En svensk kung hade fyra fruar. Av alla älskade han sin fjärde fru mest – den yngsta och mest omhuldade. Han skänkte henne dyra klänningar, smycken och pysslade om henne som om hon vore en prinsessa.
Hans tredje fru var en sann skönhet, och han tog alltid med henne när han reste utomlands så att alla skulle se henne. Men han var alltid orolig att hon en dag skulle lämna honom för någon annan.
Den andra fruan var klok och erfaren i hovets intriger. Hon var hans förtrogna, alltid vis, snäll och tålmodig. När kungen hade problem vände han sig till henne, och hon hjälpte honom att lösa dem.
Den första fruan var den äldsta, en ärvd hustru från hans avlidne bror. Hon var trogen och gjorde allt för att bevara och öka både kungens rikedomar och rikets välstånd. Trots detta brydde sig kungen inte om henne, inte ens hennes kärlek rörde honom.
En dag blev kungen sjuk. Medan han låg där, tänkte han på sitt liv i överdåd och suckade: “Jag har fyra fruar, men när jag dör blir jag ensam.” Han vände sig till sin fjärde fru och frågade:
“Jag har älskat dig mest av alla, gett dig det bästa, skött om dig med omsorg. När jag nu dör, är du beredd att följa mig in i döden?”
“Inte en chans!” svarade hon och gick utan ett ord till. Hennes svar träffade honom som en dolk i hjärtat.
Sorgsen frågade han sin tredje fru:
“Jag har beundrat dig hela mitt liv. Nu när jag dör, följer du mig in i skuggornas rike?”
“Nej!” sa hon. “Livet är för underbart! När du är död, tänker jag gifta om mig.”
Kungens hjärta värkte som aldrig förr. Han vände sig till sin andra fru:
“Jag har alltid kommit till dig för hjälp, och du har alltid stöttat mig. Nu när jag dör, följer du mig dit där skuggorna viskar om evigheten?”
“Tyvärr kan jag inte hjälpa dig den här gången,” svarade hon. “Det bästa jag kan göra är att begrava dig med heder.”
Hennes ord slog ner som en blixt. Då hörde han en röst:
“Jag följer med dig, vart du än går.”
Kungen såg upp och fick syn på sin första fru – utmärglad av sorg och knappt igenkännlig. Rörd viskade han:
“Jag borde ha tagit bättre hand om dig när jag hade chansen.”
Vi har alla dessa fyra fruar. Den fjärde fruan är vår kropp – hur mycket tid och kraft vi än lägger på att se bra ut, lämnar den oss när vi dör. Den tredje fruan är vår karriär, status och rikedom. När vi dör går de till andra. Den andra fruan är vår familj och släkt. De kan följa oss till graven, men inte längre.
Och den första fruan? Det är vår själ, ofta försummad i jakten på framgång och njutning. Men det är bara själen som följer oss vart vi än går. Genom att ta hand om den, vårda och utveckla den, ger vi oss själva och världen den största gåvan.
