydde en balettklänning till mig, även när hon visste att jag aldrig igen skulle dansa på scenen. Vi ordnade föreställning hemma och fick mer applåder än på Operan. Sonja kom med ett set målargrejer vi målade hela natten och jag insåg att jag älskade det. Titta, där! Den tavlan målade jag till pappa. Den vann ett förstapris. Och du var aldrig där
Men nu är jag här
Varför? Varför är du här nu?
Jag vill vara nära
Varför tror jag inte på dig? Siri ritade långsamt mönster på fönstret. Gustav stod nere på gården. Hon vinkade till honom och såg tillbaka på Lovisa. Vet du? Inte jag heller. Och därför bryr jag mig inte om att försöka förstå just nu. Visa mig vad du kan, och om jag känner att du betyder något för mig igen, då kanske… vi får se. Till dess välkommen. Gör dig hemmastadd, tårtan kommer om en timme. Nu måste jag tillbaka till gästerna. Ursäkta.
Siri hoppade ner från fönsterkarmen, rätade ut gardinen och tittade bak en sista gång.
Vad säger du, mamma, är jag en tung människa?
Lovisa stod kvar, rädd att störa den lilla gnistan hopp.
Bra! Då är jag nog lik pappa ändå. Tack bättre beröm kan man inte få. Kanske är jag redan redo att börja fundera. Vi ses!
Den eldröda lockarna swishade till i dörröppningen och försvann, medan Lovisa la handen mot fönstret där Siris fingeravtryck ännu satt kvar.
